Alltsedan Donald Trump kom tillbaka till Vita Huset har man fört en omfattande diskussion om hans utrikespolitik. Debatten tog ytterligare fart sedan administrationen i början av december förra året publicerat sin nationella säkerhetsstrategi. Den slogan, ”America First”, som Trump ständigt åberopar, anknyter synbarligen till den rörelse med samma namn som uppstod i slutet på 1930-talet. Den ville, med Atlantflygaren Charles Lindbergh som symbol, hindra att USA ingrep i Europas konflikter. USA skall, hävdar Trump, undvika att engagera sig i långa krig och nationsbyggande som framför allt de neokonservativa under George W Bushs presidentur, ägnade sig åt i Irak och Afghanistan. Detta engagemang har lett till en politisk leda som Donald Trump utnyttjat.
Samtidigt har Trump ändå beslutat att tillsammans med Israel bomba Irans kärnvapenprogram, enleverat Venezuelas presidentpar, attackera Boko Harambaser i Nigeria och nu åter hotat att ingripa mot mullorna i Iran. Kan denna politik ses som uttryck för isolationism? Donald Trump har visserligen hittills undvikit att sätta in nya ”boots on the ground” i aktuella konflikter – något som säkert skulle bli ganska impopulärt. Men vad skiljer egentligen hans politik från mera traditionell imperialism? USA bryr sig inte i någon större utsträckning om sina allierade. Man markerar, som stormakter gör, sin intressesfär genom att än en gång blåsa liv i den s k Monroedoktrinen som hade förpassats till arkivet av Bidenadministrationen. Presidenten säger sig inte ha något intresse för internationell rätt utan uppger att USA:s politik styrs av hans moral och hans ”mind”. Denna uppblåsta självuppfattning och explicita förkastande av det visserligen ofärdiga men ändå under de senaste 80 åren hjälpligt fungerande internationella regelsystemet skrämmer både allierade och resten av världen.
Somliga bedömare har menat att Donald Trump är påverkad av den realistiska skolan som ser världen som en ständig kamp mellan stormakterna, där den starkaste vinner. Men realisternas ledande förespråkare, John Mearsheimer vid Chicagouniversitetet och Stephen Walt vid Harvard, slår ifrån sig. De menar att Donald Trump saknar den återhållsamhet som utmärker en realist, att inte förväxla det önskvärda med det möjliga. Walt döper i en essä i senaste numret av Foreign Affairs (January 2026) presidentens utrikespolitik till ”rovdjurshegemoni”. Men detta menar han att Trump utnyttjar USA:s resurser till att i bilaterala kontakter uppnå politiska och ekonomiska vinster. Det unika för honom är att han inte gör skillnad mellan allierade och andra. Så gott som alla andra presidenter har generellt förstått att vänner är bra att ha och hållit dem på gott humör. Walt menar att i ett litet längre perspektiv skaffar den Trumpska politiken USA ovänner och är farlig.
I en artikel i New York Times Magazine (9 januari 2026) menar Linda Kinstler att den Trumpska politiken mest liknar den ”Weltpolitik” som hon menar att Tyskland både under Wilhelm II och Hitler följde. Som vi alla vet slutade deras aggressiva politik och militära äventyr i katastrof. Robert Kagan är i The Atlantics januarinummer inne på liknande spår. Tron att en återgång till något som liknar 1800-talets multipolära värld skulle skapa en bättre världsordning är i Kagans ögon en illusion. Perioden 1815-1914 upplevde åtskilliga stormaktskonflikter.
En av de mera intressanta analyserna av den Trumpska utrikespolitiken står att läsa i september/oktobernumret 2025 av Foreign Affairs, författad av Sarah Paine, tidigare professor vid miitärakademin West Point. Paine menar att USA alltsedan andra världskrigets slut följt vad hon kallar en marin strategi som syftat till att skaffa sig allierade på andra sedan haven, delta aktivt i det multilaterala samarbetet och främja världshandeln, allt ägnat åt att främja fred och ekonomiska framsteg. Denna politik har Trump nu bytt ut mot en kontinental dylik där säkerheten i den egna hemisfären förblir det centrala och utrikeshandeln underordnas presidentens merkantilism och nyckfulla tullpolitik. Hans upprepat uttalade anspråk på Grönland, Panamakanalen och Canada är tydliga uttryck för den kontinentala strategin. Flera gånger har ju Trump under de senaste månaderna t o m sagt sig inte utesluta våld för att lägga beslag på Grönland. Detta har han nu dock tagit tillbaka till förmån för en utökad amerikansk närvaro i annan form.
En kontinental strategi, menar Paine, ökar riskerna för konflikter om gränser och migrationsrörelser med grannländerna som ogärna vill underordna sig supermaktens diktat. Hennes analys rimmar väl med den nya säkerhetspolitiska strategin. I denna utvecklas Monroedoktrinens nya Trumpska tillägg där samarbetet mellan USA och dess grannar, på andra staters bekostnad, betonas. Särskilt riktar sig den nya politiken mot det inflytande som Kina genom ekonomiska satsningar skaffat sig på kontinenten.
Det är givet att de latinamerikanska staterna ånyo riskerar att helt hamna i skuggan av USA. Samma sak gäller Canada som i början av Donald Trumps andra mandatperiod hotades med utsikten att bli USA:s 51:a delstat. Presidenten har nog inte tänkt igenom detta riktigt. USA skulle då få en delstat som är aningen större än USA till ytan och politiskt mera liberal eller, i Trumps ögon, radikal. Och skulle man göra de tio kanadensiska provinserna till separata delstater skulle republikanerna riskera att under i alla fall överskådlig framtid förbli en minoritet i elektorskollegiet. Tillsammans med de av Demokraterna dominerade amerikanska delstaterna skulle detta nästan garantera en liberal majoritet.
Och vad betyder då denna nya kontinentala strategi för Europa? Presidentens omvittnade ointresse för sina europeiska allierade, var ju väl känd redan under hans första mandatperiod, ja långt innan dess. Den artikulerades redan i förra årets säkerhetskonferens i München där vicepresidenten J D Vance kritiserade sina allierade för att förtrycka det fria ordet och de med den Trumpska politiken sympatiserande europeiska partierna som AfD i Tyskland, RN i Frankrike m fl. Detta tema återkommer nu i den säkerhetspolitiska strategin där Europa sägs riskera att råka ut för ”civilisational erasure”, att helt enkelt utraderas som europeiska stater och förvandlas till länder med muslimsk majoritet.
I strategin anges målsättningen vara att uppnå strategisk stabilitet tillsammans med Ryssland, inte vidmakthållandet av NATO, USA:s allierade sedan mer än 75 år. Tydligare kan det knappast sägas vilka prioriteterna är för dagens Vita hus. Frånvaron av politisk press mot Moskva är det mest uppenbara draget i Trumps försök att mäkla fred i Ukrainakriget. Man kan fråga sig om presidenten alls förstår eller bryr sig om hur situationen i Europa kan te sig efter ett vapenstillestånd i Ukrainakriget. En stark misstro mot Ryssland kommer med all sannolikhet att bestå under lång tid framåt.
Situationen är inte ny för européerna. Europa har sedan världskriget suttit i en geopolitisk rävsax. Beroendet av USA:s beskydd mot Sovjet, nu mot Ryssland, har ibland känts besvärande när olika administrationer agerat ensidigt. Men beroendet av USA i har i allmänhet utståtts utan större knot. Så är nu inte längre fallet. Redan under Donald Trumps första mandatperiod fanns förstås risken att USA kunde komma att överge alliansen, eller trappa ned den militära närvaron i Europa, eller rent av agera som Frankrike när man 1966 lämnade det integrerade kommandot. Men nu 2026 är det sedan ett år tillbaka klart att värdet av den amerikanska garantin är påtagligt ifrågasatt. Det militära samarbetet pågår som vanligt, försäkrar oss våra militärer. Men också över detta samarbete svävar hos många ett moln av tvivel.
Teorin inom statsvetenskapen lär oss att i en situation som denna har de, i detta fall av Ryssland, hotade staterna två huvudalternativ: ”bandwagoning” – ofta översatt med ”triumfvagnspolitik” – eller att söka skapa en maktbalans mot den hotande militärt dominerande makten. Med triumfvagnspolitik avses att mindre stater söker ett slags samförstånd med samma stat. När det gäller maktbalanspolitiken har denna inneburit både att de mindre staterna i stormaktens närhet sökt samverkan sinsemellan, men framför allt att man sökt ryggstöd hos en annan stormakt. Den amerikanske historikern Paul Schroeder har hävdat att i ett längre perspektiv har triumfvagnslinjen varit vanligare än maktbalanslinjen. Men under de senaste dryga tre kvartsseklet åren har i Europa den senare dominerat. Tilliten till USA:s vilja att komma sina allierade till hjälp, i värsta fall också med bruket av kärnvapen, har nog varierat över tid men generellt sett uppfattats som intakt.
I själva verket är valet mellan att söka ett modus vivendi med Moskva eller söka upprätta någon form av maktbalans naturligtvis inte så glasklart som teorin säger. Även under det kalla kriget interfolierades detta av perioder med avspänning. Ibland togs, som i fallet med den Brandtska östpolitiken från 1969, initiativ för att förbättra relationen med i detta fall DDR och därmed indirekt med Moskva. Den valda politiken kan därför ofta i praktiken bli en blandning av triumfvagnspolitik och maktbalans där de relativa tyngdpunkterna dem emellan skiftat. Emmanuel Macron har t ex å ena sidan sagt sig vara öppen för en diskussion om att utsträcka det franska kärnvapenparaplyet till andra europeiska länder. Å andra sidan säger han att en dialog med Moskva förr eller senare bör öppnas. Macron har tydligen just sänt en diplomat till Moskva för att undersöka läget.
Det ryska anfallet mot Ukraina har självfallet spetsat till valsituationen för NATO:s europeiska medlemsländer. Några, Ungern, Slovakien och nu också Tjeckien, har redan i praktiken av både politiska och ekonomiska – beroende av rysk gas – skäl valt att prioritera relationen till Moskva. Samtidigt har särskilt Viktor Orban odlat relationen till Donald Trump. Men för majoriteten är det oacceptabelt att söka en uppgörelse med en stat som massivt angripit ett annat europiskt land. I dagsläget finns knappast någon möjlighet, trots EU:s ekonomiska överlägsenhet, att utan USA och utan hjälp av franska och brittiska kärnvapen upprätthålla en rudimentär maktbalans mot Ryssland. På längre sikt kan läget, när dagens upprustningsplaner kommit närmare verklighet, te sig ljusare. Men hur skall man agera under mellantiden, de närmaste fem-tio åren? Solidariteten EU-länderna emellan har, bortsett från Ungern och dess meningsfränder, under det gångna året varit noterbar. Kanske bidrog den till att Donald Trump i Davos, i alla fall t v, drog tillbaka sin befängda plan på att annektera Grönland.
Finns det några historiska paralleller till dagens europeiska predikament? Rent generellt anser den brittiske historikern Niall Ferguson, senast i The Free Press 4 januari 2026, att dagens rivalitet mellan USA och Kina haft en parallell i motsättningarna mellan Storbritannien och Tyskland kring sekelskiftet 1900. Den kom alltmera under dessa år att dominera den internationella politiken. Wilhelm II:s Tyskland sökte sig en större plats på världsscenen men upplevde sig hindrat av det stagnerande brittiska imperiet som man i Berlin såg som arrogant och ovilligt att ge plats för en växande stormakt. Kejsar Wilhelm var inte beredd att följa den Bismarckska realismen utan följde en annan ledstjärna.
Men mera specifikt skulle man kanske kunna hävda att dagens Europa befinner sig i en liknande situation som den tidens minsta stormakt, Österrike-Ungern. Dubbelmonarkin omgavs av ett Ryssland, som påfallande snabbt tycktes hämtat sig från rysk-japanska kriget 1904-05 och 1905 års revolutionsförsök, samt av Tyskland. Wien hade besvärliga relationer med St Petersburg som också hade en skyddsling på Balkan i Serbien. Kejsaren i Wien hade en stark allierad i Tyskland. Men kunde man lita på att Wilhelm II skulle fortsätta att stödja om Österrike råkade i krig med Ryssland som mycket väl skulle kunna komma att ingripa i ett krig med Serbien? Ensamt kunde Franz Josefs rike knappast stå emot ett alltmera upprustat Ryssland. Skulle man söka ett samförstånd med Moskva? Den tyska garantin höll, vilket ändå inte kunde hindra Österrike-Ungerns sammanbrott. EU ter sig trots allt mera stabilt än dubbelmonarkin.
Vägen framåt för den stora majoriteten av de västeuropeiska NATO-länderna tycks således, enkelt uttryckt, bestå av en skyndsam upprustning och en förhoppning om att USA, trots Trumps alla dubier om sina europeiska allierade, skall stå fast vid sitt artikel 5-åtagande. Samt att inleda en seriös diskussion om hur Frankrikes och Storbritanniens kärnvapenstyrkor skall kunna fungera som en visserligen mycket mindre men ändå möjligt effektiv avskräckningsfaktor.