Han tillönskas framgång! Foto: Shutterstock.com

Länge kommer vi alla att minnas den extrema kontrasten i Washington mellan vad som utspelade sig i Capitolium den 6 januari och skådespelet, i samma byggnad, två veckor senare, den 20 januari, Joe Bidens installationsfestligheter. Lättnaden över Bidens maktövertagande, och det mått av normalisering som detta symboliserade, och faktiskt representerade, och lättnaden över att inga andra katastrofer än 6 januari-händelserna i huvudstaden inträffade under den ödesdigra transitionsperioden, kunde kännas som nästan öronbedövande. I bl a västvärldens huvudstäder.  Särskilt som den nu överväldigande floden av rapportering steg för steg klargör hur nära det faktiskt var, i olika skeden, att valtumultet hade skapat en synnerligen problematisk situation och allvarlig skada för den amerikanska demokratin.

Lättnad, ja, men nära ögat…

Det krävs inte mycket fantasi att t ex föreställa sig hur illa det kunde ha gått, ytterligare illa, den 6 januari. Spåren förskräcker. Och nära var det att republikanerna efter valet i Georgia hade behållit sin senatsmajoritet vilket skulle ha skapat en ytterst svår situation för Biden och underlättat en revanschistisk Trump-återkomst. Och hade det inte varit för Covid-19 faktorn – trots att de 74 miljonerna som obegripligt nog röstade på Trump inte i särskilt hög grad tycktes vilja lasta Trump-underlåtenhet för de överväldigande amerikanska dödstalen – så hade Trump vunnit ganska klart, och USA och världen hade haft att se fram mot ytterligare fyra år (minst) av Trump-destruktion, och av ytterligare framsteg för den amerikanska radikalhögerns ideologiska kakafoni.

Oändligt mycket finns nu att utreda, om vad som den 6 januari gick snett, om i vilken utsträckning Vit makt- och andra pro-trumpska högerradikala företeelser också infiltrerat försvarsmakt och polisväsende, om i vilken utsträckning frånvaron av våldsamheter i Washington och delstatshuvudstäderna den 20 januari berodde på effektiv avskräckning – särskilt i huvudstaden med otroliga 25 000 soldater ur nationalgarde m fl – och/eller taktisk avvaktan från Trump-mobbens sida, och om bakgrunden till att USA:s vänsterradikala/anti-rasistiska krafter inte föll för frestelsen att anta högermobbens kastade handske. Om just detta senare rekommenderas till tankeväckande läsning Alexander Burns’ artikel i New York Times 21-01-25, ”How Democrats Planned for Doomsday”.

På temat lättnad kan vi också notera att de berättigade farhågor som kunde hysas om läget i Mellanöstern, främst Iran, inte besannades. Den ömsesidiga, triangulära, amerikansk-israelisk-iranska avskräckningen höll stånd mot förekommande frestelser i respektive huvudstad att utnyttja det oklara läget till krigshotande positionsframflyttningar. For now. För att ta ett uppenbart relevant exempel.

Formidabla utmaningar

Men det är närmast en banalitet att likväl, lättnaden till trots, framhålla de formidabla utmaningar och osäkerheter som Joe Biden och hans superkompetenta team (förutsatt konfirmering i den nu med knappast tänkbara demokratiska majoritet kontrollerade senaten) nu står inför, förutom allt det som nu måste hårdprioriteras beträffande coronahanteringen och den skadeskjutna ekonomin. Den amerikanska krisen är långt ifrån över. Lättnaden över det som till sist ”gick bra” har att tampas med dels insikten om att systemet så när inte hade lyckats motstå de existentiella utmaningarna och att en ny klocka har börjat ticka.

Det är till att börja med uppenbart att juryn fortfarande, och kanske länge än, är ute när det gäller konsekvenserna av Trump-eran och valtumultet för det Republikanska partiets (GOP:s) framtida roll och karaktär. Är Donald Trump ute ur leken eller kan han även från Mar-a-Lago och utan tillgång till Twitter m fl sociala medier fortsätta att dominera GOP genom sitt svårbegripliga grepp över sin s k ”bas”? Är m a o ”trumpismen” numera en så utbredd och etablerad företeelse i amerikanskt samhälle och politik att klassiska GOP står inför ett tvingande val mellan anpassning till denna realitet, och därmed fortsatt Trump-dominans ”på ett eller annat sätt”, eller ta risken att behöva hantera följderna av att Trump bildar ett tredje, ”trumpistiskt” parti som blir ett dödligt hot mot det etablerade GOP:s överlevnadschanser? I vilken utsträckning och hur länge kommer Trump-fenomenet att hålla vid liv hotet mot Biden-administrationens legitimitet genom att framtvinga att ett betydande antal republikaner i kongressen fortsätter att intala miljoner amerikaner att valfusk berövade Trump sin rättmätiga valseger? Detta innebär socio-politiska ödesfrågor. Gränser finns för hur länge juryn kan vara ute.

