Sverige har inte sänkt en främmande ubåt på 40 år. Vi som har jobbat med ubåtsjakt vet att vi har varit nära några gånger men den svenska marinen, med flottan och kustartilleriet, har vare sig lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt till ytan. Beror det bara på inkompetens? Otur? Överlägset skicklig fiende? Eller, finns det någon slags systematik i oförmågan?

Det finns naturligtvis de som hävdar att det aldrig funnits några sovjetiska, eller numera ryska, ubåtar på svenskt territorium, förutom U-137 som faktiskt gick på grund, och iallafall inte i den utsträckning som marinen har hävdat. Och det finns de som hävdar att ubåtskränkningarna av någon outgrundlig anledning intensifieras när det ska förhandlas om försvarsbudgeten och vapengrenarna vill öka sina respektive anslag. Jag lämnar detta därhän, men kan stilla undra vems ärenden dessa personer går.

Utgångspunkten för mitt resonemang är att det frekvent förekommer ryska kränkande ubåtsföretag på svenskt territorium. Samt att det faktiskt finns viss systematik i vår oförmåga eller ovilja att sänka den första ubåten.

Om det vore en politiskt och militärt prioriterad uppgift att sänka den första ubåten så skulle marinen redan ha lyckats. Det systematiska misslyckandet har flera orsaker. Det brister i attityd, i taktisk och strategisk kapacitet och materiel. Olika beslut har bidragit till den nuvarande situationen.

Den förmodligen allvarligaste bristen är attityden gentemot antagonisten. Insikter om att frihet kostar och att bara makt kontrollerar makt saknas åtminstone hos stora delar av dagens beslutsfattare. Det tar sig uttryck i att marinen inte är tillräckligt offensiv och aggressiv, vare sig i planering eller genomförande. Ingen ubåts sänks vid kaj, det är ett gammalt ubåtsjägarordspråk, inte heller går det att prata upp en ubåt, det krävs vapenmakt och aggressivitet. Historiskt har det funnits fler än en situation där tillstånd om verkanseld inte beviljats, där ubåtsjakt avbrutits på oklara grunder eller där mineringar förblivit outlösta trots att de borde lösts ut. Och att det har avvecklats resurser och förmågor på ett sätt som är helt omotiverat om det funnits, eller finns, en politisk och militär vilja att lyckas med ubåtsjakten.

Vårt sätt har inte fungerat och då måste Försvarsmakten och marinen ändra sig och spela motståndarens spel. Ubåtsjaktföretagen behöver bli mer okonventionella, mer pragmatiska och mer oberäkneliga. Marinen ska inte låta sig styras av var antagonisten vill att slaget ska stå, har marinen fått vittring på en operation stannar man i operationsområdet. Man avslutar inte operationen förrän man bedömer att antagonisten har lämnat området.

Det är lätt att tro att ubåtsjakten startar när man får en optisk eller akustisk observation om en misstänkt främmande ubåt, men en ubåtsjakt börjar långt, långt tidigare, redan innan ubåten lämnat sin hemmahamn.

Kunskap om antagonisten och dennes metoder och tankesätt är naturligtvis kritiskt för att lyckas med uppdraget, och det är en kunskap som byggs upp över tid. I ljuset av dessa frågor blir det svårt att förstå på vilka grunder försvarsledningen avvecklade både ubåtsjaktstyrkan och analysgruppen i högkvarteret. Minst lika viktigt är vår egen kunskap om egna anläggningar och områden som är intressanta för motståndaren, även civila sådana. Kunskap om dessa målområden måste behärskas av försvarsmaktens samtliga grenar och lämpliga åtgärder sättas in därefter. Vilka anläggningar vill antagonisten förbereda destruktion av? Vilka är de möjliga farlederna in i områdena? Vilka troliga bottenlägesplatser finns? Var skulle antagonisten lämpligen gå i land för att proviantera, värma sig etcetera?

Marinen behöver bli mer offensiv, inte bara i den faktiska ubåtsjakten utan långt före, när man arbetar med underrättelseinhämtning. Det är inte bara en fråga för marinen, utan behöver vara en uppgift för olika militära- och civila kompetenser. Allt marinen tror sig veta om hur Ryssland agerar behöver man ta till sig och använda till sin fördel. Opererar de i små förband behöver marinen kunna bekämpa små förband. Har de stödpersonal på land och i fritidsbåtar behöver man kontrollera och identifiera dessa. Använder de civila fartyg för hittransport av besättningar och materiel behöver man använda våra civila myndigheter för att skaffa underrättelser om de civila fartygen, som kanske inte alltid har helt civila besättningar.

