(Del två av två.)

Som visades i det föregående inlägget så har vi numera en officiell säkerhetspolitik beslutad av riksdag och regering som entydigt ser Ryssland som ett allvarligt militärt och politiskt hot, som poängterar avskräckning och räknar med möjligheten av krig, som bejakar att vår säkerhet hänger intimt samman med våra grannars och därför måste byggas tillsammans, och slutligen som genom ett alltmer djupgående militärt samarbete lånar styrka och avskräckningsförmåga från andra för att täcka upp bristerna i egen förmåga. Denna säkerhetspolitik, som helt klart skiljer sig både från millennieskiftets naiva optimism och det kalla krigets ängsligt balanserande neutralitetspolitik, har i allt väsentligt formulerats i försvarsberedningen och utformats i försvarsdepartementet, men också upprepade gånger godkänts av regeringen och riksdagen. Därtill har vi ett försvar som för att alls vara meningsfullt förutsätter att vi kan få snabb hjälp utifrån, och därtill en militär doktrin som säger att vi ensamma bara kan försöka att undvika att förlora, men att vi hoppas att kunna vinna ”tillsammans med andra”.

Alliansfriheten är därmed huvudsakligen reducerad till konstaterandet att Sverige inte är med i Nato och inte har ingått bindande försvarsavtal, och den utgör således en politisk relik som enligt min mening behålls främst av inrikespolitiska skäl – därför att ett formellt avskaffande skulle reta socialdemokratins vänsterflygel och de gammaltroende som ännu längtar tillbaks till neutraliteten. Det är inte utan att man kan göra paralleller med monarkin, som sedan länge är politiskt akterseglad och reducerad till en formalitet (”ett pennstreck”, sa Palme) men ändå så omhuldad och folkligt förankrad att dess avskaffande utan tvingande skäl vore politiskt kostsam.

I statsvetenskapliga termer skulle man kunna säga att det har skett en avmystifiering av säkerhetspolitiken samtidigt som balanspunkten tydligt har förskjutits på de två skalorna avskräckning-bevekande (förtroende) respektive integration-avskärmning. Numer betonas avskräckning tydligt i förhållande till Ryssland medan integration är huvudspåret i förhållande till USA, även om vissa element av bevekande av Ryssland och avskärmning mot USA fortfarande finns kvar, främst vårt icke-medlemskap i Nato men också en del inviter till Ryssland om samarbete på mjukare områden.

In från vänster på den säkerhetspolitiska scenen kommer då plötsligt UD, utrikesministern och utrikesutskottets ordförande inseglande. Den säkerhetspolitiska doktrinen var förr något av utrikespolitikens heliga graal som vaktades av de invigda höga diplomaterna, men utrikesetablissemanget (vari jag utom UD inkluderar även ledande utrikespolitiker från regeringssidan, deras medarbetare, m m) har inte riktigt varit med på den resa som säkerhetspolitiken och försvarspolitiken gjort de senaste 15 åren. Carl Bildt höll sig i mycket borta från den (vilket möjligen var ett resultat av en överenskommelse med Reinfeldt vid tillträdet) och Margot Wallström hade sina intressen på annat håll, även om hon och UD:s ledning högst offentligt markerade och obstruerade mot försvarsberedningens (”den där gruppen”) slutsatser. Därtill drev Wallström att Sverige borde ansluta sig till ett ”förbud” i FN mot kärnvapen och kärnvapenavskräckning, vilket kunde ha underminerat det stöd från USA som vår säkerhet länge byggt på, men förlorade lyckligtvis den striden.

Under efterträdaren Ann Linde har tonen varit mer lågmält konstruktiv och UD har till synes accepterat försvarsbeslutets skrivningar, men har kanske inte riktigt tagit till sig deras innebörd eller hur de har tillkommit. I vilket fall har man dels krånglat i frågan om att Storbritannien även efter Brexit ska omfattas av den svenska solidaritetsförklaringen (som om inte Sverige hade mer att vinna på detta än UK), dels uppenbarligen blivit mycket irriterade över att oppositionen till höger har lyckats samla sig runt ett krav på att Sverige, i likhet med Finland, ska införa en Natooption i den säkerhetspolitiska doktrinen. Detta skulle betyda att Sverige uttalar att vi skulle kunna gå med i Nato om läget skärps och [Ryssland] blir ännu mer hotfullt. Det är givetvis en möjlighet som vi har i alla fall och som det högre prästerskapet på UD i hemlighet har räknat med under alla år ­– även under de decennier då detta förnekades kraftfullt från neutralitetskyrkans predikstolar. Därmed kunde man kanske också kunna tycka att det är onödigt att nu göra detta explicit, men en Natooption skulle göra denna möjlighet mer synlig och därmed mer användbar, samtidigt som initiativet nog också utgör en politisk maktdemonstration. Som Claes Arvidsson skrev i Svenska Dagbladet skulle utrikesetablissemanget kunnat hantera detta coolt genom att säga att en sådan option har vi redan, eftersom att vi själva utformar vår säkerhetspolitik, och därför var en särskild skrivning om detta onödig. Nu gjorde man inte så utan valde i stället större och starkare ord, kanske därför att man inte ville erkänna handlingsfriheten, eller därför att man var irriterad över ett försök från oppositionen att framtvinga en förändring. Det må vara hänt att man vill försvara linjen, men i sitt något yrvakna försvar för den gamla doktrinen så inträffade ett och annat beklagligt felskär och debatten tydde även på att man inte fullt ut förstått, eller accepterat, de förändringar som faktiskt skett i vår säkerhetspolitiska doktrin under senare år.

I replikväxlingen i riksdagen efter utrikesdeklarationen pressades Ann Linde av moderaten Hans Wallmark, dels om Natooptionen och de breda överläggningar som oppositionen begärt om denna, dels på varför UD i utrikesdeklarationen hade uteslutit tre nyckelmeningar om läget i närområdet och hotet mot Sverige, som hade överenskommits i försvarsberedningen och som stod i försvarspropositionen. I sitt svar förnekade Linde då att några substantiella förändringar i doktrinen alls hade skett, med orden att ”[d]et har varit en del retoriska förändringar men inga förändringar i sak”, och lade dessutom till att ”[m]en att signalera till omvärlden att vi nu överväger ett medlemskap i Nato vore en definitiv förändring av vår linje och oansvarigt.”  Linde, som nyligen hade besökt Moskva, motiverade sin hållning bland annat med att ett svenskt närmande till Nato skulle leda till ”väldigt starka motåtgärder [från rysk sida], och det vill vi inte ha”, varpå centerpartiets Kerstin Lundgren blixtsnabbt svarade att det vore klädsamt om ministern lyssnade mer till riksdagen än till Sergej Lavrov, den ryska utrikesministern. Att utrikesministern i kammaren gav intryck av att ryska hot om motåtgärder påverkar utformningen av vår säkerhetspolitik, vilket kan tolkas som att Moskva har ett veto över våra vägval, är givetvis olyckligt. Till och med Margot Wallström bet 2017 ifrån mot Putins förtäckta hot genom att säga att Ryssland inte ska hota oss och att vår säkerhetspolitik bestämmer vi själva – något liknande hade gärna kunnat sägas nu också.

Betydligt värre var dock den debattartikel mot Natooptionen som tre riksdagsmän, bland dem ordföranden i utrikesutskottet och vice ordföranden i försvarsutskottet, publicerade i Göteborgs-Posten några dagar senare. Vid sidan om buskargument om en allians med Turkiet och om delaktighet i kärnvapenavskräckning, som här lämnas därhän (även om vi nog fortfarande i tysthet räknar med det amerikanska kärnvapenparaplyet, vilket kan ha bidragit till Sveriges nej till avtalet om ”förbud” mot kärnvapen), så skrev man att ”Ett svenskt inträde i Nato riskerar också att öka osäkerheten och skada stabiliteten i vårt närområde. Ryssland kommer att uppfatta ett svenskt medlemskap som en provokation. Det har potential att sätta igång en okontrollerbar upprustningsreaktion runt Östersjön. Ryska kärnvapenspetsar som idag står riktade åt andra håll kommer att vändas mot oss. Att bli medlem i Nato är varken riskfritt eller en garant för ökad säkerhet.”

Huruvida Ryssland bör ses som huvudsakligen offensivt eller defensivt i sin politik, och hur Sverige därför bäst bör hantera Moskva – huvudsakligen genom avskräckning eller i stället genom bevekande och att ligga lågt – är närmast eviga frågor i svensk säkerhetspolitik. Här bör det naturligtvis finnas utrymme både för en viss spridning och för en fri intern svensk debatt.  I det aktuella inlägget från tunga företrädare för regeringspartiet möter vi dock inte bara uppfattningen att bevekande av Ryssland och avskärmning av USA bör vara huvudlinjen. Här möter vi också uppfattningen att Sverige av rädsla för ryska kärnvapenhot bör kringskära sin säkerhetspolitiska handlingsfrihet och avstå från att skaffa – eller snarare säga att vi redan har – en Natooption. Vi möter slutligen också implicit en uppfattning som kan vara än allvarligare, nämligen att Sverige genom att ligga lågt och inte reta Ryssland skulle kunna undgå hot – och i värsta fall ett krig – som dock skulle drabba våra grannländer. Att från ansvarigt politiskt håll säga detta kan dels ses som en inbjudan till Ryssland att i en konfliktsituation hota oss med kärnvapen för att få oss att falla undan, dels strider det mot flera av grundsatserna i den nya ”solidariska säkerhetspolitiken”, såsom att Sverige skulle bli ”oundvikligen påverkat” av en konflikt eller krig i närområdet, om att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land angrips, och att vi därför bygger vår säkerhet tillsammans med andra länder. Tanken på att vi genom att ligga lågt skulle kunna undgå en ofärd som drabbar våra grannländer är inte bara moraliskt tvivelaktig (även om den praktiserades med viss framgång under det kalla kriget), den är framförallt logiskt, praktiskt och politiskt oförenlig med vår nuvarande militära svaghet och med en säkerhetspolitik vars grundbult är avskräckning och att räkna med militär hjälp från USA. Hur tänker man sig att vi ska kunna huka i en egen skyddsgrop undan stormen samtidigt som vi har samordnat vår militära operationsplanering med USA och Nato, och har gemensam operationsplanering med Finland? Har inte riksdagsmännen förstått innebörden i det försvarsbeslut de själva röstat för? Förstår de den fulla och djupare innebörden av begrepp som operativ planering, den transatlantiska länken, eller utsträckt avskräckning? Eller är det så illa som en känd riksdagsman undslapp sig på 1990-talet: ”Partnerskap för fred låter bra, där ska vi vara med, men det får inte vara något militärt! ”

En möjlig delförklaring till att det plötsligt spretar och gnisslar i säkerhetspolitiken kan vara att UD och utrikesetablissemanget har förlorat en del kompetens vad gäller hård säkerhetspolitik under de år då man odlat föreställningen att utrikespolitik bara handlar om dialog, samarbete och värderingar, inte också om realpolitik, nationell säkerhet och nationella intressen. De gamla översteprästerna och erfarna rävarna – som ofta förstod detta – har gått i pension och ersatts av människor som haft sina ögon åt annat håll under de senaste femton åren. Även om UD inte är en monolit så verkar man inte riktigt hängt med på eller förstått innebörden av de betydelsefulla förändringar av den svenska säkerhetspolitiska linjen som skett steg för steg. Dessa förändringar har huvudsakligen varit drivna ”underifrån” av det andra huset vid Gustaf Adolfs torg, och har närmast reducerat alliansfriheten från en helig graal till ett rundningsmärke. Därför reagerar man nu i utrikesetablissemanget ilsket, yrvaket, oförberett och i en del fall också ogenomtänkt.  I så fall så kan man kanske hoppas att de två husen vid torget sätter sig samman, gärna också med oppositionen, och mejslar ut en språkregel och hållning som på ett anständigt och hållbart sätt förenar den nya solidariska säkerhetspolitiken med de kvarvarande resterna av den gamla alliansfriheten.

Om så inte görs och om utrikesetablissemanget vidhåller sin hållning så riskerar vi möjligen att få en närmast schizofren säkerhetspolitisk linje, eller möjligen vad jag kallat en säkerhetspolitisk borggårdskris. Ett visst mått av spridning i regeringspolitikens hållning till Ryssland och till USA och Nato kan vara bra därför att det ger större handlingsfrihet och möjlighet till nyansering, men vi bör akta oss noga för att återgå till den typ av Dr Jekyll och Mr Hyde-politik och det förljugna dubbelspel som vi bedrev under det kalla kriget. Även om det nu inte skulle gå så långt som det gjorde då så skulle en situation där vi säger en sak men gör en helt annan, eller där UD och Fö tillämpar var sin sinsemellan svårförenliga logik och linje, inte vara bra för Sveriges möjligheter att föra en samlad och effektiv politik för att skydda sin säkerhet och främja sina intressen. Det räcker att se på hur det gått i Tyskland, där utrikesdepartementet och kanslersämbetet företräder helt olika och logiskt oförenliga hållningar och handlingslinjer i förhållande till Ryssland, vilket skapar förvirring och svårigheter.

Det jag något skämtsamt kallat en säkerhetspolitisk borggårdskris, slutligen, skulle kunna uppkomma om UD och utrikesetablissemanget inte accepterar, förstår och respekterar den faktiska förskjutning av både säkerhetspolitikens innehåll och dess former/ägarskap som skett under de senaste femton åren, utan halsstarrigt insisterar på att formuleringen och vaktslåendet om doktrinen är deras prerogativ att sköta ensamma. Under frihetstiden reducerade rådet en trilskande Adolf Fredrik till en namnstämpel och trots en viss framgång på borggården år 1914 tvangs Gustav V några år senare att – klokt nog – acceptera parlamentarismen, demokratin och rollen som konstitutionell monark. Och det är vi nog i dag alla tacksamma för.

Författaren är Fil dr och ledamot av KKrVA.
Bild: Arvfurstens Palats. Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent