Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I
Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd.
Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast att det är en ubåt, men sannolikheten måste i vart fall sägas ha ökat från ”möjlig” till ”trolig”. Det är bland annat svårt att kontrollera oberoendet mellan vittnena.
Spekulationerna har i vart fall tagit fart. I DN:s artikel citerar Mikael Holmström professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, som är inne på maktdemonstration som huvudsakligt motiv till att en ubåt visar sig i övervattensläge på svenskt inre vatten.
Jag är inte lika övertygad om detta, bland annat därför att det är svårt att kontrollera reaktionerna hos det svenska folket. Det är inte alls säkert att vi drar de slutsatser som den främmande makten vill. Om vi gör tankeexperimentet att inga kränkingar eller utfall skulle skett mot Sverige de senaste två åren, så är jag övertygad om att intresset för försvarsdebatt och för att stärka försvaret, hade varit minst sagt ljummet.
En indikation är exempelvis glidningen i opinionen när det gäller eventuellt Nato-medlemsskap. Om vi utgår från att det är rysk undervattensverksamhet, är en sådan förskjutning kontraproduktiv, då landet inte vill se ett svenskt eller finskt medlemsskap i alliansen.
Å andra sidan kan man hävda att det är det pågåendet närmandet till Nato som en sådan demonstration ska avbryta eller reversera. Inte orimligt, och vissa av våra försvarspolitiker tycks vara säkra på att det är just psykologiska operationer som pågår.
Istället bedömer jag att det är underrättelseverksamhet som pågår, närmare bestämt rekognoceringsuppdrag inför militära operationer i samband med en väpnad konflikt. Öva fram- och tillbakaryckning, utplacering av sensorer, kontroller av bottenlägen eller förberedelser för mineringar är möjliga uppgifter i ett sådant sammanhang.
Att en ubåt visar sig i övervattensläge under underrättelseupppdrag kan ha flera förklaringar. Miniubåtar kan ha svårt att trimma i närheten av ytan, särskilt i Östersjön där salthalten kan variera väldigt lokalt. Vi har själva denna erfarenhet från användandet av Spiggen, när det begav sig.
Diversion eller avledning kan vara en annan anledning, där främmande makt vill att vi ska sätta in resurser för att kunna operera mera ostört i ett annat område. Ju mer vi fått veta om det som skedde i mitten av oktober, ju tydligare blir det att kränkande makt hade en stor operation igång med flera undervattensfarkoster igång.
……………
För att komma till rätta med problemet krävs att man har en förmåga att avvisa främmande undervattensverksamhet. Denna är uppbyggd av vilja och kapacitet. På kapacitetssidan, så vet vi att vi har bättre sensorer på minröjningsfartygen och ubåtarna jämfört med förut. Den civila befolkningen har kameror och fartygen kvalificerade sensorer av olika slag, även om undervattensfarkosterna till del jämnar ut det hela med materialteknik.
De mest uppenbara kapacitetsbristerna utgörs av de ännu icke-existerande ubåtsjakthelikoptrarna med sensorer och ubåtsjakttorpeder liksom antalet fartygsskrov. Många pannor läggs i djupa veck när det gäller ubåtsjakthelikoptrar, men ännu har ingen diskuterat möjligheten att leasa sådana i väntan på leverans av de sjöoperativa versionerna av helikopter 14.
När det gäller skrov, så pågår det trots uppgifter om undervattenskränkingar ända tillbaka tillbaka till Göteborg 2011, en fortsatt avrustning av skrov. Korvetter blir vedettbåtar med avvecklad ubåtsjaktförmåga, bevakningsbåtarna var konstruerade och anskaffade just för inomskärs ubåtsjakt avvecklas på löpande band och så vidare. Antalet fartyg inom flottan är underkritiskt i förhållande till de reella behoven. Detta är antagligen den största bristen vi har inom ubåtsjaktförmågan.
Frågan är vad Försvarsmakten vill. I torsdags lämnade myndigheten in sitt svar till regeringen som begärt att få veta mera om förmågan till ubåtsjakt. Så här skriver Försvarsmakten på sin hemsida:
”Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.”
Skipper skrev i lördags kväll på Twitter och talade för ökad ubåtsjaktförmåga. Han fick ett snabbt svar av den nye chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Dennis Gyllensporre:
@Twitt_Skipper #svfm tar ubåtskränkningen på största allvar Ubåtsjaktförmågan måste sättas i sitt operativa sammanhang Operativ balans krävs
— Dennis Gyllensporre (@Gyllensporre) February 7, 2015
Snabb reaktion alltså, men varför begränsa ubåtsjaktförmågan till det operativa sammanhanget? Det finns ju även ett strategiskt sammanhang, där hävdandet av vårt territorium är en ständigt pågående kamp av yttersta vikt. Ånyo ett exempel, där myndigheten lägger en hämsko på arbetet med den nya inriktningen. Istället borde man bedöma den framtida utvecklingen och sätta in kränkningarna i en strategisk kontext, där svaret hypotetiskt skulle kunna låta:
”Försvarsmakten bedömer att den militära verksamheten i Östersjöområdet kommer att intensifieras de närmaste åren, bland annat till följd av rysk aggression i Ukraina och ett samlat amerikanskt och europeiskt intresse att bygga ut ett gemensamt robotförsvar i närområdet. I en sådan utveckling bedöms intresset för svenskt territorium öka parallellt. Om inte ubåtsjaktförmågan byggs ut riskerar vi därför att få allt svårare att hävda vårt sjöterritorium mot undervattenskränkningar. Försvarsmakten ser därför ett behov att snabbt vidta ett antal åtgärder för att öka denna förmåga på kort och medellång sikt. Åtgärderna redovisas i en hemlig bilaga. Dessa behov ligger utöver de åtgärder som Försvarsmakten tidigare redovisat som underlag till inriktiningspropositionen.”
En annan trist vinkel i samband med ubåtsuppgifterna rör den nya öppenheten som stolt redovisades i höstas. Eller rättare sagt tillbakagången till gammalt beteende. Enligt DN svarar inte Försvarsmakten inte alls eller mycket kortfattat på tidningens frågor. Den nya linjen är nu att inte kommentera enskilda observationer.
Så mycket för devisen Öppenhet, Resultat, Ansvar. Vi har nu åter mindre öppenhet och undervattenskränkningar. Ni kan sova gott, för det är antagligen ingens fel.
Det var inte utan att jag också höjde på ögonbrynen åt Försvarsmaktens svar till regeringen. Ett motsvarande svar vad gäller luftarenan skulle vara fullständigt otänkbart. Där är incidentberedskapen och upprätthållandet av den territoriella integriteten den mest prioriterade verksamhet. Att det en mer intensiv incidentberedskap medför att mindre resurser kan avvaras till övningsverksamhet, som i sin tur syftar till att öva försvar mot väpnat angrepp, är självklart.
Upprätthållandet av den territoriella integriteten måste dock vara det högst prioriterade. Det är vår förmåga att upprätthålla den territoriella integriteten som i första hand skapar en respekt hos andra länder för vår försvarsförmåga och därmed långsiktigt förebygger att vi hamnar just situationen med ett väpnat angrepp. Att inte prioritera upprätthållandet av svensk territoriell integritet är inget annat än att lämna fritt fram för främmande makt att agera på svenskt territorium – och inte osannolikt genomföra förberedelser för just ett framtida väpnat angrepp.
Det var inte utan att mina ögonbryn höjdes när jag såg Försvarsmaktens svar till regeringen avseende vad en prioritering av ubåtsjaktförmågan skulle medföra. Det är oerhört svårt att tänka sig ett motsvarande svar vad avser luftarenan. Incidentberedskapen är Flygvapnets högst prioriterade verksamhet och det av naturliga skäl. Det är den som ska upprätthålla den svenska territoriella integriteten i luften. Behöver incidentberedskapen förstärkas kommer detta naturligtvis att drabba övrig verksamhet och av fullt naturliga skäl så prioriteras också den förstärkningen.
