av Lars Holmqvist

På förmiddagen tisdagen den 24 november sköt turkiskt jaktflyg ner ett ryskt jaktplan, en Sukhoi Su-24, i luftrummet över den turk-syriska gränsen.

En allvarlig incident, men flera internationella bedömare drog ändå slutsatsen att vare sig Ryssland eller Turkiet ville att nedskjutningen skulle leda till en militär eskalering.

Samtidigt, ett land med Rysslands självbild skulle förvåna omvärlden om man inte reagerade kraftfullt på händelsen. Ett svar måste komma och vilket har då det ryska svaret blivit?

Den första reaktionen – som kom snabbt – var oväntat hårda ord från Vladimir Putins sida. Händelsen kallades ”…a stab in Russia’s back delivered by terrorist accomplices.” (Itar Tass).

Vid samma tillfälle nämnde Putin att Turkiet – som tidigare samma dag hade vänt sig till Nato för konsultationer – köpte olja från Daesh och därigenom stödde terroristerna. Dessa två omständigheter ledde till frågan: ”So, does this mean that they want NATO to serve the Islamic State?” (Itar Tass).

Jens Stoltenberg gjorde ett uttalande för Natos räkning: ”As we have repeatedly made clear, we stand in solidarity with Turkey and support the territorial integrity of our NATO ally, Turkey,” Sedan lade han till: ”I look forward to further contacts between Ankara and Moscow and call for calm and de-escalation. Diplomacy and de-escalation are important to resolve this situation.” Nato vill använda sitt inflytande för att kyla ner riskerna, men ser gärna att de närmast inblandade själva sköter förhandlingarna.

De följande dagarna kom även andra ryska reaktioner:

  • Ryska myndigheter uppmanade ryska medborgare att ej resa till Turkiet och att de som redan befann sig där borde resa hem
  • Turkiets president Erdogan försökte få till stånd ett personligt möte med sin ryske kollega i samband med klimatmötet i Paris, men möttes med tystnad. På frågan varför, svarade Kremls talesman Juri Ushakov: “We see a lack of readiness from the Turkish side to offer an elementary apology for the incident with the aircraft”
  • Från Krim, som bekant under rysk kontroll, kom nyheten att ett antal turkiska investeringsprojekt, värda cirka 500 miljoner USD, skulle frysas
  • Den turkiska ambassaden i Moskva rapporterade om att flera olika incidenter rapporterats där ryska myndigheter ska ha trakasserat turkiska medborgare, studenter och affärsmän, som befunnit sig i landet (aa.tr.com)

Lördagen den 28 november presenterade Ryssland ett paket av sanktioner med anledning av nedskjutningen:

  • Turkiska medborgares visumfrihet vid resa till Ryssland skall upphöra per 1 januari
  • Ryska arbetsgivare förbjuds att anställa turkiska medborgare från 1 januari. Befintliga arbetstillstånd påverkas inte men skall eventuellt ej kunna förlängas när de löper ut
  • Ett antal turkiska organisationer skall bannlysas från att verka i Ryssland
  • Importen av olika turkiska varor skall stoppas. Exakt vilka är i skrivande stund inte klart
  • Charterflyg mellan Turkiet och Ryssland förbjuds
  • Förstärkt säkerhetskontroll vid ryska hamnar i Svarta havet och Azovska sjön, i syfte att hejda vad ryssarna kallar illegal närvaro av turkiska fartyg.

Vad man bör känna till för att förstå kraften i detta sanktionspaket är att Ryssland är Turkiets näst största handelspartner efter Tyskland, landets sjätte största exportmarknad, beroendet av rysk gas är stort och ryssarna utgör, efter tyskarna, den näst största gruppen av utländska turister. Effekterna på den turkiska ekonomin kan bli betydande, beroende på hur omfattande sanktionerna slutligen blir.

Till detta kan nämnas att Ryssland har placerat ut S-400 luftvärnsrobotar vid den ryska flygbasen nära Latakia samt att kryssaren Moskva nu ligger vid Syriens kust och bidrar med ytterligare luftvärnsförmåga. I lördags skrev den ryska rt.com att inga amerikanska eller turkiska flyginsatser gjorts i Syrien efter det att de ryska luftvärnsmissilerna kommit på plats. Detta påstående må vara sant eller osant, hänga samman eller inte, men det ser onekligen ut som om Kreml vill använda sin luftvärnskapacitet för att peka på Natos svaghet och oförmåga i området. Den ryska kränkningen av Israels luftrum under söndagen och den israeliska viljan att tolka det som ett misstag kan vara värt att fundera över i sammanhanget.

