I Försvarsmaktens aktuella styrdokument ”Doktrin Gemensamma operationer 2020” och ”Militärstrategisk doktrin – MSD 16” är begreppet uppdragstaktik nu väl beskrivet och definierat. Så var det inte tidigare och utan en tydlig målbild har den svenska uppdragstaktiken länge varit diffus och mest en läpparnas bekännelse. Dessutom betraktas begreppet av och till mest som en ledningsmetod man kunde använda vid behov när inte ”kommandotaktiken” passade bättre. På senare tid har det, bland annat på denna blogg, synts en välbehövlig debatt om vilken svag ställning uppdragstaktiken faktiskt haft och har inom Försvarsmakten. Den tidigare otydligheten avseende uppdragstaktikens innebörd medförde också att begreppet i Sverige länge varit påtagligt ”uppdragsfixerat”. Det vill säga underlydande skulle lösa den av chefen givna uppgiften men fick själv välja tillvägagångsätt.

Denna fixering på själva uppdraget skiljer sig från hur begreppet en gång utvecklades i Preussen. Den processen inleddes efter landets nederlag mot Napoleon 1806 och påverkades av vad som hände vid Waterloo 1815. Under tiden som striden stod och vägde mellan fransmän och britter den 18 juni ilade en tidigare delvis slagen preussisk armé ”mot kanondundret” vid Waterloo och anlände i tid för att avgöra slaget. Under tiden stod marskalk Emmanuel Grouchy overksam med 1/3 av den franska armén bara 15 kilometer därifrån. Han hade visserligen fått uppgiften att förhindra att dessa preussare förenade sig med britterna men tvetydiga order från Napoleon och ett bristfälligt franskt stabsarbete gjorde honom handlingsförlamad.

Först mot slutet av dagen och samtidigt som avgörandet föll vid Waterloo anföll och besegrade Grouchy en mindre och oviktig kvarlämnad preussisk styrka. Det är en säker gissning att de preussiska stabsofficerarna noga analyserade detta på vägen hem till Berlin för att sedan utveckla uppdragstaktiken.

Givet dåtidens bristfälliga samband och det kaos som preussarna normalt räknade med på stridsfältet menade de att den aktuella lägesuppfattningen från ett befäl ”på plats” var viktigare än en inaktuell order. Därför skulle befälet ”på plats” ta initiativ och agera hellre än att lyda en inaktuell order. Detta agerande skulle samtidigt sträva efter att uppnå ett övergripande mål som det var viktigt att allt befäl kände till.

Det övergripande syftet med uppdragstaktiken var att utnyttja uppkomna lägen och vinna tempo. Befälen förväntades dels att inte lyda order som inte ”stämde med läget” och dels att inte stå och vänta på uteblivna order. Strävan efter högt tempo var inget nytt. Preussarnas bidrag var att systematisera tempoökningen och inarbeta den i sin befälsutbildning.

Att implementera denna uppdragstaktik i den preussiska armén tog drygt 50 år och två ”övningskrig” mot Danmark respektive Österrike innan konceptet fungerande fullt ut i det Fransk-tyska kriget 1870/71. Utländska observatörer vittnade där om den påfallande initiativförmåga som präglade det preussisk/tyska befälet.

Nu anger Försvarsmaktens styrdokument att ett under lång tid negligerat koncept faktiskt gäller och skall prägla svenskt befäls agerande. Frågan är hur detta skall implementeras?

Enligt mitt förmenande måste befäl på alla nivåer skolas in i detta förhållningssätt eller ledningsfilosofi som det faktiskt är frågan om. Det kräver i sin tur att Försvarsmakten ledning är tydlig och på olika sätt visar att uppdragstaktiken är viktig samt följer upp hur implementeringen fungerar.

Alla fredsrutiner och budgetprocesser kan tyckas hämma uppdragstaktik men man måste förstå att Försvarsmakten finns till för krig. Skall uppdragstaktiken fungera måste den övas redan i djupaste fred. Insprängt i fredsutbildningens reglerade processer måste befäl beredas möjligheter att öva i krigsliknande situationer och lära sig att utnyttja uppdragstaktiken så att den blir ett naturligt förhållningssätt för dem. Ett sätt att verkligen få uppdragstaktiken ”att leva” och att fokusera på krig skulle vara att dels pröva befälens förmåga att ta initiativ och agera och dels tydligare än idag koppla befordran till krigsuppgifterna.

Uppdragstaktik kan övas i flera olika typer av övningar, exempelvis muntliga stridsövningar, stabs- och fältövningar. Jag vill i detta sammanhang också lyfta fram krigsspel. Krig är en kamp mellan viljor och krigsspel är ett bra sätt att få deltagare att kämpa mot motståndare som också har en vilja att vinna. Den erfarenheten är nyttig. Det kommer att ta tid för Försvarsmakten att återhämta detta försummade område. Preussarnas 50 år kan verka avskräckande men man kan trösta sig med ordspråket ”trägen vinner”.

Författaren är överstelöjtnant, författare och ledamot av KKrVA.
Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten.

Mer av samma skribent