Ett område som det alltför sällan talas om i sammanhang som Ukraina är staternas underrättelseverksamhet. Jag tänkte därför göra en översikt för lekmän, så att läsarna som inte kommit i kontakt med denna mytomspunna verksamhet får en lite klarare bild av möjligheter och begränsningar. Jag tänkte följa den så kallade underrättelsecykeln som ser snarlik ut i västländerna.
Om någon vecka ska jag sen försöka skriva en artikel om underrättelsetjänst med mera knytning till Sverige.

Ledning/Planering:

Liksom all annan verksamhet, så måste underrättelsetjänsten ledas och planeras. På västsidan kan man påstå att detta fungerar relativt väl, det är något som sker hela tiden allteftersom beslutsfattarnas intressen varierar.

Några saker är framförallt viktiga att bära med sig. Dels avgörs framförallt tillgången på analysresurser av de långsiktiga prioriteringar som regeringarna har gjort år före krisen inträffar. När Arabiska våren bröt ut, så var omvärlden oförberedd. Visst följde man misstänkta terrorister, men detta var på ett mer taktiskt plan. Hur många analytiker i västvärlden som talar ukrainska vet jag inte, men det är säkert inte särskilt många.

Nästa viktiga faktor är graden av precision i de frågor som beslutsfattaren ställer till sin underrättelsetjänst. Vad kommer att hända i Ukraina? – är ingen bra fråga. Vag och därmed alltför omfattande. Här måste duktig underrättelsepersonal, oftast genom frågor lotsa sin klient fram till mer precisa frågor som: ”Hur kommer Regionspartiet ställa sig till en rysk inmarsch?”
”Hur sannolikt är det att ryska förband anfaller väster Dnepjr från Vitryssland?” Förmågan att skilja huvudsak från bisak är absolut nödvändigt för att överleva i den informationsocean som finns.

En tredje sak att hålla i minnet är att man i denna fas gör en inhämtandeplan på grundval av tillgänglig information och vilka källor man bedömer kan användas. Detta görs efter man brutit ned frågorna till allt mindre fragment som är möjliga att svara på ett och ett. Ett vanligt misstag amatörer eller stressade proffs gör är att de glömmer att konsultera de egna arkiven och databaserna. Det är inte ovanligt att man redan har mer än halva svaret i dessa.

Inhämtning:

Det är i detta skede som de olika inhämtningskällorna är som mest aktiva. Med utgångspunkt från inhämtandeplanen genomförs uppdragen, ofta dolt men ibland öppet.

HUMINT:

Att samla in via mänskliga källor är den bästa metoden när det gäller att lära sig något om aktörernas avsikt. Metoden är också i princip väderoberoende. Förenklat finns det två huvudstråk. Med passiv metod, där man lyssnar och ställer frågor till människor som kan tänkas veta något. Gör man detta systematiskt kan en organisation lära sig en del viktiga saker som stämningar. Exempel på tillvägagångssätt är soldaternas vanliga patrullering eller debriefing av flyktingar.

Aktiv inhämtning innebär att man skiljer ut vissa kontakter och ställer uppgifter till dessa. ”Ta reda på vilka det är som upprättat vägspärren vid järnvägskorsningen utanför Donetsk!”

För mer kvalificerade uppgifter värvas källor. Dessa måste de egna operatörerna möta under stor försiktighet och därför använder man sig av konspirativa metoder för att dölja mötet. Detta innebär att den största nackdelen med metoden är tiden. Det tar många månader att etablera sig i ett område med acceptabel risk. Och i fallet med Ukraina fanns det antagligen inte särskilt många som hade något nätverk etablerat i landet. Ryssland är givetvis ett undantag, och rent generellt anses ryssarna vara bäst i världen på HUMINT.

SIGINT:

Signalunderrättelsetjänsten används ofta som benämning för ett av sina delområden, nämligen kommunikationsspaning. Att försöka lyssna av aktörernas kommunikationer via radio, telefon, fax och datorer är legio bland de stora aktörerna. Inhämtning sker i stor skala, men man får inte tag i all kommunikation – åtminstone inte i tid. Viss kommunikation är hårt krypterad och annan går i nedgrävda kablar.

Precis som i fallet med den allmäna resursprioriteringen, så gäller det här att ha kunniga människor som förstår exempelvis ryska och ryska militära strukturer. Genom trafikanalys försöker man identifiera lednings- och lydnadsförhållanden i olika strukturer. Vem förefaller vara chef och var finns denne? Insamlingen sker med hjälp av satelliter, flygplan och fartyg. Specialförband kan ocks signalspana med mindre utrustning, men då är det oftast med kortare räckvidd.

ELINT eller att mäta olika slags signaler och emittering från tekniska system är den andra delen av signalunderrättelsetjänsten. Ofta handlar det om att upptäcka vilka radarsystem som är i gång, var de står och hur de används. Avfyras vapen som robotar försöker man mäta mot dessa också. Detta kan sedan användas för att uppdatera de egna hotbiblioteken som finns inprogrammerade i motmedelssystemen på exempelvis flyg och fartyg.

