I rådande spända och komplicerade omvärldsutveckling i första hand kopplat till Ukraina-krisen är det viktigt att inte glömma att det geopolitiska ”problembarnet” Turkiet – centralt beläget mitt i skärningslinjen öst-väst och nord-syd och därav en viktig pjäs i det regionala och globala geopolitiska schackspelet om fred och säkerhet i en orolig tid – nu och inför förestående president- och parlamentsval nalkas ett skede av sannolik turbulens som riskerar att få betydande regionala och kanske även globala ringverkningar, en krävande utmaning för USA, Nato och EU som nära berörs av den turkiska maktkampens alternativa vägval.

I juni 2023, några månader före den turkiska republikens 100-årsjubileum då det var tänkt att Erdogans ”nya Turkiet” skulle vara på plats, skall makten och framtiden avgöras i Turkiet genom parlaments- och, framför allt, presidentval. Så är det tänkt, men verkligheten i dagens Turkiet är sådan att allt kan hända, inklusive antingen att valen läggs tidigare, eller inställs helt. Allt hänger på hur Ledaren, Recep Tayyip Erdogan, kalkylerar om sin politiska överlevnad efter snart 20 år vid makten – varav senaste 5-10 år med närmast absolut makt.

Som sig bör dominerar Ukrainakrisen nu bilderna av krig och fred i världen, men andra kriser gör sig beredda att kliva in på scenen. Däribland Erdogans Turkiet, Natomedlemmen och EU-kandidaten som på senare år utmärkt sig som ett västvärldens stora och svårbemästrade problembarn. Under det halvtannat år – eller mindre – som återstår innan betingelserna för närmaste årtionde och därefter skall avgöras, på ett eller annat sätt, finns utrymme och sannolikhet för betydande dramatik, av betydelse också för vidare europeisk och transatlantisk säkerhet.

Det Turkiet som nu laddar inför vad som komma skall kännetecknas av en problematisk blandning av ekonomisk kris, inrikespolitisk polarisering och utrikespolitisk isolering, allt detta som följd av president Erdogans egensinniga och autokratiska politik.

Från framgångssaga till utförslöpa

Erdogans första decennium vid makten var något av en framgångssaga, med konsolidering av AK-partiets makt, med en kanske femdubbling av BNP per capita, med stora kliv mot EU genom betydande reformer, med begynnande tecken på en fredlig lösning på det långvariga kurdiska problemet, och med en ställning i bl a Obamas USA som Exemplet på att islamism och liberal demokrati (och stabilitet) faktiskt går att förena. Det var då.

Sedan började en lång utförslöpa: osämjan med den konkurrerande sunnirörelsen gulenismen, Gezi Park-demonstrationerna (2013) och det brutala svaret på dessa, involveringen i det syriska inbördeskriget, resulterande i närmande till Ryssland och fjärmande från USA, flyktingkrisen, tilltagande permafrost i relationen till EU, kuppförsöket 2016 och därefter följande drastiska utrensningskampanj, upprättandet av auktoritärt presidentstyre (2017-18), de militära interventionerna i förutom Syrien och Irak även i Libyen och Nagorno/Karabach, det offensiva maritima uppträdandet i Östa Medelhavet/Egeiska havet om bl a Cypern-frågan, och så den ekonomiska kris (och pandemikris) som till dags dato fortsatt att fördjupas. Och krisen för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatlighet. Det sluttande planet har som synes många hållpunkter, även i detta begränsade urval. Opinionssiffrorna  indikerar tydligt sviktande stöd.

Fortsatt en viktig pjäs i det geopolitiska schackspelet

Samtidigt kvarstår att Turkiet är och på olika håll bedöms vara en oerhört viktig pjäs i det geopolitiska och geoekonomiska schackspelet. Vitala strategiska intressen berörs av Turkiets tag, omtag och misstag. Om Turkiets strategiska betydelse, i ljuset av historia och geografi, finns som alla vet mycket att säga: befolkningsstorlek (84 miljoner) på nivå med Iran, Egypten och de europeiska stormakterna, ett geografiskt läge i korset öst-väst och nord-syd, transitland för vitala positiva och negativa flöden, Natos näst starkaste armé och enda muslimska medlemsland, med gränser både mot Medelhavet och Svarta havet liksom nyckeln till passagen mellan dem, kandidat till EU-medlemskap och samtidigt ett Mellanösternland med pan-islamska och neo-osmanska regionala ledarskapsambitioner, m m, m m. Och numera alltså ett land med militär närvaro i ett antal grannländer, genom interventioner med tveksam till obefintlig införståddhet från relevanta globala aktörers sida. Med andra ord, ett strategiskt mycket viktigt land med mycket stora problem, problem som ställer ledande västliga aktörer – EU, Nato, USA – inför svåra dilemman.

Och nu nalkas alltså valrörelse och val, utgående från den reviderade författning som Erdogan med hjälp av ytterkantsnationalistiska MHP med hårdast tänkbara nypor genomdrev i folkomröstningen 2017 och som tillämpades för första gången i de kombinerade president- och parlamentsvalen 2018. Valen handlar i hög grad om den allsmäktige Erdogans person, men också om det presidentsystem ”a la turca” som den nya författningen introducerade. Ska personen och/eller systemet överleva valen 2023? Har den traditionellt splittrade oppositionen denna gång en reell chans att vinna, och i så fall få möjlighet att hålla vad man under betydande enighet utlovat om att överge presidentsystemet och återinföra någon form av parlamentariskt system? Är det tänkbart, givet alla åren med maktmissbruk, att Erdogan och hans närmaste förmånstagare av nuvarande regim skulle acceptera ett eventuellt nederlag och medverka till en fredlig maktväxling?

Och om inte, vad kan team Erdogan faktiskt göra för att förhindra eller förekomma en oppositionsseger – om en sådan skulle framstå som oundviklig vid ett hyggligt normalt genomförande? Finns potentiellt ”gatans parlament” i det Turkiet som aldrig på allvar omfattades av Arabvårens svallvågor och vars politiska kultur präglats av minnet av återkommande militärkupper. I dessa hårda frågor ryms en viktig parameter vad beträffar förutsättningarna för stabilitet i ett långt vidare område än blott och bart Ataturks skapelse.

Internt kaos och haveririsk för utrikespolitisk balansgång: dilemma för USA, Nato och EU

Ett Turkiet under Erdogans styre som alltså går en potentiellt kaotisk närmaste framtid till mötes och som enligt Europeiska rådets officiella bedömning nu senast i december fortsätter att glida isär från EU:s (och Natos) grundläggande värde- och intressegrund kan inte undgå att skapa ett svårt dilemma för dessa västliga institutioner, särskilt i perspektivet av den nu aktuella Ukrainakrisen som lär göra det svårt-till-omöjligt för Turkiet att fortsätta hittillsvarande balansnummer – mellan Ryssland och USA/Nato och mellan Ryssland och Ukraina. Utvecklingen både i Östra Medelhavet/Egeiska havet och i Svarta havet tycks för närvarande gå mot ”a perfect storm” och lär då allvarligt försvåra Erdogan-regimens möjligheter att navigera på egen hand, med egen nationell agenda, i ett slags flerfrontskrig på tre arenor: Svarta havet, Östra Medelhavet och Mellanöstern, norrut, sydvästvart och sydostvart. Hur ska ”väst” förhålla sig till ett sådant Turkiet? Inte lätt.

Den förestående maktkampen i Turkiet innefattar också rent konstitutionella komplikationer – och dilemman för både regim och opposition. Många exempel finns. Här några av de viktigaste.

Att författningar ska vara svåra att ändra är ett stabilitetsvärde som omhuldas i de flesta länder. En inbyggd tröghet ska motverka populistiska kast i politiken som skapar instabilitet. I Erdogans reviderade konstitution har bibehållits bestämmelserna att en ändring kräver beslut antingen av 3/5 majoritet i parlamentet för avgörande, eller 2/3 majoritet för avgörande genom enkel majoritet i en folkomröstning. Den nya författningen skapade ett (maktlöst) utökat parlament (600 ledamöter) där den regerande koalitionen AKP/MHP har en knapp majoritet, långt ifrån 2/3 eller 3/5. Att åstadkomma legala författningsändringar är alltså ingen enkel sak, ens för en allsmäktig president.

Men icke förty, författningsändringar framstår som en nödvändighet både för regering och opposition, dock en hart när omöjlig nödvändighet. Det handlar då både om Erdogans chanser att kunna legalt vinna ett nästa val och om oppositionens möjligheter att leverera enligt löftet om en återgång till ett parlamentariskt system.

