Nedanstående är det manuskript jag utgick ifrån vid dagens anförande vid Folk och Försvars seminarium om svenskt stridsflyg i framtiden. Du kan se sändningen här:Mitt föredrag startar efter 1 h 14 min 15 sek
Syftet med vårt försvar är olika beroende på skeenden. På ett övergripande plan ska försvaret ge statsmakterna handlingsfrihet att genomföra sin politik. Mer konkret är att det ska vara krigsavhållande genom sin förmåga till krigföring. Om motståndare skulle angripa Sverige så syftar försvaret till att skydda landets befolkning, och i andra hand till att skydda det territorium där befolkningen och viktiga resurser finns. Försvaret syftar också till att kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Detta är viktigt i de lägen som Sverige upplever ett säkerhetsöverskott.
Det finns olika modeller att bygga upp ett försvar. En möjlighet är ett gerillaförsvar, men det är inte särskilt krigsavhållande, om än kostnadseffektivt. Det är inte heller troligt att folket är beredda att betala det pris i liv och förspilld tid som skulle krävas för att befria hela landet. På andra ändan av skalan finns ett försvar med kärnvapen i centrum. En sådan modell är dyr och sällsynt olämpligt för en småstat som är granne med en super-/stormakt med många fler kärnvapen. De egna vapnen skulle inte ha någon trovärdighet hos någon.
Därför har vi ett konventionellt försvar. Förut var det ett invasionsförsvar som bestod av både ett skalförsvar, där vi möter en angripare långt ut, och ett djupförsvar, där vi slogs på land för att tillfoga en fiende förluster. Sedan 2004 har vi praktiken bara ett skalförsvar kvar. Av dessa två komponenter är det det bästa valet, om vi ska uppnå syftet med försvaret enligt ovan. Det förutsätter dock att en sådan organisation är finansierad, annars bör man överväga djupförsvaret istället med koncentration till kusten.
Stormakternas intressen kring Skandinaviska halvön är skiftande. Både väst och Ryssland har intressen av genomfart till och från Östersjön. Väst för att föra in marinstridskrafter, och Ryssland för att kunna exportera och importera (rå)varor som olja. I den öppna ryska doktrinen står tydligt att det militära instrumentet ska kunna användas för affärsintressen. Ryssland har ett starkt behov att skydda Kolahalvön, där huvuddelarna av de strategiska ubåtarna med kärnvapen finns. Ryssland har också ett starkt intresse av att skydda ryska minoriteter i regionen, också något som står i klartext i doktrinen. NATO vill kunna skydda sina medlemsstater.
Både väst och Ryssland har luftförsvarslinjer som man vill skydda. Om USA skulle föra fram hangarfartyg i Norska havet skulle de vilja ha ett skydd liksom Ryssland satsar mycket på sitt luftförsvar i väst. Väst har också ett intresse av att inte låta ryska sjöstridskrafter, främst ubåtar, operera för långt söderut i Atlanten. Lite apart för somliga, men ett möjligt intresse i framtiden är att potentiella robotbanor från Iran mot USA:s östkust passerar Sverige. Det är därför USA och NATO bygger ut ett robotförsvar i Östersjöområdet med basering av luftvärn med extremt hög prestanda i Polen 2018, något som besvärar Ryssland. USA har också deklarerat att de ibland kommer att patrullera Östersjön med Aegisfartyg som rörliga komponenter i det strategiska robotförsvaret. Det gäller också att komma ihåg att Sverige är väldigt utsträckt i nord-sydlig riktning, vilket ställer krav på uppträdande över stor yta.
För Sveriges del innebär det att några områden blir extra intressanta för stormakterna att behärska militärt i händelse av en konfrontation i framtiden. Gotland och sydöstra Östersjön förstås. Den som behärskar Gotland har övertaget i Östersjön. Västra Sverige med Öresundsutloppen och passagen ut till Nordsjön blir också viktiga, antingen för offensiva eller defensiva syften. Norrland är viktigt när det gäller luftförsvaret på ömse sidor. Om en militär operation skulle vara mer direkt riktad mot Sverige, så skulle Mälardalen och Åland också vara intressanta för att påverka statsledningen och kunna operera i norra Sverige genom att regla av Östersjön.
När det gäller jämförelser mellan flygstridskrafter, så måste man hålla i minnet att utfallet inte är linjärt. Om man ska möta X stridsflygplan, så är steget från 60 till 80 plan på den egna sidan större än vad steget från 40 till 60 plan. Vad är då skillnaden mellan Gripen C/D och Gripen E/F. Om vi håller oss till de viktigaste faktorerna för stridsflygplan, så kan E/F bära fler vapen, den kan också bära mer bränsle, vilket ger en längre räckvidd/flygtid. Eftersom skrovet är större på E/F, så kan man ha en större motor. Med Gripen E/F kommer också en AESA-radar som förbättrar upptäckstavstånden väsentligt. En bättre motor ger också bättre höjd- och fartprestanda för Gripen E/F. Däremot är C/D sannolikt något snabbare på klargöring, eftersom E/F måste lasta fler vapen och tanka mer bränsle.
Om vi övergår till att jämföra Gripen mot andra stridsflygplan, så beror det naturligtvis på en mängd parametrar som stridsledningsmöjligheter från marken och luftvärn för att ta ett par exempel. Om vi rensar dessa parametrar och låter fyra flygplan möta fyra andra i jaktstrid (grupp mot grupp), så blir min bedömning denna: Gripen C/D är då jämförbar med MiG-29SMT. Gripen E/F är drygt dubbla förmågan, vilket gör den jämförbar med konkurrenten Rafale som har ett mycket bra Varnings- och Motmedelssystem (VMS) och också är ett riktigt flerrollsplan. Eurofighter är inte ett renodlat flerplan, och är aningen sämre än de två föregående.
Ryska SU-35 som kommer utgöra stommen i ryskt stridsflyg om tio år är aningen bättre än Gripen E/F och Rafale, främst beroende på stor radar och förmåga att bära mycket vapen. Amerikanska F-18 som Finland har placerar jag mellan Gripen E/F och C/D, eftersom planet är tämligen långsamt. F-35 som Norge har köpt är däremot lite bättre än SU-35, främst beroende på smygegenskaperna som gör det till ett plan av femte generationen. Det är samma nivå som PAK-FA från Ryssland når. Precis som många andra ryska plan kännetecknas detta plan av stark motor och därmed hög lastkapacitet. En grupp PAK-FA bedömer jag som 50 % bättre än motsvarande grupp Gripen E/F. Ännu bättre är amerikanska F-22 Raptor som har samma kännetecken som PAK-FA, men ännu mer förfinat. Säkert mer än dubbla förmågan mot Gripen E/F, men många gånger dyrare, vilket inte saknar betydelse i sammanhanget.
Om vi tittar på driftkostnader för olika stridsflygplan, så ser vi att Gripen är klart billigast. Detta är en mycket viktig faktor. Om vi jämför Gripen E/F med Rafale så får vi följande beräkning: Om 200 flygförare ska utbildas 140 h/år så kostar Gripen 140 milj USD/år och Rafale 462 milj USD/år, vilket ger 9,66 Mdr USD på 30 år. Dessutom tillkommer en omställningskostnad för att byta logistiksystem för stora summor pengar.
Träningstiden är en viktig faktor i luftoperativ verksamhet. I NATO måste man flyga 140 h/år för att kunna uppträda i en roll. Tre roller (JAS) kräver minst 180 h/år, och helst 240 h/år. En annan fördel med Gripen är tillgängligheten, förutsatt att PRIO fungerar. Vi måste räkna med högst 80 % (realistiskt 60%?) tillgänglighet, beroende på serviceintrevaller. Tillgängligheten är operativt också beroende på avstånd mellan baser och insatsområden. Med allt färre baser i Sverige, så blir det allt längre transporttider. En annan faktor som påverkar det hela är våra basbataljoner som nu är två till antalet. Det innebär en liten flaskhals när det gäller att betjäna nuvarande förband i fält, vilket också påverkar tillgängligheten.
Om vi undersöker räckvidden för moderna flygburna attackrobotar så är dessas räckvidd mellan 30-40 mil, vilket innebär att vårt flyg måste långt ut om vi vill komma en motståndares flygplan innan de avlossar dessa.
Vad får vi då för operativ effekt av de 50 Gripen E/F som regeringen föreslagit? I realiteten är dessa i verkligheten allra högst 40 (mer troligt 30-35) gripbara beroende på service jag talade om tidigare. Det innebär att vi kan upprätthålla incidentberedskap på två platser dygnet runt. Vidare kan vi skydda oss mot systematiska kränkningar i ett begräsat område genom att ständigt ha en jaktrote i luften under ”Vecka”. Om en motståndare skulle flyga an mot Sverige med 20 moderna stridsflygplan 2020, så skulle de 40 Gripen E/F hålla en 40 mil bred linje i ”Timmar”.
Genom sitt förslag om Gripen E/F, så binder regeringen upp oss i ett koncept som kräver bassystem, stridsledningssystem, vapen och luftvärn för att få ett luftförsvarssystem i balans. Även om jag är för en anskaffning av Gripen E/F, så beklagar jag att vi inte tar oss tid att diskutera vad som passar oss bäst, maskiner eller människor. Ett koncept med högt teknikinnehåll kräver kompensation för inflationen på försvarsmateriel, annars halveras organisationen var 20:e år.
På ett mer operativt plan så har inte regeringen eller Försvarsmakten presenterat ett trovärdigt koncept hur vi skyddar oss mot massiva robotangrepp eller cyberangrepp i starten på en konflikt. Exemplet jag visade med att hålla en linje är det sämsta utnyttjandet av luftstridskrafter som finns – ett defensivt luftförsvar. Vi vet från otaliga studier att det är det offensiva luftförsvaret som vinner i nästan alla situationer. Det kräver beväpning med egna attackrobotar för att ta striden till en motståndares sensorkedja och bassystem, ungefär som att det inte går att vinna en boxningsmatch genom att bara gardera sig.
Här har Finland tydligt uttryckt att man vill utrusta sina F-18 med attackvapen och signalsökande robotar som exempel. Är vi beredda att göra detsamma och var finns pengarna?
En annan, icke diskuterad faktor, är NATO-medlemskap. Här kan man inta två hållningar vid ett medlemskap:
1. Eftersom vi är med i NATO, så behöver vi inget stridsflyg, eftersom andra kan ha det.
2. Vår roll i NATO kring den Skandinaviska halvön är att stå för huvuddelen av stridsflyget.
Det är ganska märkligt att att vi 2007 bestämde oss för 100 Gripen C/D för att kunna möta en bedömd begränsad kapacitet 2020, medan vi går ned något med 50 Gripen E/F för att möta en kapacitet 2025 som är mångdubbelt större än vi bedömde för fem år sedan.
Som sammanfattning så ger 50 Gripen E/F oss förmåga att avvärja systematiska kränkningar i ”Vecka” och att möta luftangrepp mot en landsända i ”Dagar”.
Om vi skulle ha 20 flygplan till så skulle vi kunna sätta in dessa offensivt som reserv efter den första striden. Med ytterligare 20 plan, så skulle vi kunna operera över ett större område och ha en reserv för offensiva anfall – under förutsättningar att det finns vapen för sådant. Att ha reserver är närmast ett axiom inom luftkrigföringen.
Nu kanske någon invänder att vi gör allt tillsammans med andra vid en konflikt i närområdet. Då glömmer denne bort att Norge lär koncentrera sitt flyg till norra Norge liksom Finland kommer att skydd sydöstra delen av landet. Polen kommer koncentrera sitt stridsflyg i öster och skydd av flottan i Gdanskbukten. Danmarks lilla flygvapen räcker till luftförsvar över Bornholm och huvudstaden. Kvar är Tyskland, men här sätter avstånden starka begränsningar för deras flyg att operera över mellersta Östersjön. Vi är på egen hand i realiteten.
Många gånger jämförs försvaret med en försäkring. Vi riskerar 2020 att ha kvalificerade markstridsförband som klarar att slå två bataljoner, en flotta bestående av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar samt ett luftförsvar utan offensiva vapen eller kvalificerat luftvärn. Vi skulle i så fall ha en trafikförsäkring.
(Uppdatering kl 2030) Några reflektioner från dagen. Akademikollegan Peter Nordlund från FOI är alltid intressant att lyssna på. Han hade idag perspektivet på ”sunk costs” och visade att tidigare investeringar på Gripen till del kunde tas till vara, eftersom de tidigare planen används för att bygga nya versioner. Detta sänker i sin tur ytvecklingskostnderna som i normalfallet med ny motor innebär att den kostar samma som produktionen av 200 plan. Överingejör Nordlund la också till att Sverige är det enda land i världen som har fler anställda i försvarsindustrin än i försvaret. Försvarsmakten hade genom Chefen för Högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand, en genomgång som visade på ett ambitiöst arbete i utvärderingen. Lite överraskande är trots allt att Försvarsmakten ”bejakar” Regeringens förslag om 40-60 Gripen E utan full finansiering, då c:a 5,5 Mdr SEK skall omplaneras i materielplanen. Mer bekymmersamt är dock behandlingen av referensalternativet i utvärderingen. Enligt general Salestrand var alternativet att behålla C/D-versionen utan uppgradering till 2042 inget alternativ, utan användes för att ta fram vad det kostar att operera luftstridskrafter under 30 år. Summan angavs till 60 Mdr SEK. I de överiga olika alternativen tillkom en anskaffningskostnad från 27 Mdr SEK och ökande. För utländska stridsflygplan tillkommer dessutom en driftkostnad på ytterligare 15 Mdr SEK. Men vad hade hänt om Försvarsmakten hade lagt in en uppgradering av C/D på 27 Mdr SEK under samma period? Moderna robotar kostar 5-10 milj SEK styck. Sverige hade kunnat köpa 1000 robotar för 10 Mdr SEK av olika typer som attackrobotar, signalsökande robotar och långräckviddiga jaktrobotar, alla av högsta kvalitet. Vi hade kunnat sätta in en AESA-radar i hälften av makinerna, renovera motorer och så vidare. Det förefaller för mig lite märkligt att göra en alternativjämförelse där man satsar 27 Mdr mindre på referensalternativet. Om det var något jag själv inte var nöjd med när det gäller mitt föredrag, så var det att jag inte tryckte på att 100 Gripen C/D har en något högre operativ effekt än 50 Gripen E. Jag bedömer att omslagspunkten går kring 65 plan. Här skulle jag vilja ha kvalificerade synpunkter på min hypotes. Du hittar Chefen för Högkvarterets genomgång om alternativen här (57 min till 1 h 03 min). I övrigt anar jag ett politiskt uppvaknande om läget, både när det gäller ekonomin och förändringar i omvärldens kapaciteter – både ökande respektive minskande. Här behöver försvarspolitikerna hjälp för att kunna argumentera med andra samhällsintressen. Kungl Krigsvetenskapsakademin är som alltid beredd att hjälpa till med analyser och ta ansvar för försvarsupplysning till en bredare allmänhet genom bland annat sin seminarieverksamhet. (Uppdatering slut) (Uppdatering kl 1100) Claes Arvidsson skriver i SvD om genomgången och pekar på att i försvarspolitiken måste bra vara tillräckligt bra. (Uppdatering slut) Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Tack för ett bra föredrag. Det är nyttigt att ha diskussioner som utgår ifrån operativ effekt.
Dock är jag tveksam till tilltaget att så enkelt och utan större reservationer sätta procentsatser på hur ”bra” ett plan är. Detta är utan tvekan ett område med stor osäkerhet och där enskilda förmågor, antaganden och svaga punkter kan ha stor inverkan på utfallet. Därtill är beväpningen en stor faktor, PAK-FA kommer knappast vara utrustade med Meteor, men det kommer med säkerhet Gripen vara.
Krigshistorien är ju, milt talat, full av tillfällen där teorier om hur utfallet mellan två teknologier visade sig extremt missvisande. Jag skulle till och med säga att detta är mer regel än undantag. Detta är speciellt sant nu när ett flertal generationer teknologi varit utan att ha testats mot varandra i skarp konflikt mot en högteknologisk motståndare.
Som exempel kan tas fördelarna med reducerad radarsignatur, där fördelarna idag, för att inte säga imorgon, inte är helt klara.
Att reducerad radarsignatur (”stealth”) varit till stor fördel tidigare är lätt att sluta sig till, men frågan är om inte den eviga kampen mellan medel och motmedel börjar göra sk. ”stealth” till ett mycket mindre övertag än det tidigare varit, och att radarn kanske framöver helt tjänat ut sin roll, till fördel för passiva former av detektering som inte röjer flygplanen. Och då kanske andra spektrum än radarspektrum blir viktigare.
Här har Gripen E en klar fördel över C/D, för att inte säga F-35 vilken enligt öppna källor har en mycket kraftig IR-signatur och mig veterligen är beroende av radar för att detektera sin motståndare.
Dessutom, med nuvarande system av system kring Gripen (C/D eller F, spelar mindre roll) och möjligheter för utbasering… Spelar det någon roll hur många vi har? I nuvarande organisation kommer de och/eller den infrastruktur de är beroende av ändå att bli utslagna på marken.
Snabbheten och precisionen i dagens krigföring kräver att man tål ett strategiskt överfall. Vi aldrig kommer vara offensiv part i en konflikt i närområdet, och precis som du skriver måste ett skalförsvar vara offensivt för att vinna en sådan konflikt…
Men vi är inte ens i närheten av en sådan motståndskraft idag, varför prat om antal och typ av flygplan är viktigt, men samtidigt också deprimerande akademiskt.
@Upandaway. Tackar. Det är precis som du säger grova förenklingar, vilket jag borde tryckt på. Inte minst tidselementet som du pekar på när det gäller smygegenskaper/IR-signaturer för F-35. Lika förenklat blir det med PAK-FA och robotar. Jag utgick inte maximal beväpning med Meteor i fyrgruppen, vilket jag med mer tid hade kunnat gå igenom.
Jag tvekade lite att gå igenom planen på det sättet, men bestämde mig för att hellre ge målgruppen en sliten skiftnyckel än ingen alls. Det gör det väldigt akademiskt, men jag hoppas att de aggregerade slutsatserna var rimliga och begripliga.
BTW. Har du någon kommentarer till själva uppdateringen när det gäller jämförelsen C/D och E/F?
@Roger. Jag svarar dig i kväll.
Hej!
Jag har en fråga som gäller antalet stridsflygplan som krävs för att upprätthålla incidentberedskap på flera platser.
Flygvapnet har under lång tid haft ungefär lika stort antal flygförare som flygplan, och det är väl snarare antalet flygförare som begränsar uthålligheten i incidentberedskapen än antalet flygplan?
När nu flygplanskostnaden skjuter i höjden (igen) så skulle det väl vara möjligt att ha betydligt fler flygförare än flygplan? Med 8 flygplan och 16, eller varför inte 24, flygförare per division så skulle det kanske vara möjligt med sex divisioner med bättre uthållighet än dagens?
Om divisionerna har sex gripbara flygplan borde det väl då vara möjligt att upprätthålla beredskap på sex platser.
Visst är det dyrt att utbilda flygförare, men knappast 1 000 000 000 kr.
Stort tack för inlägget. Jag tänker särskilt på resonemanget kring alternativet till anskaffning av Gripen E(/F). Här blir det mycket tydligt att Försvarsmakten tagit fram ett beslutsunderlag ska ska passa ett i praktiken redan fattat beslut (anskaffning av Gripen E(/F)).
Att regeringen prioriterar försvarsindustrin framför försvaret borde vara uppenbart för alla vid det här laget, men gäller detsamma också Försvarsmakten?
Flygplan håller inte över tiden heller. Att försöka få fler besättningar än flygplan innebär också att tillgänglighetskraven skjuter på. Vilket renderar i kravet på en större underhållsorganisation och fler reservdelar.
I utbildnings och övningssyfte kan flygningar slita hårt på flygplanen men patrulluppdrag i maklig takt sliter mindre. Kortare flygpass men oftare tenderar också att minska underhållskravet. Läs mer här: http://www.dtic.mil/cgi-bin/GetTRDoc?AD=ADA436138
en tumregel verkar vara att ett flygplan behöver lika mycket vila som en pilot. Tittar vi på OUP som flögs ifrån Sicilien kan vi dra en lång rad erfarenheter som gäller för just den uppdragstypen. Men det innebär inte att vi kan överföra dessa erfarenheter till incidentberedskap i ett skymningsläge. Vi kommer förmodligen inte heller att minska antalet flygningar för att kunna spara på flygplan till beredskap och ett eventuellt senare krig. Utan flygplanen kommer att flygas mer och hårdare, vilket renderar i ett utökat underhållsbehov, vilket i sin tur minskar kravet på antalet utbildade piloter.
Verkan i luften är mer än bara flygtid i luften.
Sedan Miljöpartist i grönt, hur menar du att Försvarsmakten har skrivit utvärderingen för att passa JAS?
J.K Nilsson
@Försvar och Säkerhet
Vet ej, allt beror på detaljerna kring vilka unika förmågor E får som C/D inte har, vilket jag antar är ganska hemligstämplat.
Men om man spekulerar att ”E” får förmågor som liknar de SAAB presenterat i sitt marknadsmaterial tror jag nog att man skulle komma mycket längre med E än med C/D, även om man har ett något mindre antal. Alltså tror jag inte att 65 E är likvärdigt med 100 C/D, jag tror 65 E är mycket bättre. Däremot det är fortfarande för få.
Anledningen till att jag tror det är att de förmågor som E skulle få är svåra att mäta i procent. Förmågan att kunna slåss passivt har potential att vara helt avgörande i framtida luftstrider, speciellt tillsammans med den ökade prestandan. Dagens krigföring bygger ju på BVR (beyond visual range), men i luftstrider där all detektering är passiv kommer ingen våga använda sin radar. Detta skulle i så fall göra att alla kompromisser som krävs för att få till en reducerad radarsignatur (”stealth”) blir till ett handikapp snarare än en fördel. Länder som valt att satsa på F35 skulle i så fall satsat helt fel om det blir på detta vis, då öppna källor pekar på att detta plan är väldigt beroende av att ”stealth” fortfarande är relevant.
Så kombinationen prestanda och unika förmågor är nog kritisk för att kunna möta ett plan som PAK-FA om man antar att det skulle kunna slåss på liknande vis som USA:s F22. Dagens C/D skulle inte ha någon chans mot en sådan motståndare. C/D++ kanske kunde ha det, men det är tveksamt om det går att få till allt som krävs i nuvarande skal.
Men: Om Wisemans farhågor om en bantad version E stämmer, och de inte innehåller tillräckligt med sådana unika förmågor, utan egentligen bara bättre grundprestanda, då är det ju långt mycket bättre att lägga pengarna på en uppgradering av systemen runt eller i flygplanen istället, vilket vi förstås ändå är tvungna att göra om vi köper E*.
För precis som den Schweiziske försvarsministern sa om valet av Gripen framför Rafale: man kan inte ha ett försvar som består av bara flyg och hillebarder. Med det menade han att ett försvar som inte är välrundat och samövat, och som inte kan skydda sina svaga punkter, i realiteten är det inte något försvar alls utan på sin höjd ett väldigt dyrt farthinder (Gulfkriget I och nu senast Libyen är ganska bra exempel på detta).
Vilket tyvärr beskriver Sverige ganska bra: drivs nu liggande beslut och förslag igenom har vi snart bara har högvakt, hemvärn, Gripen E och en eller annan ubåt kvar…
Och om man, som nu, utgår från att vi också i fortsättningen kommer sakna allt detta ”runtomkringet”, men ändå vill ha effekt efter första dagen, ja då måste vi nog lägga ned nuvarande halvhjärtade försök till skalförsvar**.
Istället kunde vi satsa på att kunna ta emot och skydda hjälp västerifrån ordentligt, satsa på luftvärn, kryssningsrobotar och bli svåra att hitta och slå ut.
Fast om ökade försvarsanslag är omöjligt är väl en nedläggning av flygvapnet än mer omöjligt. Försvarsindustrin har ju mycket större politisk tyngd än försvaret.
*Här kan det vara viktigt att flika in att F:versionen, eller en uppgraderad variant av D, kunde varit väldigt användbar, speciellt i offensiv roll tillsammans med UAV:er eller för att störa fasta radarsystem. Baksätet kunde användas till en mängd intressanta saker som piloten inte har tid med. På det sättet är satsningen på enbart ”E” ett steg bakåt, och C/D++ kanske kunde varit bättre. Det vet jag inte.
**Inte för att jag på allvar förespråkar detta, men med bibehållen budget är det väl snart det enda ”val” vi har om vi menar allvar när det kommer till nationell förmåga.
@ JK
Jag är ingen expert på detta men föreställer mig ändå att incidentberedskapstid som inte leder till startorder sliter mer på personalen än på flygplanen.
Sedan handlar uppdateringen av blogginlägget om att Försvarsmakten inte räknade på någon möjlig alternativ uppgradering av Gripen C/D.
@Upandaway
Då får man väl jobba för ökade försvaranslag.
Miljöpartist i grönt, Incidentberedskap i ett skymningsläge kommer med största sannolikhet innebära att defensivt luftförsvar med beredskapsläge enligt ”Doktrin för Luftoperationer”, inte den traditionella incidentberedskapen på marken. Förmodligen kommer man att dels flyga men också ha kärror på marken i startberedskap som lättar när för att avlösa maskinerna i beredskapsläget när de skall hem. När vi då har flygplan i luften så ställer man upp ytterligare flygplan i beredskap. Stilleståndet med hela flygplan kommer att vara minimalt.
J.K Nilsson
Och Försvarsmakten har räknat på att vidmakthålla 100 st JAS 39C/D utan utveckling som referensalternativ. Och sedan ett alternativ där man utvecklar JAS 39 C/D som visat sig bli lika dyrt som att anskaffa 39NG.
J.K Nilsson
@jockelarson
Jovisst, men jag ville bara belysa att ett trasigt skalförsvar är sämre än att lägga pengarna på något som funkar. Lite som att ha sprinklers utan vatten, då kanske man ska investera i brandsläckare istället.
Givetvis är det bästa alternativet att ha högre försvarsanslag, kombinerat med en bra strategi.
Resonemanget kring stealth-teknikens betydelse stämmer inte riktigt. Både USAF och USN använder AWACS, land- och sjöbaserad sökradar för att kontrollera luftrummet. Det innebär att F-35 kan flyga med avstängd radar och ändå upprätthålla en god bild av hela operationsområdet, inklusive fientliga eller okända måls position.
Om man antar att rysk radar täcker hela Östersjöområdet så kommer Gripen E/F att var mycket sårbar utan stealth-teknik. Dels ser piloten inget med radarn avstängd, dels syns han hela tiden.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
@Tikotzinsky
Mitt resonemang bygger på teorier hur en luftstrid i en abstrakt 4 mot 4 situation skulle kunna se ut, där det förutsätts att bägge sidor enbart har tillgång till data från den data som finns inom formationen. I en sådan situation, plattform mot plattform, tror jag nya Gripen E kommer vara betydligt bättre rustat än både C/D och F-35.
Sedan har du helt rätt i att ifrågasätta hur realistisk den situationen är. Som jag skrev i mitt första inlägg är diskussionen ”E eller C/D++” ganska akademisk idag, då ”runtomkringet” som b.la. ska se till att flygplan X tillåts överleva krigets första timmar inte är på plats. Om sedan allt annat som krävs måste skötas av Sverige är en annan fråga.*
Dessutom är det sant att F-35 kan kompensera för sina brister med hjälp av information som de får från andra plattformar/radarstationer.
Men då gäller det att man har sådana system också, och att de inte är bekämpade. Hur relevant är den utrustning USN och USAF har för Norge eller Holland, om man nu antar att USA inte kan eller vill eller hinner ställa upp?
F-35 bygger på att USA är med, att sårbara plattformar som AWACS fortfarande flyger, och att fast radar inte är bekämpad. Poängen är att F-35 med stor sannolikhet inte kan stå på egna ben i en teoretisk luftstrid plattform mot plattform, speciellt inte eftersom det inte går att utrusta den med advancerade missiler som Meteor.
Dessutom är F-35 inte precis osynlig för fast radar heller: Flyget är optimerat mot de typer av radar med relativt kort våglängd som sitter i jaktplan eller i luftvärn, och reduktionen av signatur främst gäller mot radarvågor som kommer mer eller mindre rakt framifrån.
Antagligen relativt effektivt om man flyger rakt mot en radar av känd position och typ för att bekämpa den, men inte alls lika imponerande defensivt och/eller om motståndaren hittar sätt att komma runt det**.
Vad det gäller rysk understödsradar, jag har ingen aning om vilka nätverksförmågor som framtida ryska plan har, och om ryska ”AWACS”, land eller sjöradar har förmågan eller precisionen att att förse ryska plan med de data de behöver för att kunna avlossa missiler med dem. Jag har svårt att tro att dessa förmågor är i klass med vad vi har i Sverige.
Men om de är tillräckligt bra, så blir det förstås än mer angeläget att ha en offensiv förmåga så att man kan slå eller störa ut dessa. Här skulle Gripen F i dedikerad EW-variant vara bra, som tillsammans med en UAV som Neuron kunde ta på sig offensiva uppdrag. Frågan är om tabut i Sverige kring offensiva förmågor, eller pengarna, tillåter ett sådant ”strike package”.
*Potentialen för att olika nordiska länder bidrar med olika kritiska förmågor, och täcker upp varandras brister, är klart undervärderat i diskussionen, men är antagligen en stor anledning till varför Ryssland ogillar vårt samarbete så mycket. Synergin norska F-35, svenskt EW, flyg/luftvärn och finska markrobotar kunde vara effektiv. Norge och Finland har offensiva förmågor, medan Sverige har ansvar för luftherraväldet.
** ”The U.S. Navy is not wholly committed to the… F-35 Joint Strike Fighter program. Admiral Greenert's controversial… article raises several interesting points, among which is the contention that advances in sensing capabilities and electronic and cyber warfare will increasingly degrade America's stealth arsenal.”
http://defense.aol.com/2012/07/09/cno-ready-to-cut-back-on-f-35-joint-strike-fighter/
”The rapid expansion of computing power also ushers in new sensors and methods that will make stealth and its advantages increasingly difficult to maintain above and below the water. First, though, military sensors will start to circumvent stealth of surface ships and aircraft through two main mechanisms: Operating at lower electromagnetic frequencies than stealth technologies are designed to negate, and detecting the stealth platform from angles or aspects at which the platform has a higher signature.”
http://www.dodbuzz.com/2012/07/03/did-cno-just-take-a-big-swipe-at-f35/
Jag håller helt med om att man måste testa de tilltänkta svenska systemen och förmågorna mot olika scenarion. Min åsikt är att 4 mot 4 på search and destroy patrol utan stöd från markbaserad radar inte är ett huvudscenario.
Om vi nu talar om scenarion, så kan jag bidraga med vad jag anser vara ett sannolikt hot: Två Mi-6 helikoptrar med vars ett kompani elit-infanteri sätter kurs mot Gotland nattetid och på låg höjd. När kontrolltornet på Visby flygplats ser dem på 50-100 nm avstånd skickar de en mayday signal och får landningstillstånd. Soldaterna intar flygplatsen och hamnen utan motstånd på en timme. Samtidigt startar transportflyg från Ryssland mot Visby med en mekaniserad infanteribattaljon och en luftvärnsbataljon. Senare på dagen börjar ryska flygvapnet bygga om flygplatsen till en framskjuten flygbas, och en rysk jagare börjar patrullera havet väster om Gotland.
Här har det inte så stor betydelse hur många Gripen EF Sverige har, och inte vilka vapen de bär. Sverige kommer inte att bomba ryska trupper under hotet om vedergällning mot svenska fastlandet, och jag tror inte heller man kommer att riskera kollateral skada bland sin egen befolkning på Gotland. Game over innan ett enda Gripen ens lyft från marken.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv