USA håller mig vaken om nätterna. Men inte därför att jag tror att världen står inför ett omedelbart sammanbrott, och inte därför att enskilda politiska utspel i Washington i sig är så dramatiska. Det som oroar mig är mer subtilt och därmed farligare. Det handlar om långsamma förskjutningar i sannolikheter. Om systemrisker som byggs upp i det tysta. Om konsekvenser som inte kommer när besluten fattas, utan långt senare – och därför riskerar att tolkas, hanteras och exploateras på ett sätt som gör dem politiskt och strategiskt explosiva.
Utgångspunkten är enkel. USA:s agerande de senaste åren, både inrikes och utrikes, har orsakat skador som inte låter sig repareras snabbt. Förtroende har brutits. Allianser har villkorats. Institutioner som tidigare fungerade som spärrar har visat sig vara svagare än många av oss antog. Det är inte främst ett personproblem, utan ett systemproblem. Det är det som gör situationen farlig.
Antag att det politiska pendelslaget kommer. Antag att en demokratisk administration återtar makten efter ett republikanskt presidentskap präglat av konfrontation, hot och kortsiktigt tänkande. Antag att detta maktskifte sker i syfte att återställa ordning, relationer och institutionell stabilitet. Det är i sig inget orimligt scenario. Tvärtom är det ett fullt rimligt och historiskt välbekant förlopp.
Problemet är timingen.
De långsiktiga ekonomiska konsekvenserna av att världen gradvis börjar minska sitt beroende av USA kommer inte omedelbart. De uppstår med fördröjning. Kapitalflöden förändras långsamt. Handelsmönster justeras stegvis. Valutapreferenser skiftar över år, inte månader. När effekterna till sist blir synliga, i form av lägre tillväxt, högre räntor, svagare dollar eller strukturell arbetslöshet, kommer de med stor sannolikhet att inträffa under den administration som då sitter vid makten. Inte den som orsakade förloppet.
Det är här den verkliga risken uppstår.
I ett politiskt system som i hög grad präglas av retrospektiv skuldplacering, snarare än strukturell analys, kommer krisen att tillskrivas dem som regerar när den slår till. Inte dem som lade grunden för den. Det är inte ett amerikanskt särdrag. Det är ett mänskligt. Men i USA förstärks detta av polarisering, medielogik och ett narrativt klimat där komplexa samband har svårt att vinna gehör.
En sådan utveckling riskerar att bana väg för en ny typ av populism. Inte en upprepning av det vi redan sett, utan en vidareutveckling. Mer ideologisk. Mer systemmedveten. Mindre improviserad. Mer revanschistisk. En populism som inte bara utmanar normer, utan aktivt söker neutralisera dem. Som inte nöjer sig med att testa gränser, utan vill flytta dem permanent.
Det är här parallellen till historien blir obehaglig. Inte därför att historien upprepar sig mekaniskt, utan därför att vissa mönster är återkommande. Weimarrepubliken föll inte för att demokratin var ny, utan för att den belastades med konsekvenserna av beslut och processer den själv inte fullt ut rådde över. Ekonomisk kris, nationell förödmjukelse och politisk fragmentering skapade ett utrymme där radikalism kunde framstå som handlingskraft.
Skillnaden i dag är att detta skulle ske i världens mäktigaste stat, med världens starkaste militärmakt och ett globalt nätverk av baser, allianser och beroenden. Det är en skillnad i skala, inte i logik.
Min oro handlar därför inte om att detta kommer att hända. Den handlar om att risken för att det kan hända ökar. Sakta, men stadigt. För varje dag som går utan att institutionell självbegränsning återupprättas. För varje dag som ord ersätter handling i relationen till allierade. För varje dag som hot och utpressning normaliseras som politiska verktyg.
Det är också därför Europas situation måste förstås på ett nytt sätt. När Europa och Kanada talar om att minska sitt beroende av USA handlar det inte om anti-amerikanism. Det handlar om riskhantering. Om att bygga redundans i ett system där den tidigare självklara garantin inte längre kan tas för given. Detta sker långsamt, institutionellt och utan dramatik. Men det sker.
Och just därför är utvecklingen svår att stoppa, även om viljan skulle finnas. När försvarsplanering, industripolitik och finansiella strukturer väl börjar anpassas efter ett nytt antagande, går det inte att enkelt vrida tillbaka ratten. Det är detta som gör förloppet så oroande. Inte därför att det är snabbt, utan därför att det är segt.
Det är lätt att känna sig maktlös inför detta. Som att bevittna en trafikolycka i slow motion. Alla ser vad som håller på att hända. Ingen vill att krocken ska inträffa. Men bromssträckan är lång, och fordonen är tunga.
Ändå är detta inte en text om uppgivenhet. Det är en text om vaksamhet. Om behovet av att tala klarspråk om risker, även när de är obekväma. Om vikten av att skilja mellan det som är sannolikt och det som är möjligt, och att inte ignorera det senare bara för att det ännu inte inträffat.
Det som håller mig vaken om nätterna är inte vissheten om katastrof. Det är insikten om att historien sällan varnar med sirener. Den varnar genom små förskjutningar, genom normalisering av avvikelser, genom att det som tidigare var otänkbart gradvis blir tänkbart.
Och just nu rör vi oss i den riktningen. Det är skäl nog att inte sova alltför gott.
Författaren är kapten i Norra Skånska bataljonen och huvudlärare i utbildningen till informationsbefäl.