Jag har svårt att följa resonemanget att en förstärkning av ubåtsjaktförmågan skulle leda till en försämrad förmåga att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Att effektivt kunna upprätthålla den territoriella integriteten är vad som bygger ett långsiktigt förtroende för svensk försvarsförmåga i andra länder, medan oförmågan att hävda landets gränser leder till motsatsen. Ju bättre man är på att hävda den territoriella integriteten, desto mindre sannolikt är det dessutom att man någonsin behöver försvara sig mot ett väpnat angrepp. Det kan lätt konstateras att den svenska förmågan att under vattnet upprätthålla den territoriella integriteten nu gång efter annan prövats och det utan konsekvenser för den som står bakom intrången. Det inverkar inte bara negativt på omvärldens förtroende för svenskt försvar, utan det lämnar också fältet fritt för just förberedelser för ett framtida väpnat angrepp.
Bra att någon håller huvudet kallt. Helt fel att agera med ryggmärgen. Utan operativ balans, ingen operativ effekt. Bara tre nedräkningsbara ”särintressen” att ta sig an för lede fi, ett i taget.
Det har varit litet motstridiga uppgifter om vågsvallet som å bilder som publicerats visar två kraftiga svall typ efter racerbåt e d medan en senare vittnesutsaga nu talar om ett svall där kölvattnet var rakt som ett streck, men utan att någon bild presenterats. Nu spelar ju detta i praktiken ingen roll, det må vara hur som helst med kränkningarna under vattenytan, då man ju lyckats ”avrusta” försvaret under alliansens tid och det nu finns minst lika mycket att ta igen som man sparat in på. Man kalkylerade aldrig med en så här snabb säkerhetspolitisk vändning, lyssnade inte på inhemska varningar, underskattade ryssarnas revanschlusta och spekulerade kanske i ett NATO-medlemskap, vilket av krigsretoriken i nuläget att döma framstår som det ”säkraste sättet” att försätta oss i en konflikt.
Jag citerar –
vissa av våra försvarspolitiker tycks vara säkra på att det är just psykologiska operationer som pågår.
Kommentar –
Detta synes mig alldeles självklart !
Frågan är dock – Vilket syfte har Dessa Psykologiska operationer.
Jag tror att syftet är att man vill Sverige skall stärka sitt miltära försvar för att kunna –
” MÖTA – HEJDA – OCH SLÅ ETT STRATEGISKT ÖVERFALL MOT NORDEN ” !.
Arne Strand.
Sverige ligger som en buffert mellan Öst och Väst,
och varken Öst eller Väst har obegränsade Resurser att sätta in i Skandinavien.
Ett Militärt Kapabelt Sverige som jag nämnt ovan,
Skulle därför eventuellt kunna var Önskvärt från Båda håll.
Jag tror inte att den Strategiska bilden kommer/Har att ändras sen kalla Krigets Dagar.
Den som behärskar Skandinavien behärskar Nordatlanten och,
det måste man för att vinna ett Krig i Europa.
Detta för att Hindra hjälp att komma från USA eller för att försäkra sig om Sådan Hjälp.
Är det då inte BÄST ATT SVERIGE BEHÄRSKAR SKANDINAVIEN – ? – DÅ BESTÄMMER VI VILKA SOM SKALL VINNA ETT KRIG I EUROPA !.
Arne Strand.
Vi måste förmå både Norge och Danmark att Lämna NATO,
och sammangå med Sverige och Finland till ett NORDISKT FÖRBUND,
Militärt-Politiskt-Ekonomiskt ty,
Ett Enat Norden har Varken Öst eller Väst råd att ha som Fiende.
Om inte kommer NORDEN bli KRIGSSKÅDEPLATS,
ett Scenario som inte är Önskvärt ur Någon Synvinkel.
Jag Repeterar – läs kommentarerna –
http://hokmark.eu/den-ryska-militara-uppbyggnaden/
Arne Strand.
Framför allt berör ju inte Rysslands och NATO:s problem oss! Vi är ju alliansfria. Klart ingen kommer att använda våra luft- eller sjöterritorier, då skulle de ju dra in oss i konflikten. Och det kan man ju inte göra med en alliansfri stat! Det är ju själva poängen med att inte vara med i någon allians…;-)
God inledning till förnyad debatt om möjlig bakgrund till agressors agerande och vår anti- ubåts beredskap och FMs bristande öppenhet.
För att börja från slutet så är det fullt logiskt att FM är mer försiktig med att kommentera de senaste ”möjliga” intrången på vårt territorium. Som Agrell påpekar i DN så handlar ubåtsfrågan ytterst om vår förmåga att uppfylla folkrättens krav och hävda vårt territorium.
När agressor enkelt kan lägesbestämma hela vår flotta är en kalkylerad risk att provocera med halvöppet intrång fullt rimlig. Detta i det fall man kan vilja förbereda för en senare argumentation kring vår oförmåga och därmed behov av ”hjälp” att skydda ex. Northstream.
Att FM skulle ”hjälpa” agressor med att visa vår oförmåga genom att erkänna obesvarade intrång vore mot denna bakgrund högst oklokt. Vi får nog vara glada för att öppenheten är begränsad i just detta senaste fall där hela vår suveränitet vilade på fregatten Malmö.
Att vi snarast måste skaffa förstärkt anti ubåtssystem är ovedersägligt. Snabbaste sättet är sannolikt anskaffande av några Seahawks helikoptrar med AU sensorer. Vi har besättningar som kan flyga Blackhawk så dessa bör kunna vara operativa inom kort.
Så till slut den första frågan, varför agerar agressor som han gör? Det finns naturligtvis många möjliga svar, allt från krigsplanering till examensprov för ubåtskaptener.
Mot bakgrund av de pågående aktionerna i Ukraina och möjliga framtida målsättningar i agressors ”intressesfär” tror jag NATO frågan är den mest sannolika. Det är mycket mer gynnsamt för agressor att Sverige rustar upp till en nivå där vi har rimlig territoriell kontroll själva än att vi går med i NATO. Som jag tidigare skrivit, hellre en svensk mek.bat på Gotland och lite fler JAS, ubåtar och fregatter än Royal Marins och tyska fallskärmsjägare på ön.
Med svensk kontroll av Gotland och regeringsbeslut, under tvång, att inte låta NATO förstärka så slipper agressor avsätta resurs för att vinna en kapplöpning om ön. Skärma av luftrummet i södra Östersjön kan man göra ”hemifrån”.
Då regeringen lutar åt ett nationellt försvar, i samarbete med Finland, men utanför NATO så måste den vara beredd ”lägga pengar som matchar munvädret”. Då krävs pengar långt utöver de 4 miljarder som är i luften. Det krävs att vi agerar snabbt förstärker FM budget ordentligt och lånar upp så vi har möjlighet att agera nu samtidigt som vi kan beställa det vi kan få om 5-7 år. Det försvar vi siktade mot 1939-40 fanns på fötter först 1949-50 och då var kriget slut. Det tar tid att rätta till gamla synder, men det är inte ogörligt.
Per Tengblad.
ps. Ja, jag vet att Malmö är en korvett! PT
Johan Wiktorin bedömer att det är underrättelseverksamhet som pågår, närmare bestämt rekognoceringsuppdrag inför militära operationer i samband med en väpnad konflikt. Öva fram- och tillbakaryckning, utplacering av sensorer, kontroller av bottenlägen eller förberedelser för mineringar är möjliga uppgifter i ett sådant sammanhang, anger Wiktorin.
De nämnda uppdragen utförs dock enklast och bäst av en vanlig ytfarkost, t.ex. större fridtidsbåt med svensk flagga i aktern.
De observationer som hänvisas till är minst sagt bristfälliga, dvs av vittnen som inte kan tas på allvar. Sverige borde uppmuntra säl- och ejderjakt i skärgården av duktiga jägare med god syn. Då kanske bättre observationer kan göras. Tull och kustbevakning borde också aktiveras med, t.ex. pengapremier. Den person som verkligen kan dokumentera en äkta ubåt får SEK 1 million.
Sovjetiska ubåtar , numera ryska , har kränkt svenskt inre vatten sedan VK II. Den f.n. bästa kunskapskällan är ”Omöjlig ubåt” av Nils-Ove Jansson, utgiven nov 2014. Då undviks spydigheter om ejdrar och sälar. — Resonemanget om operativ balans leder till den enkla frågan , vilken balans? Det går inte med bästa vilja i världen hävda att det svenska försvaret är ett balanserat sådant. Svenska försvaret har sedan 1958 varit påsplanerat avseende anslag årligen såväl materielanskaffning som övingar och beredskap. Arme´n mellan 30 – 35 % , Flygvapnet 30-35 % , Marinen 12- 15 % , gemensamt 15-25 %. Balansen har förändrats genom åren. Den upprustning av marinen som skedde under ubåtskränkningarna under 80-90 talet påsplanerades också. En helig försvarsprincip! — När man jämför kränkningsmönstret med lämpliga mål inses lätt vad undervattensoperationerna riktas mot. — Sänk svenska flottan i baserna , Hårsfjärden, Muskö , Karlskrona , Göteborg. — Sätt iland sabotörer som förstör Flygvapnets freds- och krigsbaser, drivmedelsförråd , ammunitionsförråd, — Förstör radarstationer längs kusterna , — Förstör försvarets sambandssystem– Spräng mobiltelefonmasterna– Sabotera kärnkraftverkens kylsystem varvid kärnkraftverken måste snabbstängas,– Förbered utläggning av kärnvapenladdningar som kan fjärrutlösas med undervattenssignaler. U 137 hade kärnvapen ombord 1981 i Karlskrona. — Som framgått av tidningsrapporter har våra ubåtsjaktförband inte kunnat sätta in vapen vilket beror på att de som finns är för trubbiga, sjunkbomber modell 33 och ubåtsjakttorped. Det mest effektiva vapnet för inomskärsbruk , kastarsystemet typ ELMA har man avvecklat och skrotat. — Utvecklingen av ny torped stoppades och pengarna togs till hkp 16 för Afganistan.
Ryssarna betraktar svenskt territorialhav, även inre vatten, som ryskt vatten och vet att vår bekämpningsförmåga är svag. — Ska vi kunna besegra inkräktarna vill det till att vi kavlar upp ärmarna och sätter till alla klutar. Vi behöver våra ubåtar, våra korvetter även de två typ Gävle som är avrustade och de två typ Stockholm, vi behöver våra minjaktfartyg även de två som är avrustade, vi behöver alla 12 bevakningsbåtarna som är avsedda för ubåtsjakt inomskärs. Vi behöver återanskaffa våra sonarbojfartyg för passiv spaning i vattnet och på ytan. Vi behöver återrusta två röjdykarfartyg . Sist men inte minst vi måste forcera utprovning av helikopter 14 så den blir operativ före 2018. Den helikoptern måste också beväpnas med torpeder och sjunkbomber. Vi måste återanskaffa ett kastvapen system typ ELMA. Om vi lyckas åstadkomma det jag beskrivit kan vi sätta upp två ubåtsjaktstyrkor . Dessa kan avlösa varandra och vi kan jaga året runt kring Sveriges hela kust såväl utomskärs som inomskärs. Det som till sist kommer fälla avgörandet till Sveriges fördel är att vi sänker eller oskadliggör den första ubåten. Då kommer ryssarna tänka sig för innan de fortsätter sina kränkningar. Nyckelordet är RESPEKT !
Försvarsmakten skriver i sitt remissyttrande (FM 2015-1230:2) till Regeringskansliet avseende myndighetens [o]förmåga till ubåtsjakt att: ”Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomiska ram skulle, för såväl marinförbanden som Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp.”
Efter ett otal illa beredda och i allt väsentligt misslyckade inriktnings- och avvägningsbeslut, till påtagligt men för sjöstridsförbanden i allmänhet och den luftburna ubåtsjaktförmågan i synnerhet, står det för var och en utom allt rimligt tvivel att försvarets agerande i detta avseende präglas av en icke obetydlig insufficiens beträffande optik. Att linserna förefaller grumlade – eller av särintressen filtrerade – i sådan besvärande omfattning att man inte förmår uppfatta och värdera rådande geostrategiska realiteter är djupt oroande.
Vi kan, av lätt insedda skäl, rimligen inte ha en ordning där tjänstemän på mellannivå inom statsförvaltningen råder de folkvalda att åsidosätta den av internationell rätt stadgade skyldigheten för konungariket att i egenskap av suverän stat värna sitt territorium.
Man tar sig för pannan…