Försvarsmakten och Myndigheten för civilt försvar publicerade hösten 2025 dokumentet ”Utgångspunkter för totalförsvaret 2025–2030”. Dokumentet är en grund för aktörerna inom totalförsvaret för att genomföra sina delar av uppbyggnaden av totalförsvaret. Det medför att planeringen kan genomföras mot gemensamma mål.
I dokumentet presenteras bland annat sju dimensionerande typsituationer som vi gemensamt ska planera för:
- Hybrida hot
- Värdlandsstöd
- Anfall mot norra Sverige
- Anfall mot Gotland
- Fjärrangrepp
- Förstärkning av alliansens norra flank
- Förstärkning av alliansen i Baltikum
Det är mycket förvånande att dokumentet inte innehåller anfall mot östra Svealand med bland annat Stockholmsområdet samt flyg- och marinbaser eller Götaland med bland annat flyg- och marinbaserna i Blekinge och Östersjöutloppen. Konsekvensen av att dessa har valts bort blir att totalförsvaret per definition inte kommer att ta höjd för dessa situationer utan satsa på de sju i dokumenten angivna.
Inom krigsvetenskapen används ibland begreppet spegeltänkande där man felaktigt förutsätter att en motståndare tänker och agerar på samma sätt som man själv gör. Det kan leda till ödesdigra misstag och dessutom locka en motståndare att välja de handlingsalternativ som man själv har valt bort. Detta inte minst för att man själv har valt bort dem och därmed inte har förberett sig för dem, utan lagt sin kraft på annat. En annan faktor är överraskning, ett av krigsvetenskapens grundbegrepp. Om man kan göra något som en motståndare i sin tankevärld har valt bort, uppnår man en överraskning som i sig kan göra att man blir överlägsen, trots svaga förutsättningar i övrigt.
Vi fick lära oss under årets Almedalsvecka, då chefen för MUST intervjuades på tidningen Expressens scen, att det starkaste enskilda skälet till att MUST missade det storskaliga ryska anfallet i februari 2022 var att MUST inte såg några förutsättningar att Ryssland skulle lyckas med ett anfall och neutralisera Ukraina. Det är ett tydligt svar, men dessvärre på fel fråga. Den relevanta frågan var inte huruvida Ryssland kommer att lyckas utan om Ryssland kommer att välja att storskaligt anfalla Ukraina. Detta alldeles oavsett vad vi bedömer kring möjligheterna att ett sådant anfall skulle komma att lyckas. Att utgå från att Ryssland agerar efter våra bedömningar om förutsättningar att de ska lyckas, är ett utslag av det spegeltänkande som beskrivits ovan.
Tillbaka till Utgångspunkter för totalförsvaret 2025–2030. Jag menar att välja bort två ryska handlingsmöjligheter som kan vara ytterst farliga för oss är en alltför riskabel åtgärd. Även om Rysslands möjligheter att anfalla östra Svealand och Götaland, enligt vårt sätt att se det idag inte föreligger, kan dessa möjligheter åter vara relevanta i framtiden. Detta enligt Ryssland och dess beslutsfattare, inte våra uppfattningar om risker och möjligheter till framgång med sådana anfall. Återigen är det viktigt att inte förfalla till spegeltänkande utan i stället svara på frågan vad Ryssland faktiskt har förmåga att göra.
Någon kan anföra att man inte kan ha för många dimensionerande typsituationer. Det är i sig korrekt men gränsen torde i det här fallet inte gå mellan sju och nio.
De här frågorna hoppas jag kan fortsatt avhandlas inom Kungliga krigsvetenskapsakademien, Försvarsmakten, Myndigheten för civilt försvar med flera. Vi behöver i vår planering utgå från Rysslands förmåga och intention, inte hur vi skulle ha gjort, vad vi hoppas ska hända eller vad som vi bedömer vara sannolikt. Det räcker med de felaktiga bedömningarna kring det storskaliga ryska anfallet mot Ukraina 2022. Vi ska inte försätta oss i samma situation när det gäller att bedöma om, när, hur och var Ryssland kommer att angripa Sverige.