”Impeachment”-dilemma

På kort sikt handlar nu mycket om förestående riksrättsdramaturgi, hur denna (nya) ”impeachment” ska motiveras och hanteras – sedan parterna trots allt lyckades enas om tidtabell, med start i vecka 6 och därmed andrum för Trump-sidan att förbereda sitt försvar och för Biden-sidan att fokusera på de prioriterade huvuduppgifterna. Att genom riksrätt utkräva ansvar av en president som redan lämnat ämbetet, alltså retroaktivt ansvarsutkrävande, är konstitutionellt kontroversiellt och politiskt dilemmafyllt. Den avgörande frågan, i det uppkomna läget, är huruvida tillräckligt många republikanska senatorer (17) verkligen är beredda att ta den politiska risken att trotsa ”trumpismen” och fälla Donald Trump, då kanske i förhoppningen att utfallet ska innebära att han för all framtid utestängs från återinträde som presidentkandidat och/eller annan framträdande politisk roll. F d majoritetsledaren, numera minoritetsledaren Mitch McConnell, tycks våndas i frågan; hans val torde vara vägledande för andra republikanska senatorer. Förhandlingsmässigt tycks denna viktiga vägvalsfråga vara kopplad till hanteringen av de övriga stora frågorna – testet på Bidens och motparternas vilja och förmåga till samarbete ”across the aisle”.

Det ter sig i nuläget osannolikt att tillräckligt många republikaner ska vilja ta språnget och fälla Trump (vad nu ”fälla” faktiskt innebär i detta fall); den enklaste utvägen ur deras dilemma och ambivalens blir nog att ducka frågan om ansvarsutkrävandets imperativ och i stället hänvisa till det konstitutionellt tveksamma i att fälla en avgången president. Och i det läget uppstår ett annat dilemma för dem, demokrater som republikaner, som betraktar ”impeachment” som en ofrånkomlig nödvändighet med tanke på brottsrubriceringens unika allvarsgrad: vilka blir de politiska konsekvenserna av ett ”frikännande” av Donald Trump, ett andra ”frikännande”? Blir det i själva verket plattform och språngbräda för en revanschistisk Trump-återkomst? Eller kommer riksrättsprocessen – hur den än genomförs i tid och procedur – genom sin exponering inför USA och världen av Trumps exceptionella agerande ändå att fungera som ett renande och rensande ”purgatorio” på en törnebeströdd väg mot normalisering och den amerikanska demokratins restaurering? Det kommer nog att ta tid att få vägvisande svar på detta.

På lite längre sikt förestår så mellanvalen 2022, om mindre än två år, och då riskerar Joe Bidens demokrater att åter tappa den majoritet man med knapp marginal nu erövrat i båda kamrarna. Och sker det så blir förstås redan svårt än svårare. Samarbete ”across the aisle” krävs – det har Joe Biden ju varit mycket tydlig med i sina inledande tal – för att USA med kraft ska kunna ta sig an ödesfrågorna. Men hur blir det med alla ”återställare” som amerikansk mitten-vänster, och stora delar av omvärlden, förväntar sig och Biden utlovat? Kommer dessa (betr migration, klimat och annat) att enkelt och polemiskt avfärdas av oppositionen, mer eller mindre Trump-dominerad, som blott och bart bekräftelser på vad som från det hållet förvarnats om beträffande hotet från den ”socialistiska vänstern” – och på så sätt valbränsle inför ett öppet och känsligt mellanval 2022, och nästa presidentval 2024 (med eller utan den idag 78-årige Biden). Tiden går fort. Riksrättssaken kommer att diktera förutsättningarna för den nya valrörelse som i praktiken snart inleds.

Ansvarsutkrävandets action-reaction

Frågan om ansvarsutkrävande – i ömtålig balans mot allt som nu sägs med olika grader av uppriktighet om behovet av nationell samling – sträcker sig vida utöver Donald Trumps personliga ansvar för bakgrunden till och genomförandet av stormningen av Capitolium på ”Vredens dag” den 6 januari. Vem ska utkräva ansvar för de republikaner som t o m efter stormningen fortsatte att underhålla och underblåsa myten om röstfusket? Vem bär ansvaret för att övertyga alla miljoner mer eller mindre radikala och mer eller mindre fanatiska Trump-anhängare om att myten om valfusk är just en myt utan faktabas? Och parallellt med dessa frågors politiska handläggning sker pågående lagföring av deltagarna i stormningen, i varje fall dess våldsverkande del, pågående intensifierad punktmarkering av floran av högerextrema grupperingar (som redan före dramatiken detta år började betecknas som det dominerande terrorhotet i USA, jämfört med jihadistiska respektive vänsterextrema företeelser), och pågående kampanj för att hitta och kunna utrensa rasistiska och högerextrema element inom polis-militär. I detta finns också frågor om hur länge den militära garden, särskilt i centrala Washington, skall vara möjlig att upprätthålla, givet både normaliseringssträvan och behoven på annat håll. Behoven är många, liksom de socio-ekonomisk-politiska klyftorna. Den förestående dialektiken, action-reaction, är minst sagt oviss.

USA:s komplicerade och allvarliga kris, eller snarare samtidiga kriser, studeras naturligtvis noga i den omvärld som må vara på olika sätt avhängig av utvecklingen i den enda supermakten (?) men som inte stått stilla i väntan på Biden. Frågan nu är hur lång tid det kommer att behöva ta för team Biden att hantera kriserna på hemmaplan innan det kan börja bli klart vad de initiala, inaugurala, signalerna om utrikespolitiska intentioner verkligen betyder i termer av handfast politik på de olika arenorna. Omvärlden, vänner och allierade såväl som motparter av olika kulörer, kommer därvid att behöva bedöma också och inte minst den inrikes utrikespolitiken: hur hållfast och trovärdigt varaktig är den kurs som team Biden nu utstakar, i ljuset (enligt ovan) av risken för en snart nog inträffad återkomst – som måhända inte kan förhindras med demokratiska medel – av ”trumpistiska” krafter. Världen är inte densamma idag som den var för fyra år sedan.

Som sagt: mycket av detta klavbinds redan före och under den unika riksrättsprocessen om några veckor.

Författaren är Ambassadör, Fil dr och tidigare statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent