Det finns olika sätt för militär personal att undvika fortsatt strid. Här finns desertering, vilket är en individuell handling där en person lämnar sin post utan tillstånd från överordnade samt kapitulation, som är ett kollektivt agerande där hela eller delar av en militär enhet ger upp och erkänner motståndarens överlägsenhet. Båda dessa handlingar kan vara svåra och farliga, eftersom de inblandade påverkas av psykologiska faktorer samtidigt som de måste bedöma sannolikheten för olika utfall. Motivation spelar en viktig roll, där rädsla för att själv dö eller såras alternativt en ovilja att skada och döda andra, kan påverka beslutet. Även känsla av ensamhet, meningslöshet och tristess kan vara avgörande.
Under kriget mot Ryssland har Ukraina riktat påverkanskommunikation mot rysk militär för att sänka deras stridsmoral och få dem att ge upp. Ett exempel har varit projektet ”Jag vill leva” som använt en mängd metoder för att påverka motparten. Kampanjen har nyttjat både fysiska och digitala kanaler för att sprida informationsprodukter, såsom flygblad, sociala medieinlägg och videomeddelanden vilka erbjudit garantier om säkerhet och lyft fram fördelarna med att ge upp. Denna ansats från Ukrainas sida har dock inte varit helt ny, eftersom försök att undergräva motståndarens moral och stridsvilja förekommit i så gott som alla krig genom historien. Vad som däremot gjort den ukrainska kampanjen speciell, är att den har utnyttjat alla dimensioner av informationsmiljön, från affischer till videomeddelanden och drönare, för att nå och påverka rysk militär.
I det fysiska rummet har Ukraina använt flera olika metoder för att förmå ryssar att ge upp. Genom att skjuta artilleriprojektiler fyllda med flygblad över ryska positioner har detaljerade instruktioner levererats om hur man kan navigera över slagfältet och ge upp på säkra sätt. Drönare har också spelat en viktig roll genom att fysiskt guida soldater till säkra överlämningsplatser, samt som kommunikationsverktyg genom att släppa meddelanden och kommunicera med soldater från luften. Högtalaroperationer vid fronten har innehållit uppmaningar till rysk militär om att ge upp för att undvika allvarliga konsekvenser. Ett av flera sådana tillfällen var vid fronten 2022, då en kvinnlig högtalarröst hördes uttrycka följande: ”Militär personal från Ryska Federationen! Ukrainas försvarsstyrkor har intagit Lyman. Fortsatt motstånd kommer medföra konsekvenser. Ni är omringade…”
I den digitala miljön har Ukraina använt en webbplats som nav för kampanjen ”Jag vill leva”. Detta har varit en samlad plats för att sprida budskap till ryska militärer och deras anhöriga, såsom detaljerad information om säker överlämning och sätt att undvika mobilisering i Ryssland. Instruktionsvideor har delats på sociala medier med steg-för-steg anvisningar för hur man kan ge upp och ta sig i säkerhet. Vidare har Telegram-kanaler spelat en viktig roll genom att fungera som snabba och säkra kommunikationsvägar, vilket möjliggjort rådgivning och vägledning till de som övervägt att ge upp.
De ukrainska budskapen har anspelat på känslor med fokus på rädsla, hopp, överlevnad och familj. Olika vinklar har använts för att förstärka effekten, såsom: 1) känslan av oundviklighet (döden kommer) och 2) kontrasten mellan ”innegrupp” och ”utegrupp”. Budskap har till exempel kunnat låta så här: 1) ”Snart kommer motoffensiven. Du har en sista chans att göra det rätta valet” och 2) ”Inser du att vi inte möter dig med blommor, utan med eld och svordomar? Märker du att det är befälhavarna som flyr först?” Bild och text har förmedlat känsla av brådska och med mål om att mottagarna ska reflektera över sin situation och fatta rätt beslut. Vidare har det tryckts på fördelar med att ge upp, såsom garantier för överlevnad, framtida möjlighet att återvända hem och god behandling av krigsfångar i enlighet med Genevekonventionens regler. I detta sammanhang har bland annat bilder från fångenskap visats, för att illustrera positiva alternativ till en tillvaro vid fronten.
Genom att kombinera känslomässiga budskap tillsammans med praktisk vägledning om hur man kan desertera eller kapitulera säkert, har Ukraina skapat påverkanskommunikation som riktat sig till såväl enskilda soldater som hela enheter. Även om det ännu är för tidigt att bedöma effekten av dessa aktiviteter, utgör de en modern form av den gamla taktiken att påverka fiendens personal, vilken använts i så gott som alla krig genom historien. Den innovativa användningen av olika kommunikationsmedel för kognitiv påverkan markerar samtidigt ett nytt kapitel i krigföringen, vilket kan ha betydelse för striderna i Ukraina och andra framtida konflikter. Detta exemplifierar hur krigföringen har förändrats i den digitala eran, med en ökad vikt på att använda alla dimensioner av informationsmiljön för att påverka fiendens moral och beslut. Genom att kombinera traditionella metoder, såsom flygblad och högtalaroperationer, med nya teknologier som sociala medier och drönare, har Ukraina försökt försvaga fiendestyrkornas moral på flera sätt.
Erfarenheterna från Ukraina skulle till exempel kunna användas för att utveckla svenska kommunikativa koncept inom området, och om dessa integreras i försvarsplaneringen kan de bidra till tröskeleffekt av kognitivt slag. Det finns vidare vissa likheter mellan den påverkanskommunikation vi sett i Ukraina och den som används inom avhopparverksamhet riktad mot gängkriminella. Precis som i Ukraina syftar det svenska samhällets insatser till att påverka individers beslut, men här genom att uppmana dem att lämna grov kriminalitet. Genom att verkligen förstå de kriminella målgrupperna och utnyttja psykologiska faktorer skulle det vara möjligt att med än större träffsäkerhet motivera gängmedlemmar att lämna det kriminella livet. Detta skulle kunna innebära att ännu tydligare än idag utforma skräddarsydda budskap som talar till deras rädsla, hopp och familj. Samtidigt kan man presentera konkreta fördelar, inklusive säkerhet och livschanser för de som väljer att hoppa av.
Genom samarbete och utbyte av metoder mellan Försvarsmakten och Polismyndigheten skulle insatser för både inre och yttre säkerhet kunna utvecklas, vilket i sin tur kan bidra till ett säkrare samhälle. Detta skulle ligga helt i linje med den nya Nationella säkerhetsstrategin, som betonar att hela det svenska samhället måste involveras i ett tvärsektoriellt arbete för att uppnå säkerhet, med fokus på såväl inre som yttre hot, inklusive krig och kriminalitet.
