Idag presenterade regeringspartierna sitt gemensamma valmanifest. För den som väntat sig en försvarssatsning som står i paritet med talet om den oroliga omvärlden rekommenderas lugn och avskildhet för att inte drabbas av stor sinnesrörelse.

2014, ni vet året då sommaren var fantastisk och Ryssland anföll Ukraina, blev nu budet följande (s. 124):

2015 +380 MSEK
2016 +500 MSEK
2017 +940 MSEK
2018 +1114 MSK

Jag ska inte fördjupa mig i att man samtidigt drar bort 500 MSEK från det internationella anslaget. Ni vet det där som nyss var ”otroligt viktigt” för Försvarsmaktens utveckling.

Journalistiken i Sverige har ännu inte förstått att dessa siffror inte är några ”satsningar” eller ”förstärkningar” som det hittills har låtit i alla utfrågningar och artiklar.

Fakta:

De tre myndigheterna FOI, Riksrevisionen och Försvarsmakten anger att den strukturella obalansen 2009-försvaret som vi försöker införa är mellan 4,5-7 GSEK kr/år. Först 2024 når man nivån 5,5 GSEK/år enligt Försvarsberedningens skiss, men för säkerhets skull har politiken lagt på 10 Gripen, 1 ubåt och delvis nytt luftvärn, vilket innebär nya strukturella underskott.

Schweizaffären gick i baklås och utvecklingskostnader måste planeras för att tas inom befintligt anslag. Just nu är prognosen 2 GSEK i år och 1 GSEK nästa år, enligt SvD uppgifter.

Den insatsorganisation som beställdes 2009 var avpassad för det läge som då de beslutande såg framför sig. Man hade fel, och det är inte det som är felet. Vi gör alla felaktiga bedömningar. Felet är att politiken vägrar erkänna i handling att den hade fel. Vad värre är: Felet förvärras för varje dag. 2004 bestämde Riksdagen att vi skulle förstärka försvarets förmåga om vi såg att det säkerhetspolitiska läget försämrades allvarligt och varaktigt. Sedan 2008 (Georgien) väntar vi förgäves på någon slags handling som bevisar att man följer en fullt logisk linje.

……………………………….

Detta innebär att avstånden mellan verklighetens krav och försvarets förmåga ökar för varje dag, och med den risken. Vi ägnar oss åt att fila på för lågt ställda målsättningar som springer ur beslutstillfället 2009 istället för att fullfölja försvarsuppdraget. Att ha en sådan storlek, kvalitet och utbildningsnivå att vi kan motstå påtryckningar och verka krigsavhållande med fastställd risknivå.

Ingenstans har jag sett något uttalande från Kreml att man ångrar sitt rustningsprogram och därför avbryter detta. Om Ryssland, som nyss sladdade ur den ”mycket låga nivån” kan utöva aggressionskrig mot ett alliansfritt land i Europa 2014, hur ska det då se ut 2020 när programmet är genomfört?

Politiken har hittills haft fel i varenda säkerhets- och försvarspolitiska bedömning av Ryssland sedan 2008, och därför har den ingen hållbar strategi. Jovisst har man i två försvarsberedningsrapporter 2013 resp. 2014 skärpt analysen ordentligt, men man ligger fortfarande i efterhand psykologiskt, vilket bevisas av att man inte gör något substansiellt.

…………………….

I ett parallellt universum fortsätter kriget i Ukraina, som om inte Rosenbad eller Sveavägen 68 fanns. Jag kallar det för aggressionskrig, eftersom vi vet genom utrikesministern att Sverige verifierat att ryskt artilleri skjuter mot ukrainska mål. Ryska förband uppträder på ukrainskt territorium i SO delen och på Krim och allt detta sker i ett uthålligt och bestämt syfte.

Den enskilt viktigaste faktorn att värdera för att bedöma framtiden är den ukrainska försvarsviljan. Om den hög blir det ett fullskaligt krig som president Poroschenko varnade för igår.

I en opinionsundersökning som redovisades igår ville 57 % av de tillfrågade avbryta anti-terroristoperationen, medan 34 % ville slåss för slutlig seger. Med 46 miljoner och 2/3 vuxna, så innebär det att 10 miljoner ukrainare delar den inställningen. Ur dessa 10 miljoner kan man bilda en kärna på 10 000 som aldrig kommer att ge sig (1 promille vanligt). I bästa fall har vi ett utdraget gerillakrig mot en ockupant att vänta, framförallt om Ryssland anfaller över Dnepjr. I värsta fall, så har vi det storskaliga kriget på halsen 100 mil från Sverige.

[Edit 2/9 kl 1830] Riktigheten i siffrorna ovan är nu ifrågasatta som möjligen påverkade av pro-ryska grupper och att det inte är representativt för hela Ukraina = motståndet starkare. Det förändrar inte slutsatsen i sak. [Slut edit]

Idag annonserade den ukrainska försvarsministern Valerij Geletey att man inte klarar av att återta Donbass, utan tvingas att övergå till en försvarsoperation mot den ryska invasionen. Han sa också att Ryssland genom inofficiella kanaler hotat sätta in taktiska kärnvapen. En doktrin som jag skrivit om bland annat här.

Geleteys uttalande går ju inte att verifiera med oberoende källor. Om det är sant är det troligast en del i en psykologisk krigföring mot ukrainska ledare. Är det inte påverkan som är huvudsyftet, men fortfarande sant, så är perspektivet svartare. Då närmar vi oss desperation på grund av att uppsatta mål ännu inte är nådda.

…………………………….

Jag avslutar med några ord ur Korridoren till Kaliningrad:

”De var tvungna att komma till rätta med sig själva. För de baltiska staternas skull. Hon kunde se den ryska skuggan bli allt större på andra sidan Östersjön.

Men framförallt för Sveriges skull. Om Ryssland, på ett eller annat sätt, skulle få inflytande eller till och med kontroll över Östersjökusten igen, så skulle Sverige på nytt vara exponerad mot det ryska väldet.

Hon insåg nu att hennes politiska gärning inte skulle bli riktigt den hon hade förutsatt sig. Det skulle kunna betyda både omfördelning av resurser mellan sektorer och strukturella förändringar av försvaret. Det måste bli en tydlig och målmedveten signal till omvärlden.

Hon slogs plötsligt av insikten om vilken tur de hade haft. ”Tänk om detta hade hänt om fyra-fem år!?”

Hon mindes en genomgång som MUST-chefen hade haft när krisen började ta fart några veckor tidigare, där han gick igenom något han hade kallat styrkejämförelserna i närområdet. Han hade varit fräck nog att också lägga på en bild som visade hur mycket resurser Ryssland förväntades kunna projicera kring Skandinaviska halvön om fem år, vilket hade irriterat henne.

Det föreföll inte vara relevant för den pågående krisen. Nu, i eftertankens kranka blekhet, förstod hon vad han hade försökt att säga.

Det ska inte ske”, sa hon till sig själv och släckte ljuset.”

………………………………….

Ett ledarskap att stilla bedja om.

Mer av samma författare