Nödvändiga men närmast omöjliga författningsändringar

I gällande (reviderade) författning står enligt en kompromiss AKP-MHP inför folkomröstningen 2017 skrivet att en presidentkandidat för att vinna redan i en första omgång måste vinna mer än 50 % av avgivna röster. Visst, Erdogan har vunnit med över 50% tidigare, det skedde vid hans första presidentvalvinst 2014 enligt det gamla systemet och även 2018 enligt det nya. Men att nu, i det betryckta och spända läge som nu och perioden framöver råder förefaller otänkbart, att döma av opinionsläget och det ekonomiska missnöjet. Och till saken hör ju att når man inte den nivån så går valet till en andra omgång, då sittande president har att möta en gemensam oppositionskandidat, den som blev tvåa i första omgången och som oppositionen redan nu utfäst sig att gemensamt stödja i den andra, ett intolerabelt riskscenario för sittande president. Alltså signalerar AKP-MHP-ledningen avsikt att ändra denna bestämmelse och sänka kravet för vinst i första omgången. Men denna genomskinliga manöver tänker förstås oppositionen inte bjuda på. Och då saknas den nödvändiga majoriteten. Det är för närvarande helt oklart hur team Erdogan avser hantera detta dilemma: att absolut behöva men inte se sig (legalt) kunna genomdriva en författningsändring som skulle säkerställa Erdogans chanser till återval. Denna faktor kommer garanterat att vara en instabilitets-och polariseringsfaktor året framöver.

Och för oppositionen, med eller utan för närvarande stängningshotade pro-kurdiska HDP, finns ett annat dilemma: hur ska man presentera en konkretiserad plan för en över- eller tillbakagång till ett parlamentariskt system? Att sådan övergång förutsätts genomföras i skedet efter förestående val är en självklarhet, något annat är inte konstitutionellt och realpolitiskt möjligt; Erdogan kan inte förväntas själv avveckla det system som skräddarsytts för honom. Men det betyder att valrörelsen måste utkämpas enligt det befintliga presidentsystemets regulatur. Och att den gemensamma presidentkandidat som vinner valet i princip ärver de extrema maktbefogenheter som nu tillkommer Erdogan.

Löftet i valrörelsen finge alltså begränsas till ett löfte att den oppositionskandidat som vinner valet genast kommer att ta itu med uppgiften att avveckla sig själv – ett rejält gesällprov i förtroendebranschen. (Förutsatt således – enligt ovan – att Erdogan verkligen avgår frivilligt.) Tillkommer så att författningsändringar som sagt är svåra att åstadkomma. Vad är löften värda, om till exempelvis valresultatet blir en så knapp oppositionsseger att tillräcklig majoritet för författningsändringar ter sig som en omöjlighet. Hur ska oppositionen presentera detta i valrörelsen på ett trovärdigt, förtroendeingivande sätt, immunt mot alla regimattacker, immunt också mot frestelser till splittring. Behöver det påpekas att också detta innehåller en tydlig potential för politisk turbulens?

Ett annat oppositionsdilemma: frågan om amnestier, ett nödvändigt men svårt ämne i en demokratiseringsprocess

Och vad ska oppositionen ha att säga redan i valrörelsen om frågan om amnestier, kanske populärt att utlova men samtidigt något som är oerhört sårbart för regimattacker som vädjar till potentiellt uppflammande turkisk nationalism. Av oppositionen utlovad – och av västvärlden förväntad/krävd – demokratisering av Turkiet kräver rimligen ett nytt rättsligt totalgrepp över MR-situationen i landet, med alla dem som utgör den svällande fängelsepopulationen i dagens Turkiet, inklusive internationellt uppmärksammade fall som kurdledaren Demirtas och filantropen Kavala. Det handlar om flera hundra tusen som dömts eller hålls fängslade i väntan på rättegång, oftast åtalade för brott enligt Turkiets numera vidlyftiga antiterrorlagar. Se där ett annat dilemma för oppositionen – och stödjande krafter utomlands: damned if you do, damned if you don´t, ta upp amnestifrågor och utsätt dig för rasande regimattacker – och riskera tappad valvinst, avstå från att göra det och utsätt dig för den liberaldemokratiska världens fördömanden.

Inte lätt. Men ingenting är lätt eller enkelt i dagens – och morgondagens – Turkiet. Att fredligt hantera en återgång till demokrati från en period av auktoritärt styre är inte enkelt, någonstans.

Författaren är fil dr, tidigare ambassadör och statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.
Fotomontage, källa: Shutterstock.com

Mer av samma skribent