Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu står för en hård linje. Foto: Nickolay Vinokurov / Shutterstock.com

Under hösten har vi sett ett större antal studier, artiklar och mediainslag som kommenterat Putins trettio år vid makten. Slutsatserna är unisona: Putin har skickligt utnyttjat landets genetiska kod, som analytikern Lilia Sjevtsova kallat den – en järntriangel av historia och imperialism, en allsmäktig stat och byråkrati samt, viktigast av allt, kontroll.

Med dessa instrument har Putin och hans krets lyckats fjärma Ryssland från allt vad demokrati, rättsstat, ett civilt samhälle och livskraftig ekonomi innebär. Tack vare en säkerhetsapparat som fått fria tyglar och en lagstiftning som stämplar de flesta viktiga funktioner i ett civilsamhälle som ”utländska agenter”, förtrycks eller omöjliggörs snart alla organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter. Den senaste åtgärden i syfte att avskärma landet så långt som möjligt togs nyligen, då Putin skrev under en lag som förbereder en brytning med Internet och införandet av det ryska Runet. Alla internetleverantörer måste redan i dag agera via Roskomnadzor, det statliga organ som censurerar nätet. Om detta visar sig fysiskt möjligt är en annan fråga, men säkerhetstjänsterna har länge haft detta överst på önskelistan.

Även om Putins popularitet är hög – f n runt 60 procent mot tidigare 80 – vacklar den på grund av impopulära beslut som t ex frågan om  pensionsåldern. Som tidigare nämnts börjar också självutnämnda eller av Putin möjligen sanktionerade kronprinsar dyka upp med egna initiativ. Mot den bakgrunden framstår en lång intervju med försvarsminister Sergej Sjojgu i Moskovskij Komsomolets för en tid sedan som särskilt intressant. Sjojgu ger normalt aldrig längre intervjuer och erkänner själv att det är minst sju år sedan den senaste.

Sjojgu, som varit försvarsminister sedan 2012, han var tidigare räddningsminister i 18 år, har i så gott som alla opinionsundersökningar sedan ca 20 år kommit tvåa i popularitet efter Putin. Gapet är dock stort, Sjojgu hamnar normalt 30 till 40 procentenheter under Putin. Han har heller aldrig utgjort något hot mot Putins ställning, och hans åsikter ligger väl i linje med chefens. Några av de tankar han för fram i artikeln förtjänar dock att framhållas, inte minst för att den har karaktären av en programförklaring.

Tonen är genomgående hård och med skarpa utfall mot väst, som under hela perioden efter kalla kriget haft som mål att ”förgöra och förslava Ryssland”. Detta hade också möjligen lyckats, om man hade fortsatt samma strategi som under Gorbatjovs tid, underförstått en man som låtit sig luras av västs löften att inte utvidga Nato m m. Gudskelov kom man till insikt om detta och från 1999 gick utvecklingen (under Putin) i rätt riktning. Därigenom hindrade man enligt Sjojgu också utvecklingen mot en unipolär värld och slog in på den multipolära.

Mot denna bakgrund framstår en stark krigsmakt som det enda skyddet mot västs dolska planer. Denna har också nu enligt Sjojgu moderniserats tillräckligt, d v s till ca 70 procent, och man kan därför acceptera en långsammare ökning av budgeten, som ökar i absoluta tal, men inte som andel av BNP.

Sjojgu anklagar också väst för att bedriva cyberkrig i form av informationskrigföring mot Ryssland under sken av att sprida ”demokrati”. Detta har tydligen varit så framgångsrikt, att man har ansett sig behöva skapa ett nytt militärpolitiskt huvuddirektoriat som skall motverka inblandning i ryska angelägenheter med falsk information. Till detta fogas förnyade ansträngningar att stärka den nationalpatriotiska andan genom att bygga ett nät av Patriotparker, upprätta ännu en militär ungdomsförening och genomföra militärpatriotiska sommarläger över hela landet.

Sjojgu ger i intervjun en bakgrund till det stora antalet beredskapskontroller i form av övningar på nivåer upp till armé som genomförts under senare år. Orsaken är att krigsmaktens verkliga tillstånd enligt Sjojgu tidigare avsiktligt dolts eller förvanskats. Detta ger också förklaringen till omflyttningar och avskedande på höga nivåer och att det militära utbildningssystemet ombildats. Han återspeglar här också officerskårens kritik mot sin företrädare, Serdjukov, som avskedades 2012 på grund av påstådd korruption. Här skedde något bakom kulisserna, som vi ännu inte fått fullständig klarhet i. Under en period detta år var Putin oförklarligt borta från politiken, utan att någon förklaring lämnades. Samtidigt hittade säkerhetstjänsten ”utlånad” konst m m hemma hos Serdjukovs älskarinna, vilket ledde fram till korruptionsanklagelserna. Sannolikt samverkade FSB med försvarsledningen för att bli kvitt den alltför reformistiske Serdjukov.

Vad gäller situationen i Ukraina anser Sjojgu att extremisterna – brushuvuden som manar till galenskaper – måste stoppas, här avses då den lagliga regeringen i Kiev. Han säger sig inte vilja ens tänka på effekterna av ett krig mellan de båda staterna, och varningen är tydlig.

Sergej Sjojgu framstår som en helt tänkbar efterträdare till Putin, hans retorik och världssyn återspeglar i hög grad den rådande. Han är, ur Putins synvinkel, dessutom en garant för att denne inte kommer att råka ut för något rättsligt efterspel med anledning av sin tid som president och premiärminister. Det skulle dock inte röra sig om någon påtaglig föryngring, Sjojgu är bara tre år yngre än Putin. Detta behöver i sig inte innebära något hinder, ryska ledare har hög genomsnittsålder.

För Ryssland och omvärlden vore det emellertid ett olyckligt val, Sjojgu representerar en politiker, som inte bara bekräftar den nuvarande kursen mot en totalitär stat, och med en uppenbar bunkermental inställning till omvärlden. Han har dessutom, vilket tydligt framgår av den noggrant formulerade artikeln, valt hårdast tänkbara ton mot väst, står för krigsmakten som enda garant för rysk överlevnad och driver en fortsatt militarisering av samhället, egenskaper som Ryssland minst av allt behöver. Mycket kan dock hända före kommande presidentval, vi får väl hoppas på det.

Författaren är f d byråchef. Han är ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare