Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Sedan ett par dygn tillbaka står Nordic Battle Group för tredje gången i beredskap som EU:s snabbinsatsstyrka. Debatten är redan igång om var den lämpligast skulle kunna sättas in. De vanligaste förslagen är Mali, DR Kongo, Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Libyen.

I Korridoren till Kaliningrad som publicerades senhösten 2013, så börjar den svenska statsledningen dra benen efter sig när det gäller insättande av NBG i maj/juni 2015 på grund av beredskapsskäl.

Jag är ytterligt tveksam till ett insättande av denna styrka under beredskapstiden.

Om vi bortser från europeiska friktioner som politisk vilja att binda upp EU i längre insatser och frågan om betalningen för insats, så finns det två starka argument mot en insats.

Det första skälet är det geopolitiska läget i vårt närområde i kombination med vår otillräckliga försvarsreform. Att det inte längre är otänkbart med en väpnad konflikt i detta primära strategiska område för svensk del kan inte ha undgått någon.

När det gäller statusen på egna förband är den svårdiskuterad delvis på grund av försvarssekretess. Min bedömning är att vår beredskap blir alltför låg, om vi skulle sända iväg de svenska delarna ur NBG under första halvåret 2015.

Jag bygger detta bland annat på förra årets regleringsbrev, där en bataljon skulle finnas i hög nationell beredskap från 1/1 2014, förutom delarna i NBG (?). För 2015 finns inga motsvarande formuleringar, så vi vet inte vad som gäller, men det torde inte skilja nämnvärt. Vi vet att vi har en operativ reserv i form av ett (!) kompani i alla fall.

Detta är för markstridskrafterna, liknande är rimligen fallet för luftstridskrafterna. Det vill säga, om våra delar i NBG försvinner iväg, så nedgår förmågan hos stridsflyget också när det gäller högre nationell beredskap utom incidentjakten. Marinen är knappt påverkad av NBG, om inte ett minröjningsbehov skulle uppstå.

Jag har inte detaljräknat de svenska förbanden ur ett logistiskt perspektiv, men redan tummen och pekfingret ger vid handen att det inte går att släpa in styrkan i Afrika utan extremt stora ansträngningar, kostnader och säkerligen genans. Jag uppskattar stridsgruppens vikt resp. längd till kring 5000-7000 ton o/e löpmeter.

De flesta av alternativen i spekulationerna är helt enkelt för otillgängliga för ett så pass tungt koncept som vi valt för NBG. Räkna med minst en månad, troligen mer, för att komma till verkan i alla insatsområdena ovan utom Libyen, vars troliga områden ligger vid kusten. Vår förre utrikesminister, Carl Bildt, namnger just Libyen som ett politiskt lämpligt insatsområde i dagens blogginlägg.

Uppgiften Non-Combatant Evacuation Operation (NEO) är i och för sig lite annorlunda tidsmässigt, men knappt möjlig att planera i detalj i förväg. I det fallet kan jag tänka mig en insats för mycket kort tid (flygtransport).

De långa avstånden, otillgängligheten och konceptets tyngd gör det också omöjligt att få hem förbanden i tid med sin organisationsbestämmande materiel. Bara avropstiden för att få fram RoRo-fartyg till närmaste hamn avskräcker, sedan tillkommer taktiska transporter till hamn och seglats hem.

Under dagens Twitterdebatt påminde Wiseman om att Georgien 2008 flög hem sina soldater från sina insatsområden med personlig utrustning. Det tog fem dagar och de kom alltså med mössa, bössa och mask när allt på marken redan var avgjort.

Så det är här vi står. Det är trist att komma fram till att något jag anser vara viktigt inte bör användas för det vi satsat på.

Så vad bör vi göra? Rotera ut delar av vårt bidrag till Gotland, avvakta diskussionerna kring den andra EU BG i beredskap [Rättelse 9/1: Det finns ingen annan BG i beredskap detta halvår.] och öka farten i den egna reformen.

Om vi menar att EU är viktigt för vår säkerhetspolitik bör vi fundera på om inte ett bättre koncept vore en permanent krishanteringsstyrka för unionen lokaliserad vid logistikhubben i Brindisi med utmärkt läge i Medelhavet istället. Där skulle vi kunna hålla en enhet över tid istället.

Som man bäddar får man ligga. Håll kvar de svenska delarna av NBG i barackerna. Gärna på Tofta.

………………..

(Uppdatering 5/1 kl 0935)

Sedan Carl Bildt med flera kommenterat det ovan skrivna vill jag utveckla några aspekter av det ovan skrivna.

Jag är naturligtvis fullt införstådd i beslutsmekanismerna för EU BG och att det är ett enigt beslut i EU som krävs. Det är hur hårt vi själva ska driva en insats jag är ute efter.

På EU-bloggen refereras en artikel i irländska Indepedence, där Sverige sägs utöva stort tryck för en användning.

Patrik Oksanen kopplar detta bland annat till ett brett svenskt intresse för en av de roterande platserna i FN:s säkerhetsråd. Om kopplingen finns är svårt att veta, men det vore bra oaktat detta, om vi hade en programförklaring vad vi ska uppnå med denna plats.

Jag är inte motståndare till konceptet eller att ställa resurser till vare sig FN:s eller EU:s förfogande som framgår av mitt resonemang om NEO eller Brindisi ovan.

Min tveksamhet rör det kloka i att använda den högst beredskapssatta formationen vi har, när den geopolitiska risken i vårt närområde är både stigande och oförutsägbar.

Det finns också andra skäl till att varna för ett engagemang, där debattörer tror att det bara är att ta hem trupperna akut vid behov. Det är att ingen kan ersätta dem direkt där, vilket skulle vara betydligt mer osolidariskt än mitt förslag.

Det kan, om viljan finns, gå att lösa dilemmat genom en tillfällig lösning.

Under NBG 08:s beredskapstid pågick diskussioner om insättande i Tchad, något som krafter i UD var intresserade av. Eftersom denna stridsgrupp var ännu tyngre än dagens, så insåg man till slut att det var ogenomförbart.

Istället blev det så att vi organiserade ett särskilt förband för detta istället med amfibiekåren som bas.

På samma sätt skulle man kunna göra nu. Det finns många människor som gjort insatser och/eller värnplikten, men inte tagit anställning i frivilligförsvaret, som antagligen skulle vara intresserade av ett uppdrag för EU/FN i Afrika.

Fast det skulle väl svida i skinnet, om de baissade värnpliktiga vi utbildat skulle lösa en sådan uppgift. De verkar ju knappt kunna försvara landet, eftersom det är tveksamt om försvarets IT-system PRIO ens designats för att hantera dessa, nu när politiken fått kalla fötter och gett möjligheter till inkallelse för repetitionsövningar.

Håll NBG kvar i barackerna!