Rysslands anfall på Ukraina är ett uppenbart brott mot FN-stadgans förbud mot anfallskrig, men länder med en majoritet av världens befolkning vägrar att fördöma det. Väst borde verka för att återställa respekt för stadgan och folkrätten som rättssystem.

FN-stadgans förbud mot anfallskrig

Både när Nordkorea anföll Sydkorea 1950 och när Irak anföll Kuwait 1990 användes FN-stadgans artikel 51 för att ge legitimitet åt det internationella samfundets militära bistånd till den angripna statens försvar. När Ryssland anföll Ukraina för tre veckor sedan användes däremot inte artikel 51 i västländernas försök att vinna stöd för Ukraina i FN:s generalförsamling.

Västländernas resolutionsutkast fördömer visserligen angreppet som stridande mot stadgans viktigaste artikel, nämligen artikel 2 om förbud mot angreppskrig, men det nämner inte artikel 51. I stället kom formuleringar i inledningen till användning, som hade hämtats från artikel 33 om uppkomst av en situation, som utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Man skulle kunna tro att det under dessa omständigheter skulle vara lätt att uppnå den två tredjedels majoritet som krävdes för att resolutionen skulle bli antagen. USA och NATO hade klargjort att NATO inte skulle bistå Ukraina militärt av hänsyn till risken för eskalering till kärnvapenkrig. Ingen medlemsstat skulle därför behöva uppleva någon skyldighet att bidra med trupper som en följd av hur man hade röstat. Ändå blev det inte någon klar framgång för resolutionsförslaget.

Om att räkna stater eller människor

Omröstningen i generalförsamlingen den 2 mars ledde visserligen till ett rejält stöd för utkastet med 141 röster för, 35 nedlagda och endast 5, som röstade mot (varav en var Rysslands egen).

Det var en av de viktigaste omröstningarna i FN:s historia, eftersom den avsåg själva grunden för FN:s egen existens. Det var redan oroande att den behövde ske, därför att frågan hade kommit att bli om solidaritet med stormakten Ryssland (samt försörjning med vapen och stöd för den egna regimen i många länder) skulle anses som viktigare än stöd och respekt för artikel 2 i stadgan, som förbjuder anfallskrig mot en medlemsstat.

Frågan är dock om röstresultatet egentligen representerar ett så särskilt starkt stöd för FN-stadgans principer. Små ö-nationer, med knappt hundratusen invånare har vardera en röst eller lika mycket inflytande som länder med över en miljard invånare. Det finns anledning att granska invånartalen i de länder som deltog i omröstningen. Det sammanlagda resultatet ser dystert ut för Väst och för FN:s grundvärdering; Det var stater med 3414,2 miljoner invånare, som röstade för resolutionsförslaget. Stater med 200,0 miljoner invånare röstade mot, och stater med 3881,9 miljoner invånare lade ned sin röst.

Det krävs två tredjedels majoritet för att ett resolutionsförslag i FN:s generalförsamling, som rör upprätthållande av internationell fred och säkerhet skall antas. Hade invånartalen varit utslagsgivande hade Västs resolutionsutkast aldrig blivit antaget.

Innebörden av omröstningen

Frågan hade ställts på sin spets huruvida band till Ryssland skulle anses viktigare än respekten för den grundregel som FN-systemet vilar på, nämligen artikel 2 och förbudet mot angreppskrig. Att stödja Ryssland och rösta mot eller lägga ned sin röst i denna fråga framstår som att dra undan mattan för FN-systemet som internationellt rättssystem. Organisationen kan finnas kvar, men den vilar inte längre på någon global rättsuppfattning, som något som står över nationella intressen, utan på sin höjd som något som ” i många fall lämpar sig att följa som resultat av rationella val”, som vissa statsvetare brukar uttrycka sin åsikt.

Frågan om synen på FN-systemets och folkrättens karaktär av rättssystem har kommit att ifrågasättas, särskilt under senare år. I en artikel i Akademiens tidskrift nummer 2:2019 skrev jag bland annat följande (Innehållet i de följande fyra styckena är hämtat från den artikeln):

Folkrätten ifrågasätts även i USA

Kinesisk propaganda kastar (möjligen ovetande) hyenden på elden i en pågående amerikansk rättsfilosofisk debatt.  Som Jens David Ohlin i sin bok The Assault on International Law (2015) påpekar, tjänstgjorde flera medlemmar av den så kallade ”Nya Realistskolan” som juridiska rådgivare åt den dåvarande presidenten George W. Bush, när en rad beslut fattades som inte kan anses folkrättsligt försvarbara.

Jack Goldsmith och Eric Posner har tillsammans skrivit en bok, The Limits of International Law, där de förklarar teorierna som legat till grund för de ställningstaganden av den amerikanske presidenten som nu kritiseras. Författarna erkänner att folkrätten ”existerar”, men de hävdar att folkrättsvetare i gemen överskattar dess betydelse. Folkrättens normgivande funktion, hävdar de, grundas bara på ett hållbart sätt med att medborgarna har en ”preferens” för vad folkrätten föreskriver.

Mot denna motivering, som de hävdar vara skäligen svag, ställer de resultaten av ”rationella val”, som i många fall ger vid handen att nationens intressen har ett högre värde än ”preferensen” att följa folkrätten. Mycket av folkrättslig sedvanerätt är helt enkelt bara uttryck för sammanfallande intressen, hävdar de vidare.

Republikanernas uppfattning

Det är främst inom det republikanska partiet, som denna åsiktsriktning återfinns, och det är inom det partiet, som man oftast får höra om begreppet ”Exceptionalism”. Det innebär enligt partiets valmanifest inför presidentvalet 2016 att även om USA kan verka inom ramen för internationella organ ( såsom FN) så

”måste vårt land alltid reservera sig för sin rätt att gå sin egen väg. Just därför att vi tar vårt lands avtalsåligganden på allvar opponerar vi ratificering (av USA) av FN:s konvention om kvinnors rättigheter, konventionen om barns rättigheter, konventionen om personer med handikapp, FN-konventionen om handel med vapen, liksom olika deklarationer av FN-konferenser om miljö och utveckling. På grund av omsorg om amerikansk suveränitet, nationell utveckling av fiskerinäringen samt vårt lands långsiktiga energibehov har vi djupgående invändningar mot reglerings-, juridiska och beskattningsstrukturer som finns i FN:s havsrättskonvention. Vi motsätter oss energiskt FN:s Agenda 21, som urholkande USA:s suveränitet, och vi motsätter oss varje form av global skatt.

Det kan tilläggas att USA sedan 1946 har ställt sig utanför FN-stadgans regler om tillämpning av utslag av den internationella domstolen i Haag i två uppmärksammade rättsfall. År 2002 vägrade den amerikanska senaten att ratificera Rom-konventionen om den internationella krigsförbrytardomstolen och avbröt sitt tidigare pågående samarbete med domstolen.

Demokrater inte mycket annorlunda

Det demokratiska partiet i USA har en mindre utmanande syn på USA:s anspråk på exceptionalism. Dess valmanifest 2016 avslutas med följande deklaration, som alltså får en mycket framträdande roll:

Demokrater tror att globala institutioner – framför allt Förenta Nationerna – och multilaterala organisationer har en stark roll att spela och är en viktig förstärkning av amerikansk styrka och inflytande. Många av dessa organisationer kräver reform och uppdatering, men det skulle vara obetänksamt att följa Donald Trump och vända ryggen åt det internationella system som vårt land har byggt upp. Det har givit decennier av stabilitet och tillväxt för världen och för Amerika.

Den tredje världens perspektiv

Det finns ändå en gemenskap i uppfattningen att folkrätten existerar och i princip är bindande, sådan som den har utmejslats under de århundraden som den har omtalats i Europa och USA. Det finns däremot i mindre omfattning en gemensamhet mellan den västliga synen på folkrätten och det så kallade tredjevärldenperspektivet, det som tredjevärldenjurister har givit uttryck för, exempelvis i rollen som domare i FN:s Haag-domstol (”International Court of Justice”, inte att förväxla med den Permanenta skiljedomstolen i Haag). De framhåller att en accept av u-ländernas bidrag till rättsutvecklingen är en förutsättning för en genuint universell folkrätt. Det finns en rik juridisk litteratur i den tredje världen, som ser den traditionella europeisk-amerikanska folkrätten som ett uttryck för kolonialism och förtryck och som något som måste omformas radikalt.

