Av Johan Wiktorin, ledamot avd I

I helgen argumenterade statsminister Fredrik Reinfeldt emot att EU ska ta ställning till militära insatser när det gäller Libyen. Statsministern i DN (12/3): ”EU är framför allt lämpat för andra typer av samarbeten, som ekonomiskt stöd, att bygga demokratiska institutioner och säkerställa humanitär hjälp.” och ”Diskussionen om en eventuell militär användning tycker jag ska föras i NATO och i FN:s säkerhetsråd. Flera EU-länder är ju också medlemmar där.”

I gårdagens DN-chatt svarade utrikesminister Carl Bildt en läsare, som efterlyste ett ingripande i Libyen: ”EU är inte en organisation som har vare sig mandat eller resurser för militära ingripanden av den art som Du möjligen efterlyser.”

Dessa uttalanden står i kontrast till vad som tidigare sagts. Sverige har i den s.k solidaritetsförklaringen stora förväntningar på EU. I denna förklarar vi att vi inte kommer att vara passiva om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss motsvarande agerande från dessa länder. Sverige bör ha förmågan att ta emot och ge militärt stöd.

Jag och flera ledamöter i Krigsvetenskapsakademin har ifrågasatt trovärdigheten i denna förklaring. Inte för att vi är emot solidaritetsförklaringen som sådan, utan för att vi anser att vi inte har resurser att förespegla militärt stöd och för att EU saknar förmåga att leda mer kvalificerade militära operationer.

Stats- och utrikesministerns uttalanden väcker frågor om EU:s betydelse för krishantering. Om EU inte vill eller kan ingripa militärt i Libyen, varför skulle det då göra det i vårt närområde? Om EU:s auktoritet att använda militära resurser undermineras, så minskar legitimiteten för militärt stöd vid exempelvis en friktion mellan ett sönderfallande Ryssland och Finland. EU har ju tidigare föresatt sig att kunna ingripa med upp till 60000 man i en allvarlig konflikt och Sverige leder en av de två Battlegroups som står i beredskap just nu.

Bör vi istället lägga pengarna på annat än Nordic Battle Group eller signalerar regeringen att vi bör ställa denna till NATO:s förfogande istället? NATO har ju exempelvis en NATO Response Force (NRF) i ständig beredskap. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen gjorde i förgår ett uttalande, där den ställde sig bakom tanken på en flygförbudszon över Libyen och med svenskt deltagande. Eftersom det är NATO som är nästan den enda organisationen att kunna leda en sådan operation, så verkar det som om att socialdemokraterna börjar luta åt NATO som främsta instrument för krishantering.

Jag förespråkar inte en militär intervention av EU i Libyen. Det skulle bara göra ont värre, eftersom vi inte vet vad vi vill uppnå och med vem. EU:s säkerhetsstrategi har inte tillräckligt innehåll och enad politisk vilja, att vi i det här läget har någon större handlingsfrihet att använda militära resurser, om man skulle komma fram till att det var nödvändigt. Kanske har statsministern kommit till en liknande slutsats och pekar därför på NATO.

Även om den svenska försvarsmakten anpassar sig till NATO:s olika standarder, så lider det alternativet av svag förankring ute i stugorna. Därför blir regeringens taktik att med små steg närma sig NATO på det praktiska planet. Det innebär att om framtida regeringar – oavsett färg – skulle vilja det, så kan ett NATO-inträde gå snabbt.

Sverige kommer exempelvis nästa vecka att delta i Baltic Region Training Event VIII, där svenskt stridsflyg ska öva kommunikationsrutiner med NATO-flyg från Tyskland, Polen och de baltiska staterna. Luftstridscentrat i Uedem, Tyskland kommer att samverka med det svenska luftoperationscentrat. NATO kommer att träna olika procedurer av vikt för att övervaka baltiskt luftrum. Denna övervakning görs som en del av NATO:s integrerade luftförsvar.

Den militära alliansfriheten blir allt svårare att upprätthålla, eftersom vi inte satsar på försvaret. Med en försvagad försvarsvilja manifesterad i minskade reala försvarsanslag verkar valet numera handla om – en solidaritetsförklaring utan militär substans eller en militär allians utan folklig förankring. Så kan vi inte ha det i en allt oroligare omvärld. Sverige behöver en bättre och mer levande säkerhetspolitisk debatt!

Mer av samma författare