IMINT:

Många har väl sett bilderna på ryska truppsammandragningar på gränsen till Ukraina. Precis som i SIGINT är det USA som dominerar. De militära satelliterna anses ha en upplösning kring 4-5 tum, vilket gör att man ser det mesta, om vädret bara tillåter observation med elektro-optiska system. Som alternativ vid dåliga siktförhållanden finns radarbilder från satellit, men med sämre upplösning. Den är dock tillräcklig för att urskilja farkoster som stridsfordon etc.

Bilder kan naturligtvis tas från flygplan som Gripen under Libyeninsatsen eller fjärrstyrda farkoster, men också i horisontellt läge av spaningsförband på marken. När det gäller bildunderrättelser, så är det stora mängder data som ska hanteras och också tolkas för att lämpliga bilder ska väljas ut för analys. Bilder kan också köpas på den öppna marknaden, där civila företag opererar satelliter med ganska god upplösning numera. Ett av problemen är att bildunderrättelser i sig har det mycket svårt att exempelvis skilja från riktiga krigsförberedelser och förberedelser för övningar med skarp ammunition.

I takt med att hantering av geografisk information automatiseras blir det möjligt att lägga jordytan i botten av alla lager, så att olika slags information kan relateras till en geografisk referens. Detta skapar ökad tydlighet och möjligheter till ny kunskap när exempelvis en radiosignalering med bestämt mönster som användes på Krim kan knytas till en hörnlägenhet i Kharkiv som står registrerad på en ryss som flyttade dit för sex månader sedan.

Övrig inhämtning:

Det finns andra inhämtningsdiscipliner som OSINT (öppna källor). En del tror felaktigt att det bara handlar om det som kan hittas på nätet. Men OSINT omfattar alla källor inklusive reklambroschyrer och dammiga böcker i ett antikvariat. Mycket kulturell kunskap kan hämtas från studier gjorda flera år före konflikten.

En annan verksamhet som hjälper länderna att veta mera är den underrättelsesamverkan som bedrivs. Genom den så kallade ”Äpple mot päron-byteshandeln” kan den enskilda nationen förvärva mer kunskap om omvärlden än vad som varit möjligt på egen hand. Denna samverkan är en utrerad marknad och det som var intressant kunskap igår kan vara nästintill ointressant i morgon.

Det finns också risker med detta. Dels kan starka nationer försöka påverka sina partners genom ett starkt urval av vad man presenterar, dels kan det bli en form av grupptänkande och risk för att man bekräftar samma information från flera källor. En bra tumregel är att när de inblandades intressen är hyggligt jämbördiga och ganska gemensamma, så kan man få ett väldigt bra utfall av underrättelsesamverkan.

Fallet Ukraina bjuder på en särskild delikatess när det gäller själva Ukraina. Med all säkerhet är en hel del av beslutsstrukturerna penetrerade av de ryska underrättelsetjänsterna. Detta borde rimligen innebära att Väst är mycket försiktigt med att dela med sig av detaljerade underrättelser till Kiev, något som det säkert pågår ständiga diskussioner om i huvudstäderna. Goda underrättelser är ett slags militärt bistånd som omvärlden kan förse den nya regeringen med, givet att Västs underrättelseproduktion nu säkert fått upp ångan och har en hygglig överblick.

Avslutningvis, alla försök till inhämtning försöker motståndaren att motverka. Därför fungerar inte inhämtningen som i en film. Höga militärer avstår från telefon, förband parkeras inuti parkeringshus, kontraspionaget undersöker den egna personalen och så vidare.

Bearbetning och analys:

Detta steg har blivit viktigare i väst det senaste decenniet av två skäl. Dels behovet att bli bättre på att ta emot all den mängd data och information som väller över organisationerna, och dels på grund av den politisering av underrättelseanalysen som skedde inför Irakkriget 2003.

Numera följer många underrättelseorganisationer en strukturerad analysprocess. Det är inte heller ovanligt att analytikern får försvara sitt arbete vid särskilda möten innan underrättelseprodukten släpps iväg. Det är i detta steg som den bearbetade informationen från olika källor läggs samman och sätts i ett sammanhang. Vad innebär bilderna på det avlastade stridsvagnskompaniet utanför Bryansk? Och varför genomför man skensignalering utanför Kursk?

En alltmer vanlig metod är att man låter ömsesidigt uteslutande hypoteser tävla med varandra. Ryssland kommer/kommer inte anfalla Ukraina militärt före 25/5. Som stöd för analysen har man ställt upp olika indikatorer som kan bidra med ledtrådar till svaret. ”Propaganda mot den ukrainska ledningen med fientliga övertoner tilltar.” ”Diplomatiska krav framförs eller ökar i styrka.” ”Händelser som kan åberopas som Casus Belli inträffar, oavsett vem som egentligen har utför dessa.”

