DN:s ledare igår med rubriken Tvätta vapenbyken reser frågan om varför vi ska ha en stor inhemsk vapenindustri. Enligt ledaren skulle det sannolikt bli billigare och mer rationellt att köpa system som andra redan använder, eftersom vi redan har ett omfattande samarbete med NATO.
Frågan om svensk vapenindustri har varit infekterad i över trettio år. En sluten värld som många har föreställningar om, en del riktiga och en del oriktiga speglingar av egna farhågor. Under 2000-talet har en s.k materielförsörjningsstrategi tagits fram som i stort är tänkt att fungera som DN efterlyser. Det är ett starkt intresse att skattebetalarna får högsta möjliga effekt av insatt kapital.
Påståendena är många från de olika debattörerna. Bland annat har vi fått ta del av en studie som hävdar att Gripenprojektet har gett dubbel avkastning på varje satsad krona från svenska skattebetalare. Så kan det naturligtvis inte vara i praktiken. Ett sådant ymnighetshorn vore tjänstefel att inte använda sig av som regering och riksdag. Med fler flygplan att beställa skulle vi ju i princip för försvarets del kunna få gratis flygplan, om denna slutsats var en verklig sanning.
Motståndarna hävdar å sin sida att en egen vapenindustri är ett uttryck för en obsolet neutralitetsinställning som ingen längre bekänner sig till. Den allmänna värnplikten och en egen försvarsindustri var förr en förutsättning för att kunna vara militärt alliansfria.
Idag är vi, ja, fortfarande militärt alliansfria. Det innebär att motståndarna till en egen inhemsk vapenindustri borde förklara hur leveransplaner ska se ut för exempelvis artilleriammunition eller ubåtstorpeder vid köp utomlands istället. Hur garanteras försvaret tillgång till dessa vid behov? Och till vilket pris? Vilken typ av beroende vi kommer att stå i borde också redovisas av samma gruppering.
Tyvärr förs debatten om vapenindustrin nästan enbart med starka kamerala och/eller ideologiska perspektiv. Men samhällets diskussion om branschen behöver ett starkare strategiskt perspektiv. Mina erfarenheter säger mig att vapenindustrin är en vital strategisk tillgång för industri- och kunskapsnationen Sverige, vars välstånd i hög grad vilar på export av varor och tjänster. Den avancerade forskning som bedrivs för att få fram nästa ubåtssystem eller den design som olika versioner av Gripen är gjord med – resulterar i kunskaper som får direkt avsättning i nya och gamla företag. Det innebär också samarbetserbjudanden från betydligt mer resursrika aktörer, vilket i sin tur innebär ett högre teknologiskt kunnande långsiktigt.
Staten ska tydligt kunna ta ett ansvar för vad som produceras med statligt forskningsstöd liksom varifrån vi låter oss importera helt avgörande system för svensk krigföringsförmåga. Var stödet bokförs och till vem vapen exporteras är andra viktiga faktorer att hitta avvägda svar på.
Det ensidigt ”humanitära” perspektivet på vapenindustrin riskerar att likna idén om den humanitära interventionen. Ädelt och svårt att motstå, men med stor risk för kontraproduktiva konsekvenser när man entusiastiskt tror sig ha hittat något rättfärdigt att slå ned på.
Det är därför intressant att borgerligheten och socialdemokraterna nu har svängt från sin tidigare försvarsindustrivänliga linje i och med skrivningen i utskottsbetänkandet i morgon. V och MP är förstås ännu värre ute.
”…borde förklara hur leveransplaner ska se ut…”
Om du ställer den frågan så kommer de inte förstå den.
Insinuerar du att vi i Sverige skulle behöva använda vårt försvar? Det har de nog aldrig funderat på..
Någon inhemsk försvarsindustri har vi inte längre, förutom möjligen inom nischade områden som stridsflygsystem och ubåtsystem.
Det är en överlevande myt att svenska staten håller ”inhemsk” försvarsindustri under armarna i större utsträckning än andra företag med arbetstillfällen i Sverige.
Svenska företag inom försvarssektorn är till stor del ägda av multinationella försvarskoncerner som BAE Systems, Saab, General Dynamics m.fl.
Ja, Saab är inte ett ”svenskt” företag. Det är en multinationell koncern. Ja, vi har ännu företag inom försvarssektorn med verksamhet och arbetstillfällen i Sverige. Ja, igår var de huvudsakligen ägda av svenska intressen och huvudleverantörer till den svenska staten och en viktig komponent i dåvarande svensk säkerhetspolitik. Deras största marknad var Sverige.
Idag är det inte alls så. På en försvarsmarknad med för många aktörer och vikande försvarsbudgetar är konkurrensen stenhård. Sverige är idag en alldeles för liten och resurssvag marknad för att dessa företag skall kunna överleva med enbart Sverige som kund. Företagens unika kompetens, kunnande och produkter har blivit uppköpt av utländska ägare för att få teknologin till deras länder och kunder. Därav är de ”inhemska” försvarsföretagens största marknad idag utomlands.
Det förutsätter möjlighet att exportera. Om de ”svenska” företagen inte kan sälja och exportera sina produkter, så flyttas snart företaget till ett annat land, t.e.x där de nya ägarna finns.
Den sista navelsträngen som kanske inte är klippt är att företagen fortfarande behöver en referenskund för att kunna sälja, överleva och bibehålla arbetstillfällen. Idag är det Sverige, imorgon den kundnation som är mest värdefull för företagets strategiska utveckling.
Det finns idag en stark trend inom ”svenska” försvarsföretag att vinna affärer med omfattande ”technology transfer” som utbyte, dvs. inte bara produktion utan också kunskap och utvecklingsverksamhet överförs till köpande länder. Ofta länder med billigare arbetskraft och mindre restriktioner att kunna sälja produkterna. I praktiken handlar det om att successivt flytta företaget, dess verksamhet och arbetstillfällen. För ägarna spelar det ingen roll om utveckling, produktion och arbetstillfällen ligger i Sverige eller i något annat land. För börsen och ägarna är det affärsmöjligheter och vinst som är viktigt.
Om vi nu tyvärr är beroende av el, vilken leverantörslösning föredrar vi: el från Barsebäck eller el från Ignalina? Med el från Ignalina är åtminstone vårt samvete rent?
När ägarna inte är svenska, och framförallt affärsmän, då kan det vara svårt att förklara fördelarna med att bevara verksamhet i ett land med krångliga företags- och skatteregler, dyr arbetskraft, och dessutom kraftiga begränsningar i möjligheterna att marknadsföra och sälja produkterna?
Ni som inte gillar ”svensk” försvarsindustri kan vara lugna. De är snart historia och någon annans försvarsindustri.
Jag gratulerar alla skattebetalare till alla framtida besparingar och all friställd arbetskraft som kan investeras i lönsam och okontroversiell miljöteknik istället!
Grattis alla svenska soldater som med mycket kortare ledtider, och betydligt billigare, kommer att få rätt materiel, på rätt plats, i rätt tid. Istället för att slänga bort skattepengar till onda och giriga krigsmånglare, mutkolvar och inhemska parasiter, så kan ni göra kloka investeringar hos utländska leverantörer med bättre produkter, större lyhördhet för svenska behov, högre moral och bättre uppföljning.
Självklart får ”industrin” bjuda på utvecklingen och ta sina risker själva. De har ju oceaner av vinstmedel att ösa ur för detta ändamål? Om inte, så får väl någon annan kund stå för riskerna. Den nya svenska melodin verkar just vara att ”låta någon annan ta över”, som Juholt så elegant uttalade sig om Libyen-insatsen.
Insikterna och den moraliska resningen imponerar! Jag är stolt över att vara (snart arbetslös) svensk!