Kina försöker ta ledningen för den tredje världen

Dessa formuleringar är förrädiska i ett rättsligt perspektiv. De låter respektabla, när de uttalas av respekterade jurister med gott internationellt anseende. Däremot finns det anledning att vara vaksam, när Kinas vice utrikesminister förkastar ”vissa länders försök att blanda sig i andra länders inre angelägenheter som förevändning” och förespråkar att man i stället ska ”främja mänskliga rättigheter med fred, utveckling, lagstyre och samarbete”. När detta kombineras med kritik av de europeiska ländernas förmenta brist på effektiv politik för ”de-radikalisering i sin terrorbekämpning” och förnekar alla avvikelser från internationella normer för mänskliga rättigheter i koncentrationslägren i Xinjiang-provinsen blir det nödvändigt att kräva förklaringar.

Att den kinesiska regeringen säger sig vara fast besluten att genomföra en kampanj för ”sinifiering” av religionen i linje med Kinas kultur och framställer begreppet mänskliga rättigheter som något allomfattande och samtidigt ouppnåeligt finns det anledning att protestera. Därvidlag är Europa och USA inne på samma linje.

När kinesiska officerare vid militärakademin i Peking vill ventilera ”folkrättskrigföring” är det inte bara Kinas expansion i det Sydkinesiska havet vi ska tala om i Europa. Det gäller i ännu högre grad att motarbeta den. Framför allt finns det anledning att reagera, när Kinas och Rysslands presidenter tillsammans påstår att mänskliga rättigheter bara kan främjas i ljuset av nationella villkor och folks behov. Det är en relativisering av begreppet, som inte borde accepteras.

Ett personligt inlägg

Enligt min mening är Rysslands och Kinas inställning till folkrätten destruktiv och färgad av politiska motiv. I sina strävanden att främja sina egna autokratiska styrelseskick vill man – bland annat genom arbete i FN:s kommission för mänskliga rättigheter – upplösa innehållet i själva begreppet mänskliga rättigheter och införa regler om att varje stat själv ska kunna bestämma om den ska kallas för demokratisk eller ej och att ingen ska få ifrågasätta sanningshalten i det påståendet.

Ännu värre är att både Kina och Ryssland vill tillskansa sig ”rätten” att ingripa för att förhindra att mindre kringliggande stater går samman för att försvara sina intressen. Jättelandet Kina med 1,4 miljarder invånare vill till exempel kunna bestämma hur styrelseskicket ska se ut i grannlandet Myanmar, tillåter inte att demokrati utvecklas där och kräver att Kinas anspråk ska respekteras av omvärlden.

Alltsedan 1996 har det kinesiska kommunistpartiet haft som politik att motverka uppkomsten av försvarsallianser. Då publicerade partiet tesen om de fyra nejen, dvs ”nej till hegemoni, nej till maktpolitik (!), nej till kapprustning och nej till militärallianser”. Nu har Ryssland startat ett krig med motiveringen att försvarsalliansen NATO inte godtar Rysslands krav på en ny europeisk säkerhetsordning, som innebär att mindre stater inte ska få gå samman med NATO och låta sig försvaras av alliansen. Skälen till angreppskriget är ett grundskott mot den rådande säkerhetsordningen, och det sker för att Ryssland ska kunna diktera villkor, som garanterar frihet från gryende demokratiskt inflytande via mindre grannstater som Ukraina, Belarus och Kazachstan.

Angreppskriget blir därmed ett grundskott mot FN-systemet och den rådande världsordningen, som inte tolereras i sin nuvarande form av vare sig Kina eller Ryssland. För Kina verkar överfallet ha kommit olägligt, men Kina försvarar ändå envist Rysslands motiv för angreppet, d v s att NATO inte beaktade Rysslands krav och därför är den egentliga angriparen, som bär hela skulden för kriget.

Kriget i Ukraina blir en del av det nya kalla krig som man i Väst hittills inte har velat kalla för ett kallt krig för att inte mana fram spöken från det förflutna. Det blir också en kamp mot införande av djungelns lag om den starkares rätt i stället för folkrättens regler om staternas rätt till existens och rätt att gå samman för att försvara sina intressen, inte minst mänskliga rättigheter och det egna styrelseskicket.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent