Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten.

I sitt blogginlägg 09-11 påpekar Helge Löfstedt att trots att uppdragstaktik skall tillämpas kan politiken i vissa situationer tvingas till detaljstyrning – och han har ju helt rätt. Grunderna för uppdragstaktik framgår tydligt att chefer inte bara kan utan skall använda kommandostyrning när läget kräver. Nedanstående text beskriver väl hur uppdragstaktiken är tänkt. Lite gammeldags språkbruk men klar som korvspad jämfört med motsvarande text skriven med dagens officiella språk – men detta kräver att alla förstår och accepterar filosofin.

Så här tänkte men i Tyskland i början på seklet.

Den främsta ledaregenskapen förblir ansvarsglädjen. Den skulle förstås falskt om man däri söker egenmäktiga beslut fattade utan hänsyn till helheten, eller givna order som inte är korrekt följda och en besserwisser som tillåts ta lydnadens plats. Men i de fall den underställde måste säga sig själv att uppdragsgivaren inte kunde överblicka omständigheterna tillräckligt väl, eller där ordern blir passé genom händelserna, så är det den underställdas plikt att inte utföra eller korrigera erhållna order samt meddela detta till den överordnade.  För denne [den underställda] kvarstår det fulla ansvaret för att inte följa order. En ansvarsglad befälhavare ryggar inte tillbaka för att hänsynslöst sätta in trupperna där kampens utgång är tveksam. Alla befälhavare måste vara på det klara med, och inprägla i sina underställda, att underlåtenhet och försummelse bildar en tyngre belastning än ett felgrepp i valet av medel. [1]

Att fördjupa insikten i uppdragstaktikens tankar borde vara en högt prioriterad uppgift idag. Det handlar inte om att skjuta bort ansvaret utan tvärt om – att ta ansvaret och tillsammans nå målet.

09-20 skriver Sten Tolgfors om behovet av tydliga mandat. Om det var så enkelt som att formulera tydliga mål/mandat skulle det nog gå ganska bra. Problemet är att verkligheten långt ifrån alltid följer uppgjorda planer – tvärt om!  Det går inte att skriva order/mandat som täcker in allt som kan hända. Det skriver ju faktiskt Sten T själv. Ett riksdagsförankrat mandat kommer knappast vara glasklart – det ligger i sakens natur. Därför måste ledning ske med uppdragstaktiken som grund Däremot måste man vara förbered på att planen inte håller. Vår motståndare kommer ju att lägga all kraft på att så sker.

För att förstå styrkan i uppdragstaktiken kanske man skall ha upplevt frustrationen över att bli styrd av en ledning som envisas med att hålla fast vid en plan som spårat ur och dessutom inte vill inse att de som står ”mitt i skiten” kanske har ett bättre grepp på läget.

Grunden måste vara att det finns en tillit och fungerande kommunikation mellan alla ledningsnivåer inklusive den politiska. Det får man inte utan att öva ”på riktigt”. Min erfarenhet är att ju högre nivå, desto mindre anser man sig behöva öva – och det märktes så länge jag var aktiv. Hoppas det blivit bättre!

Författaren är överste 1 gr. Han är tidigare Brigadchef, Fördelningschef och chef för BA 01. Han är ledamot av KKrVA.

[1] Exerzier-Reglement für die Infanterie (1906), s. 90-91.

Mer av samma författare