[Uppdatering 29/6 kl 0845]

Knappt hade tangentbordet svalnat från inlägget igår förrän rebellsidan fick kännas vid några framgångar. I Västra Libyen tog rebellerna kontrollen över den enorma vapendepån i Ghaa, vilket är som att lägga rabarber på Karlsborg i början av 1900-talet. En stor mängd vapen, ammunition och till och med stridsvagnar rapporteras rebellerna ha kommit över. Detta innebär förutom en förstärkning av uthålligheten också en viktig framgång för stridsmoralen.

I den amerikanska senaten röstade utrikesutskottet igenom förslaget att ge presidenten ett år på sig för att handskas med Libyen. Röstsiffrorna blev 14-5, och ses som en seger för president Obama.

Från Italien rapporteras om en beredskap att flyga spaningsuppdrag med Reaper-UAV. Italien har en stor erfarenhet av att flyga UAV:er över Afghanistan sedan ett par år tillbaka. Systemet har lång uthållighet (30 h) och är tillsammans med israeliska system det bästa man kan flyga.

Beslaget av vapendepån i Ghaa kan verkligen komma till pass, sedan det blivit känt att NATO begärt stöd från bland annat Tyskland när det gäller ammunitionsleverenser. De uttalanden som varit från brittiska flygchefer, amerikanska försvarsministern Gates och andra indikerar ett stort problem inom området flygammunition för markmål.

Det är en kapplöpning mot tiden. Ekonomiska konvulsioner, krigstrummor i Mellersta östern/Persiska viken och ammunitionsbrist mot diktatorns förmåga att hålla samman det hela till hösten. Utgången är fortfarande oviss.

[Uppdatering slut]

En halv seger inhystade en del av omvärlden igår, när den internationella arresteringsordern för Khaddafi, hans son Saif och underättelseministern Sanouss, gick ut från Internationella Brottmålsdomstolen. De ska arresteras för krigsförbrytelser, något som den libyska regimen redan tillbakavisat som orättfärdigt. Den ryske NATO-ambassadören Rogozin varnade för att denna order legitimerar fortsatta bombningar av Libyen.

Den sydafrikanske presidenten Zuma har kommit ut på Khaddafis sida, och hävdat att arresteringsordern är fel, och att regimförändring inte ingår i mandatet för UNSCR 1973. Kinas premiärminister, Wen Jiabo, har också idag talat om behovet av en politisk lösning istället för en militär sådan. På marken går det något bättre för rebellerna, och alltfler talar om att rebellerna har initiativet och övertaget. Jag bedömer fortfarande att det till del är en chimär. Rebellerna är fortfarande oorganiserade, stridsmiljön olidlig i hettan och Khaddafi har de inre linjerna. Dessutom anar jag att Khaddafi studerat bland annat Sun Tsu om statsmannaskap och krigskonst; Framstå som svag när du är stark, och stark när du är svag.

Den senaste veckan har annars bjudit på tyst dramatik. Italiens utrikesminister Frattini har uppmanat till omedelbart eld-upphör för att få in humanitär hjälp i synnerhet kring Tripoli och Misurata. Det skulle innebära att de områden, där NATO stöttar mest, skulle bli utan understödjande eld. Frågan är om det kommer att följa fler utspel från den italienska regeringen. Denna är hårt pressad av inre slitningar, där Lega Nord-partiet vill dra sig ur med hänvisning till de flyktingströmmar som kommer till Italien. Utspelet avvisades omedelbart av Frankrike och Storbritannien. Eftersom Italien svarar för den absoluta huvuddelen av de flygbaser som används av NATO, så finns det all anledning att följa den kritiska sårbarheten i form av Italien, vilket jag påtalat förut.

På midsommarafton röstade amerikanska representantshuset om två olika förslag. Först röstades ett förslag ned om att ge presidenten ett års tid för kampanjen mot Khaddafi, vilket var en förlust för administrationens hållning. Därefter röstades ett annat förslag ned om att avbryta finansieringen av operationen, vilket var en triumf för administrationen. Du får fortsätta som förut, men vi gillar det inte, tycks budskapet vara från kongressen till presidenten. Förskjutningen i den amerikanska opinionen är dock tydlig i negativ riktning för Vita Huset. Om några veckor kan det bli värre för presidenten, särskilt som hans stab försöker sälja idéer som att USA inte är inblandad i ”fientligheter” vad avser Libyen.

Läget blir inte heller bättre av att två franska tankesmedjor, CIRET-AVT och Cf2R, släppt en rapport om rebellerna i Libyen. I denna tar de bland annat upp det som F&S skrivit om tidigare, nämligen att rebellerna består av demokrater, monarkister och radikala islamister. Faktum är att rapporten beskriver demokraterna som en minoritet. Observatörerna som rest runt i Libyen skriver vidare att det är ett väpnat uppror i östra Libyen som försöker porträttera sig som en del av den arabiska våren, med ”vilken det inte har något gemensamt med”. Mest bekymrade tycks författarna vara för att väst håller på att skapa en nordafrikansk bas för islamister i Libyen. De pekar bland annat på att artikel 1 i Övergångsrådets manifest säger att Sharia ska vara grunden för Libyens lagar.

Det är inte utan att jag kan känna med den brittiska toppkälla som säger till Daily Mirror:

”I always find myself getting to my knees and praying to God that we don’t bomb Gaddafi that night because what the f*** would we do next?”

Tidningen hävdar att det brittiska biståndsdepartementet har 12 anställda som på heltid arbetar med planering inför ett Libyen efter Khaddafi, medan det inte finns någon i utrikes- och försvarsdepartementet. Kanske följer de ett annat arabiskt ordspråk i så fall:

”Kasta en man med tur i Nilen, och han kommer upp med en fisk i munnen”.

Mer av samma författare