Ryssland har dessutom initierat militärt stöd till kurderna, vilket är något som går stick i stäv med vad turkarna eftersträvar. Ändå finns det ytterligare några knappar som Ryssland skulle kunna trycka på:

  • Uppförandet av Turkiets första kärnkraftverk i Akkauyu, som nu bedrivs av det ryska företaget Rosatom, skulle kunna avbrytas
  • Inskränkningar i Rysslands gasleveranser till Turkiet

Den ryske ministern för ekonomisk utveckling Aleksej Ulyukaev har nämnt dessa två som möjliga åtgärder.

Därutöver skulle Moskva kunna initiera:

  • Fortsatta ryska angrepp mot Syrienturkmenerna, en etnisk grupp som står Turkiet och turkarna mycket nära. Turkiet har tidigare kritiserat Ryssland för att man bekämpat dessa, men i nuläget är det svårt att se vad landet skulle kunna göra om ryssarna fortsätter.

Det ryska tempot imponerar. Från tisdagens nedskjutning till lördagens sanktionspaket, inte mycket mer än hundra timmar, har man utan att avlossa ett enda skott ändå uppnått en hel del. Turkiets politiska ledning har hamnat i ett defensivt läge vilket kan leda till en svagare ställning inte bara utrikespolitiskt utan även inom landet. Ekonomin kommer att drabbas hårt inom en rad sektorer, inte minst de för landet så viktiga turismen och livsmedelsexporten. Turkiets politik i Syrien har i ett slag blivit mycket svårare att bedriva. Det turkiska beroendet av rysk gas ligger som ett latent hot. Natos möjligheter att agera i Syrien har försvårats och även om alliansen står bakom sin sydöstliga medlemsstat hade man nog föredragit att nedskjutningen aldrig hade ägt rum.

Efter lördagens sanktionspaket har Ryssland dessutom fortsatt sin verbala offensiv genom att hävda att det turkiska motivet bakom nedskjutningen var att skydda oljehandeln med Daesh. Ett sådant narrativ utgör genom sin blotta existens en ökad tröskel för Nato inför ett beslut att stödja Turkiet. Varje spricka som kan uppstå inom Nato kan leda till ökad relativ styrka för Ryssland.

Egentligen spelar det inte någon roll om turkarna på något sätt har gjort fel eller har handlat helt korrekt ifråga om själva nedskjutningen. En kvalificerad antagonist kan, om denne är tillräckligt väl förberedd och hänsynslös, provocera fram en konstlad konfliktorsak lika väl som man kan reagera på en legitim orsak.

Här finns det lärdomar även för vårt land. Det turkiska drama som nu utvecklar sig framför våra ögon visar hur snabbt ett land kan gå från relativ styrka och stabilitet till något mycket sämre.

Vi gör därför klokt i att noga studera det pågående skedet och reflektera över hur en liknande situation skulle kunna gestalta sig i Östersjöområdet. Några exempel:

  • Vilka delar av vår ekonomi eller vårt civilsamhälle är enklast för en annan stat att påverka? Hur?
  • Vilka delar av vår ekonomi eller vårt civilsamhälle är de mest centrala?
  • Vilka möjligheter har en motpart att skapa eller vidga klyftor mellan Sverige och våra vänner?
  • Föreligger hot eller provokationer riktade mot svenska medborgare?
  • Vilka andra icke-kinetiska hot skulle vi kunna ställas inför och hur kan vi bäst förbereda oss?
  • Hur går vi tillväga om motparten helt enkelt nekar att svara på tilltal?

Samma dag som nedskjutningen ägde rum höll vår regering en presskonferens med anledning av flyktingsituationen i Sverige. Utan att gå in på sakfrågan – rätt eller fel politik – vill jag mena att regeringen då visade att man ytterst är kapabel att ta svåra och obekväma beslut om man upplever att situationen kräver det. Detta är i sig ett positivt besked men även nödvändigt. Nästa kris kan bli långt värre än vad vi hittills har upplevt.

Författaren är egen företagare och reservofficer.