När det gäller de taktiska övervägandena så finns det några åtgärder som är självklara. Alla fartygschefer har eldtillstånd, alltid. Och alla fartyg har skarpa vapen, alltid. På svenskt inre vatten ger man verkanseld för att sänka. Inga varningar. På inre vatten ger man även verkanseld mot ubåt som försöker lämna området. Samma regler gäller på territorialhavet.

När det gäller avrustning av ubåtsjaktresurserna finns det också många oförståeliga beslut. Som när man förrådsställde och därefter skänkte bort (!) den fullt fungerande HMS Spiggen, som användes som målubåt vid ubåtsjaktsövningar. Idag hade den varit utmärkt för realistiska övningar avseende jakt på miniubåtar och attackdykare i svenska hamnar. Ubåtsjakthelikoptrar finns idag, men dessa är nu tandlösa då de saknar bestyckning, som ubåtsjakttorpeder och sjunkbomber. ELMA-systemet behöver vidareutvecklas. Alecto-systemen, som under 90-talet började utvecklas för Visby-korvetterna och var speciellt framtaget för ubåtsjakt, lades ner under 90-talet när anslagen minskade. Hela ubåtsjaktförmågan avrustades kraftigt och har legat i malpåse för att åter väckas till liv under Operation Örnen år 2014.

Minor är ett underskattat, och alltför sällan använt vapen som med fördel kan användas vid ubåtsjakt. Man vet vilka leder som används för ansatsvis förflyttning i skärgården. Mineringar placeras där och utlöses när vi får indikationer på att främmande ubåtar opererar i dessa leder. Det sker inte idag. Dessa system bör opereras av amfibieförband.

I Sveriges militära doktrin ingår att Sverige inte ska bedriva krig inom landets gränser. Sverige ska i första hand se till att kriget inte kommer hit, genom att vinna slaget i luften och på havet. Den politiska viljan att detaljstyra Försvarsmakten är välkänd (ökänd), och det påverkar besluten om var resurserna allokeras. Men utifrån att Försvarsmaktens uppgift faktiskt är att försvara Sverige är det ur ett militärstrategiskt perspektiv obegripligt att inte tillföra marinen de resurser som krävs för ubåtsjakt. Det innebär bland annat att återupprätta ubåtsjaktstyrkor som tillförs både materiel och vapen i den omfattning som behövs, och det innebär allt från korvetter, ubåtar, bestyckade helikoptrar, sjunkbomber, sonarbojar till att det finns ubåtsjaktsjökort.

Men hur är det med den politiska viljan att låta marinen göra sitt jobb?  Det är klart att det skulle bli stelt och tråkigt i förhållande till Ryssland när vi sänker den första ubåten. Ryssland skulle bli mer hotfullt och aggressivt. Men det kan vara värt att betänka att det finns vissa konflikter som är värda att ta. om Sverige och dess högsta politiska och militära ledning vill ha någon tyngd bakom paroller om de demokratiska och frihetliga värden man säger sig värna och försvara.

Vi säger oss vara suveräna, ändå är det svårt att frigöra sig från tanken att oviljan att sänka den första ubåten beror på de politiska komplikationerna som uppstår efteråt. Således det obekväma, hotfulla och att någon måste ta ansvar. Det glöms ofta bort att frihet kostar och det är med vapenmakt man ytterst kontrollerar sitt territorium. Ytterligare 40 år utan en enda sänkt ubåt kommer inte att skrämma, eller avhålla, någon från att fortsätta kränka Sverige. Men om man vänder på frågan, hur många ubåtar behöver Sverige sänka innan vi har bevisat att det finns en tröskeleffekt? Och skulle inte det, långsiktigt, vara den försäkring vår suveränitet behöver?

Göran Frisk är kommendör och ledamot av KKrVA. Malin Gunnesson är kommunpolitiker.
Foto: Hampus Hagstedt, Försvarsmakten.

Mer av samma skribent