Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd.

Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast att det är en ubåt, men sannolikheten måste i vart fall sägas ha ökat från ”möjlig” till ”trolig”. Det är bland annat svårt att kontrollera oberoendet mellan vittnena.

Spekulationerna har i vart fall tagit fart. I DN:s artikel citerar Mikael Holmström professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, som är inne på maktdemonstration som huvudsakligt motiv till att en ubåt visar sig i övervattensläge på svenskt inre vatten.

Jag är inte lika övertygad om detta, bland annat därför att det är svårt att kontrollera reaktionerna hos det svenska folket. Det är inte alls säkert att vi drar de slutsatser som den främmande makten vill. Om vi gör tankeexperimentet att inga kränkingar eller utfall skulle skett mot Sverige de senaste två åren, så är jag övertygad om att intresset för försvarsdebatt och för att stärka försvaret, hade varit minst sagt ljummet.

En indikation är exempelvis glidningen i opinionen när det gäller eventuellt Nato-medlemsskap. Om vi utgår från att det är rysk undervattensverksamhet, är en sådan förskjutning kontraproduktiv, då landet inte vill se ett svenskt eller finskt medlemsskap i alliansen.

Å andra sidan kan man hävda att det är det pågåendet närmandet till Nato som en sådan demonstration ska avbryta eller reversera. Inte orimligt, och vissa av våra försvarspolitiker tycks vara säkra på att det är just psykologiska operationer som pågår.

Istället bedömer jag att det är underrättelseverksamhet som pågår, närmare bestämt rekognoceringsuppdrag inför militära operationer i samband med en väpnad konflikt. Öva fram- och tillbakaryckning, utplacering av sensorer, kontroller av bottenlägen eller förberedelser för mineringar är möjliga uppgifter i ett sådant sammanhang.

Att en ubåt visar sig i övervattensläge under underrättelseupppdrag kan ha flera förklaringar. Miniubåtar kan ha svårt att trimma i närheten av ytan, särskilt i Östersjön där salthalten kan variera väldigt lokalt. Vi har själva denna erfarenhet från användandet av Spiggen, när det begav sig.

Diversion eller avledning kan vara en annan anledning, där främmande makt vill att vi ska sätta in resurser för att kunna operera mera ostört i ett annat område. Ju mer vi fått veta om det som skedde i mitten av oktober, ju tydligare blir det att kränkande makt hade en stor operation igång med flera undervattensfarkoster igång.

……………

För att komma till rätta med problemet krävs att man har en förmåga att avvisa främmande undervattensverksamhet. Denna är uppbyggd av vilja och kapacitet. På kapacitetssidan, så vet vi att vi har bättre sensorer på minröjningsfartygen och ubåtarna jämfört med förut. Den civila befolkningen har kameror och fartygen kvalificerade sensorer av olika slag, även om undervattensfarkosterna till del jämnar ut det hela med materialteknik.

De mest uppenbara kapacitetsbristerna utgörs av de ännu icke-existerande ubåtsjakthelikoptrarna med sensorer och ubåtsjakttorpeder liksom antalet fartygsskrov. Många pannor läggs i djupa veck när det gäller ubåtsjakthelikoptrar, men ännu har ingen diskuterat möjligheten att leasa sådana i väntan på leverans av de sjöoperativa versionerna av helikopter 14.

När det gäller skrov, så pågår det trots uppgifter om undervattenskränkingar ända tillbaka tillbaka till Göteborg 2011, en fortsatt avrustning av skrov. Korvetter blir vedettbåtar med avvecklad ubåtsjaktförmåga, bevakningsbåtarna var konstruerade och anskaffade just för inomskärs ubåtsjakt avvecklas på löpande band och så vidare. Antalet fartyg inom flottan är underkritiskt i förhållande till de reella behoven. Detta är antagligen den största bristen vi har inom ubåtsjaktförmågan.

Frågan är vad Försvarsmakten vill. I torsdags lämnade myndigheten in sitt svar till regeringen som begärt att få veta mera om förmågan till ubåtsjakt. Så här skriver Försvarsmakten på sin hemsida:

”Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.”

Skipper skrev i lördags kväll på Twitter och talade för ökad ubåtsjaktförmåga. Han fick ett snabbt svar av den nye chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Dennis Gyllensporre:

Snabb reaktion alltså, men varför begränsa ubåtsjaktförmågan till det operativa sammanhanget? Det finns ju även ett strategiskt sammanhang, där hävdandet av vårt territorium är en ständigt pågående kamp av yttersta vikt. Ånyo ett exempel, där myndigheten lägger en hämsko på arbetet med den nya inriktningen. Istället borde man bedöma den framtida utvecklingen och sätta in kränkningarna i en strategisk kontext, där svaret hypotetiskt skulle kunna låta:

”Försvarsmakten bedömer att den militära verksamheten i Östersjöområdet kommer att intensifieras de närmaste åren, bland annat till följd av rysk aggression i Ukraina och ett samlat amerikanskt och europeiskt intresse att bygga ut ett gemensamt robotförsvar i närområdet. I en sådan utveckling bedöms intresset för svenskt territorium öka parallellt. Om inte ubåtsjaktförmågan byggs ut riskerar vi därför att få allt svårare att hävda vårt sjöterritorium mot undervattenskränkningar. Försvarsmakten ser därför ett behov att snabbt vidta ett antal åtgärder för att öka denna förmåga på kort och medellång sikt. Åtgärderna redovisas i en hemlig bilaga. Dessa behov ligger utöver de åtgärder som Försvarsmakten tidigare redovisat som underlag till inriktiningspropositionen.”

En annan trist vinkel i samband med ubåtsuppgifterna rör den nya öppenheten som stolt redovisades i höstas. Eller rättare sagt tillbakagången till gammalt beteende. Enligt DN svarar inte Försvarsmakten inte alls eller mycket kortfattat på tidningens frågor. Den nya linjen är nu att inte kommentera enskilda observationer.

Så mycket för devisen Öppenhet, Resultat, Ansvar. Vi har nu åter mindre öppenhet och undervattenskränkningar. Ni kan sova gott, för det är antagligen ingens fel.

……………….

[Uppdatering 9/2 kl 0715]

Signaturen Dageleven skriver i en kommentar om ”operativ balans” liksom generalen Gyllensporre gjorde i sin kommunikation med Skipper. Det låter förstås vederhäftigt, men jag måste få påminna om att det redan finns ubåtsjakthelikoptrar beställda som är kraftigt försenade. Det innebär att tidigare försvarsledningar har ansett att vi måste ha detta materielsystem för att uppnå operativ balans.

Med tanke på att även mobilisering och koncentrationstransporter är en del i förmågan att möta väpnat angrepp, så undrar jag bara hur Försvarsmakten jämför risken att med eller utan ubåtsjakthelikopter att genomföra en förstärkningsoperation till Gotland. Kanske läge att öva med egen ubåt som motståndare? Operativ balans, sa Bull.

………………….

Läs även Skipper om detta ämne.