Europa har i och med Ukrainakrisen hamnat i den allvarligaste säkerhetspolitiska krisen sedan det kalla kriget – eller ännu tidigare beroende på vilka mått som används. Fruktan (främst i väst) för att krisen och kriget ska eskalera till ett fullskaligt och nukleärt tredje världskrig har utgjort en återhållande faktor, men krigets förlopp hittills, inrymmer en dynamik som ställer frågor som saknar svar. Ukrainakriget, ett storskaligt konventionellt krig i Europa som det hade tänkts och trots att den strategiska kärnvapenavskräckningen skulle omöjliggöra, är i flera avseenden unikt och har lett in på okänd terräng. Till de säkerhetspolitiska förändringar som den ryska aggressionen redan kan konstateras ha lett till på olika plan, skall nu läggas de stora, dilemmafyllda frågor som framöver måste dryftas i olika huvudstäder om grunderna för nukleär och konventionell avskräckning, som krigsavhållande strategi. Samtidigt saknas svar på hur detta krig skall kunna avslutas; tillgängliga alternativ utmynnar i frågetecken.
Icke desto mindre frapperas man av hur tyst det blivit i dominerande media om den ukrainska krisen och den ryska aggressionen, hotet om krigets utvidgning, det ukrainska folkets tapperhet men lidande, flyktingsituationen, allt detta som nyss var prioriterade förstastoff dagligen i de stora drakarna. Det är som om – trots president Zelenskyjs frenetiska ansträngningar att bibehålla uppmärksamheten – krisen gjorts till ”det nya normala” och informationen om det som sker blivit andrarangsnyheter, jämfört med konkurrerande nyhetsstoff. T ex CNN har sedan länge omprioriterat ganska totalt. Detta är både oroande och anstötligt.
I skrivande stund medio augusti har den regionalt och globalt omvälvande Ukraina-krisen – eller kriget – pågått i ett halvår, och total osäkerhet råder om krigets varaktighet, möjliga spridning horisontellt och vertikalt. och hur en avveckling av kriget skulle kunna tänkas åstadkommas, diplomatiskt och/eller militärt. Ukraina-kriget är unikt i en mängd avseenden och på ett sätt som gör att alla frågor om militär ”seger” och/eller en fredsöverenskommelse grundad på någon form av diplomatiskt framförhandlad strategisk kompromiss mellan krigströtta parter leder in på en okänd terräng och tycks komma att länge sakna svar.
Samtidigt översvämmas den internationella diskursen numera av tankar om detta och om de konsekvenser på olika plan som kriget/krisen redan nu kan konstateras redan ha fått. Att försöka tillföra den ymniga diskursen fräscht tankegods är en betydande utmaning. Detsamma gäller den akademiska och politiska diskursen om krisens bakgrund: hur kunde det bli så här, hur ser ansvarsfördelningen mellan Putins Ryssland och Väst/Nato egentligen ut i en nykter analys, hur är det möjligt att ett stort konventionellt krig i Europa kunde ske, trots allt som sagts och trotts om den strategiska kärnvapenavskräckningen som garant för det otänkbara i ett sådant krig i vår tid?
Kontraproduktivitet och uthållighetsduell
Det har ofta påpekats i litteraturen att en viktig aspekt på detta krig är att president Putin grovt underskattat kontraproduktivitetsfaktorn. I princip samtliga av de krav som ställdes i memorandumet i december och de mål som formulerats i olika deklaratoriska sammanhang har fått den rakt motsatta effekten, det gäller såväl sammanhållningen inom Nato och västlägret i stort som det ukrainska motståndets kvalitet och uthållighet. Både Nato och EU, i sina specifika roller, har svarat på den ryska aggressionen med en enighet och en slagkraft som bör ha överraskat Putin. Samtidigt som den ukrainska, Zelenskyj-ledda försvarsförviljan och försvarsförmågan gång på gång tvingat Putin till omdisponeringar av strategiska mål och medel. Det uppenbart tänkta blixtkriget för att åstadkomma regime change i Kiev – med en snabbhet som skulle skapa ett för västlig svarsförmåga förlamande fait accompli – har i stället blivit ett utnötningskrig, en duell främst i Donbass-området mellan rysk överlägsenhet i olika militära kvantitativa mått och ukrainsk styrketillväxt genom folklig mobilisering och genom västs successiva tillförsel av alltmer avancerad krigsmateriel.
På ett annat, vidare, plan handlar det om en uthållighetsduell mellan ett revisionistiskt offensivt Putin-Ryssland och det samlade väst, med Ukraina som den drabbade arenan.
Även om säker statistik saknas och förlustsiffror är känsliga eller knappt befintliga står det klart att båda sidor, både angriparen och försvararen, har lidit stora förluster, i militära och (för Ukrainas del) civila liv. Det har handlat och handlar (apropå det unika i denna krigssituation) om ett fullskaligt konventionellt krig i Europa med en konventionell förstöringsförmåga som minner om det andra världskriget – och delvis också det första, trots allt som sagts om att modernt krig – ett krig i vår tid och vår världsdel nog skulle handla mer om teknik och cyber och mindre om stridsvagnar och flygbombningar.
Avskräckning: dilemma och beprövade tillkortakommanden; trovärdighet
När Putins angreppsplaner började framstå som en tydlig realitet hoppades den USA-ledda västsidan kunna avskräcka Putin från att sätta angreppsplaneringen i verket genom att utöver den generella kärnvapenavskräckningen lansera ett batteri motåtgärder, ”devastating” ekonomiska sanktioner, vapenleveranser av defensivt slag till Ukraina, kraftig förstärkning av Nato militära beredskap och kapacitet i alliansens östra delar (och så småningom alliansens utvidgning genom Sveriges och Finland anslutning), mobilisering av inomvästlig enighet och mobilisering av utomvästlig solidaritet i motståndet mot rysk aggression, m m. Syftet då var alltså avskräckning, att avskräcka Putin o Co från att angripa Ukraina. När det sedan, den 24 februari, visade sig att dessa åtgärdshot inte förmådde avskräcka Putin från att fullfölja sitt hot om angrepp övergick det som var tänkt som avskräckning till att snarast handla om bestraffning, bestraffning för det som skett och i andra hand avskräckning för fortsatt och utvidgad rysk aggression. Samtidigt som Putins motsvarande avskräckningsstrategi handlade om att genom prassel med kärnvapenhot söka avskräcka väst från att konkret militärt ingripa till Ukrainas försvar.
Förvisso har Bidens m fl västliga ledares rädsla för att genom offensivt, eller motoffensivt, ingripande på Ukrainas sida bidra till en eskalering som kunde leda till det tredje världskrigets utbrott föranlett en återhållsamhet i ingripandets art och grad, men Putins hot om taktiska kärnvapen har ändå inte avskräckt Nato och USA från att stegvis utöka vapenleveranserna till alltmer skarpa och långräckviddiga vapentyper. Och rysk militär kapacitet har inte räckt till för att avskräcka väst från att också kunna leverera dessa vapen landvägen till de viktigaste östliga fronterna – och från flitigt förekommande politiska högnivåbesök i Kiev. Samtidigt konstateras att den västliga militära styrkeuppbyggnaden i alliansens östliga medlemsländer uppenbarligen – hittills – avskräckt Ryssland från att militärt angripa mål – inklusive knutpunkter för vapenleveranser till Ukrainas försvar – på Natoterritorium. Och de tillväxande västliga stödinsatserna till Ukrainas försvar har å andra sidan inte avskräckt Putin från att efter militär förmåga fullfölja och utvidga sin aggression.
En viktig slutsats av Ukrainakriget, för västlig del i första hand, är och blir alltså att själva företeelsen och begreppet avskräckning, nukleär såväl som konventionell (var för sig och tillsammans), måste göras till föremål för en rejäl omprövning och problematisering, givet att det handlar om avskräckning – både offensivt och defensivt – som en i grunden fredsbevarande strategi där begreppet trovärdighet belyser ett basalt dilemma: hur agera om motparten ignorerar de ”röda linjer” man stakat ut, och hur tydligt vågar man doktrinmässigt uttala de militära konsekvenserna om de röda linjerna överskrids? Handlingsfrihet står mot trovärdighet i det strategiska dilemmat. Hur säkerställer man t ex trovärdigheten i kärnvapenavskräckning mot ett begränsat (konventionellt och/eller taktiskt nukleärt) ryskt angrepp mot ett enskilt Natoland – i ett läge när det visat sig att Ryssland inte tvekade att angripa Ukraina, och Nato, efter initial tvekan, efterhand uppvisat vilja och förmåga att gradvis utvidga det militära biståndets kvalitet och kvantitet? Och hur ser den trovärdiga nukleär-konventionella balansen ut vid utformningen av en realistisk avskräckningsdoktrin? Här inrymmes stora, svåra och viktiga frågor för kommande års överväganden.
Ytterst lär dessa övervägande också komma att handla om den strategiska nivån och trovärdighetsdilemmat när det gäller också den strategiska stabiliteten och kärnvapenavskräckning överhudtaget.
Vem ”vinner”? De olika alternativa utgångarna; kompromiss eller ”seger”? Eller fryst konflikt?
Så såg det ut efter ett halvt års krig: alltså ett utnötningskrig där den ömsesidiga avskräckningen visserligen förhindrat en allvarlig horisontell (till andra områden utanför Ukraina) respektive vertikal (till massförstörelsenivån) eskalering, men med en potentiell eskalationsdynamik bevarad och med snarast tilltagande svårigheter att se vari ett krigsslut skulle kunna bestå. Samtidigt som krigets skadeverkningar på regional europeisk och global nivå framstår som alltmer allvarliga och konflikten således utvecklas till en dragkamp om vilken sida som har störst uthållighet, militärt, politiskt, ekonomiskt och energiförsörjningsmässigt. Och vilken sida som har störst framgång i att erhålla stöd från ”tredje part”, som Kina, Indien, Iran och andra.
Man kan, drastiskt förenklat, säga att Ukrainakrigets utgång kan vara antingen att Putin ”vinner”, eller att Ukraina/Zelenskyj ”vinner”, eller att parterna med internationell medlingshjälp till sist lyckas hitta en kompromissformel för krigets fredliga avveckling, eller att kriget eskalerar till en transatlantisk storkonflikt, eller att konflikten fryses till ett läge innebärande varken krig eller fred. Och/eller att förutsättningarna ändras radikalt genom en statskupp eller bredare revolt i Moskva (eller möjligen genom att hittillsvarande nationella ukrainska samling under Zelenskyjs ledning krackelerar).
Turkiets iver att hantera sitt strategiska dilemma genom att utnyttja geografi, historia och en slags neutralitet i förhållande till parterna (trots Natomedlemskapet) till en ”omistlig” medlarroll handlar i skrivande stund mest om en av flera tunga globala aspekter på Ukrainakriget, omvärldens skriande behov av vete, majs och solrosolja m m från den ukrainska kornboden och den ryska blockaden av utskeppningshamnarna vid den ukrainska svartahavskusten. Det kunde ses som en framgång både för Turkiet och FN (och för världens svältande miljoner) att viss, osäker framgång på detta område uppnåddes i början av augusti – ett slags tecken på att trots ett pågående brutalt krig en överenskommelse om ett globalt viktigt ärende ändå kunde framförhandlas. Huruvida denna utveckling inskränker sig till ett begränsat sidospår eller innebär början till någon form av politisk fredsprocess kunde förstås inte bedömas medio augusti.
Men man ska komma ihåg att några månader tidigare de turkiska medlingsambitionerna handlade om den större frågan om betingelserna för fred. Då, men det var då, tycktes parterna i ett annat möte i Istanbul vilja förhandla om en möjlig politisk deal, inkluderande främst ukrainska idéer om territoriella eftergifter både rörande Krim och Donbass och en hel del annat. Detta aktualiserade ett politiskt dilemma för väst: skulle man tveklöst stödja ett antal ukrainska territoriella och andra eftergifter om detta av team Zelenskyj bedömdes vara det nödvändiga priset för att få slut på ett krig som börjat kosta för mycket i mänskligt lidande?
Men det var som sagt då, i april. Sedan dess, bl a till följd av krigets och det ryska angreppets ytterligare brutalisering (Butja-övergreppen, Mariupol-massakrerna, m m), har ton och målformuleringar ändrats, både i Kiev och i Washington/Bryssel, och nu talas det snarare om att ”vinna” kriget och att därvid, som USA:s försvarsminister Austin uttryckte det i Ramstein, åstadkomma en militär försvagning av Ryssland innebärande att liknande angrepp vore otänkbara för framtiden, detta parallellt med att Kiev utfäst sig att inte avstå från något territorium, inklusive Krim, i någon eventuell fredsöverenskommelse.
Ingen Plan B: det gäller att hjälpa Ukraina ”vinna” – containment versus roll back
Utifrån nuläget, med ryska landvinningar i öst och syd, utöver Krim och Donbass enligt 2014 års framflyttning, samtidigt med en ukrainsk kraftsamling för att återta initiativet på den södra fronten, handlar det alltså strategiskt, för väst, om ”roll back”, snarare än den mer begränsade ambitionen ”containment”, det vanliga styrbegreppet när det handlar om avskräckning.
Geopolitisk kompromiss tycks, givet fortsatt rysk aggression och fortsatta territoriella (om än långsamma) landvinningar i Luhansk och Donetsk, därmed behöva uteslutas ur kalkylen, åtminstone för lång tid framåt, givet också att USA/Nato inte tycks ha någon annan plan än att försöka hjälpa Ukraina att ”vinna”, oavsett vad man närmare bestämt skulle mena med att ”vinna”, och givet att varje ”kompromiss” i dagsläget skulle innebära ”oacceptabla” territoriella förluster för den ukrainska sidan, att Putins aggression alltså till någon del har lönat sig. Den nu aktuella ukrainska motoffensiven i Cherson-området ger ytterligare ukrainska argument mot kompromiss i nuläget.
Om man sedan på rätt goda grunder närmast utesluter att en revolt mot Putin är att räkna med, i relevant närtid, eller att en ny ledare i Kreml skulle kunna tänkas acceptera en total förlust i Ukraina, samtidigt som en total rysk seger i Ukraina inte är vare sig tänkbar eller acceptabel för vare sig det samlade väst eller Kiev, såsom konflikten nu har utvecklat sig, så börjar det handla om att de alternativ som återstår är antingen en eskalation till ett storskaligt. I värsta fall nukleärt, Armageddon eller en slags frysning av konflikten efter modell av ett antal andra ”for ever wars” i vår tid, om än utanför Europa, som Afghanistan, Syrien, Jemen, m fl.
Men att ingen part, inte heller Putins Ryssland, kan acceptera ett storskaligt kärnvapenkrig bedyras i skrivande stund i samband med icke-spridningsavtalets (NPT:s) översynskonferens, och en fryst Ukraina-konflikt skulle innebära ett svårartat instabilt läge för lång tid. Så de tänkbara fallen av Ukraina-krigets avslutande ter sig ovissa och långt ifrån lovande. Det handlar som sagt om en okänd terräng. Varken historiska eller geografiska exempel ger vägledning. Ukrainakrisen är unik.
En fryst konflikt, trots allt??
Att en långvarigt ”fryst” konflikt, ett låst läge av varken krig eller fred, å andra sidan skulle innebära ett olidligt lidande för den ukrainska befolkningen, inklusive de miljoner som tvingats fly, internt i landet eller utomlands, är uppenbart för var och en. Likaså att ett sådant läge skulle allvarligt tära på sammanhållning och solidaritet europeiskt och transatlantiskt. Ändå är det i nuläget rejält svårt att se något annat och bättre av tillgängliga eller tänkbara alternativa utgångsalternativ. Hur sådan frysning sedan skall kunna åstadkommas är annan historia, del av den okända terrängen. Frysta konflikter, där frysandet oftast åstadkommits mellan militärt utmattade parter och krigströtta befolkningar och ofta efter påtryckningar från externa aktörer som vill slippa det akuta krigshotet, tenderar som vi sett att bli långvariga.
Ett sista ord: Det ter sig i skrivande stund uppenbart att USA:s avskräckningsdilemma i allra högsta grad gäller också Kina/Taiwan. ”Winds of war” blåser också där, Att samtidigt hantera ett krigsliknande tillstånd med Ryssland om Ukraina och med Kina om Taiwan ter sig som en överväldigande utmaning för Biden-administrationen inför stundande inrikespolitiska uppgörelser.