Ofta slutar analysen med en slags sannolikhetsprediktion: ”Det är troligt att Ryssland anfaller Ukraina militärt före 25/5.” Om analytikerna är med redan i planläggning och får styrt utrymme, så kan underrättelsearbetet bli delvis analysstyrt, vilket är en stor vinst. Ett vanligt fenomen är att inhämtningsresurserna har en egen bild av vad som är viktigt, om styrning saknas genom en inhämtandeplan som bygger på analysbehoven.

Delgivning:

Genom en svag delgivning till kunden kan man misslyckas med sitt uppdrag, alldeles oavsett hur bra man arbetat eller hur rätt man hade. Underrättelserna ska kunna användas som underlag för informerade beslut om utformning av politik och vilka åtgärder som bör genomföras visavi omgivningen.

Det gäller att komma med tydliga budskap, så att man inte fastnar i att ”x är möjligt, liksom y och z.” Budskapet ska pakteras också, vilket man ska diskutera med uppdragsivaren när uppdraget startar.

En evig fråga är hur långt underrättelsetjänsten ska gå i sina rekommendationer. En skola hävdar att man bara ska lämna rapporterna, en annan att underrättelsetjänsten kan påverka politiken där så anses lämpligt. Själv tillhör jag skolan rekommendation, men bara kopplat till aktörerna. ”Hur kommer Vitryssland agera, om vi gör x?” är en fråga som en underrättelsechef bör kunna besvara vid diskussionen som alltid utbryter efter en redovisning.

”Ska vi göra y eller z med hänsyn till er rapport?” är däremot en fråga som man inte bör besvara utan koppling till det som på finare språk kallas för”icke-egna fenomen”.

En annan sak att hålla i minnet är att delgivning nästan föder nya underrättelsebehov för beslutsfattaren. ”Ni säger att det är troligt att Ryssland kommer anfalla inom sex veckor, men inte väster om Dnepjr. Kommer man försöka att ta Kiev militärt? Vid ett ryskt anfall mot Kiev, hur länge håller staden ut? Hur ser förutsättningarna ut för Ukraina att organisera en motståndsrörelse i de södra och östra delarna av landet? Vad är den militära statusen i det västra och centrala militärdistriktet i Ryssland?”

Och sen börjar det om från början. Nu är detta bara en förenklad modell, i verkligheten kan utvecklingen springa ifrån de egna organisationerna. Eftersom underrättelser måste komma i tid, så kan det bli fråga om att avbryta analysen när den knappt startat för att beslutsfattaren ska få aktuell kunskap i tid i alla fall.

Ibland rycker kunden i underrättelsetjänsten ännu tidigare och önskar så kallad råinformation direkt från källorna. Det är allra oftast en riskfylld väg att gå, eftersom informationen inte är satt i kontext än. Mycket erfarna beslutsfattare kan visserligen förhålla sig någorlunda till detta, men även dessa tar miste ibland.

Ett annat, inte ovanligt, problemområde är att beslutsfattaren kan sitta med sina egna fördomar, värderingar och politik som hinder. Det spelar alltså ingen roll vad underrättelsetjänsten lägger fram som stöd för sina slutsatser, mottagaren är redan övertygad om sin bild.

Det är en mycket frusterande upplevelse för ett proffs att hamna i en sådan situation. Man måste visa både takt och tålamod för att försöka nå fram. Om det är mycket som står på spel måste man bli mycket tydligare och tuffare, fast på ett korrekt sätt. Så kallad Confirmation bias är en mänsklig egenskap som kan förstärkas på höga nivåer. Och den finns givetvis inom underrättelsetjänsterna också – hos både inhämtare och analytiker som chefer. Det bästa receptet är att arbeta fram en kultur, där det är tillåtet att diskutera andras, men också sina egna fördomar öppet.

Det är ockå viktigt att komma ihåg att stödja beslutsfattaren med vad denne kan säga om underrättelserna till olika grupper av utomstående, alltifrån det egna partiets ledning till svenska folket eller till utländska diplomater. Egna metoder och källor ska man alltid undvika att röja. Nu är detta en sanning med modifikation. Ibland framhärdar ansvariga i möten med utomstående och har stark övertygelse om att de egna uppgifterna är helt korrekta, när motpartern gör invändningar. Då är det nästan alltid fråga om att någon form av kommunikationsspaning varit i farten.

……….

En av svårigheterna för underrättelseorganisationerna att urskilja de ryska planerna, förutom den troligen låga prioriteringen som regionen har haft, så är det just sättet som ryssarna agerar på. Jag skulle vilja påstå att detta påminner om de första försöken som tyskarna genomförde på västfronten 1917 i det som skulle utvecklas till blixtkriget.

Ukraina 2014 är klassisk infiltrationstaktik i sitt esse, låt vara i prototyp.

Mer av samma skribent