Uppgifterna igår om att den ryske premiärministern, Vladimir Putin, uttalat sig om målet att skapa en Eurasiatisk union är ingen överraskning. Enligt WSJ, som åberopade en artikel i Izvestija, så ska denna utgå från den existerande tullunionen med Vitryssland och Kazahakstan.
Putin, som utnämnde Sovjetunionens kollaps som 1900-talets största geopolitiska katastrof, förnekar att det skull röra sig om en comeback för Sovjetunionen. Han argumenterade för att den nya unionen skulle bygga på gemensamma värden och gemensamt språk bland annat. Han sa också att han räknade med att Kirigistan och Tajikistan skulle ansluta sig snart.
För Rysslands näste president till 2024 (Putin 2.0?) handlar det om att återigen behärska den eurasiatiska landmassan. Rysk säkerhetspolitik har en utpräglad geopolitisk syn, som vi ibland har svårt att förstå. Den bygger på vidare på den brittiske geografen Harold Mackinder’s tankar om geopolitik och geostrategi. Den centrala hypotesen i dennes arbete är:
”Who rules East Europe commands the Heartland; Who rules the Heartland commands the World Island; Who rules the World Island commands the World.”
Det innebär att tankarna tenderar att röra sig kring maktblock och Putin räknade mycket riktigt upp USA, EU och Asien (Kina). Genom att försöka utöka inflytandet i de forna sovjetrepublikerna kan Ryssland dra in andra tidigare republiker som enormt energirika Turkmenistan, som leds av diktatorn Berdymuchamedov. Om Putin skulle lyckas med detta, så skulle Ryssland dels öka energisäkerheten, dels bygga en buffert mot Iran. Det ryska stödet till sekulära diktatorer i Mellanöstern handlar bland annat om att undvika instabilitet i gränstrakterna till följd av islamistiska maktövertaganden och iranskt inflytande i Irak.
Ett Ryssland med större gravitation och större grepp om framtidens energisektor möjliggör också att landet kan stå emot trycket från Kina på ett bättre sätt. Det är den södra och östra riktningen som bekymrar Ryssland mest, och det ser ut som om det blir det Sibiriska militärdistriktet och Stilla Havsflottan som får mest tillskott i de nya ryska rustningsplanerna.
Om landet har kraft att genomföra dessa med tanke på nuvarande status, korruption och demografiska kurva är förstås en helt annan sak. Men, med vilja brukar människan kunna åstadkomma det mesta.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Beredd instämma i många av Dina funderingar.
Nedan följer ett utkast till avsnitt saxat ur Luftförsvarsstudien LFS 2025 när den avbröts nyligen:
”USA, Kina, Ryssland och Europa – de fyra stora?
Alla fyra konstellationerna har egen erfarenhet av militärt och civilt våld också i form av inbördeskrig och omfattande etniska rensningar. Alla fyra disponerar såväl strategiska som taktiska kärnvapen. På sikt torde Indiens inflytande på den globala säkerhetspolitiken öka.
Kinas ställning som ekonomisk stormakt kräver tills vidare ökad uppmärksamhet och en mer påtaglig militär asiatisk närvaro av Ryssland och av USA. Rysslands naturtillgångar i Sibirien blir med minskande områden med permafrost allt mer attraktiva och USA’s fortsatta stöd till sina bundsförvanter i västra Stilla Havet riskerar att ses med allt mindre blida kinesiska ögon.
2011 i september tycks Ryssland ha valt samarbetslinjen gentemot EU. USA förefaller samtidigt dämpa kandidatländernas iver ett bli fullvärdiga medlemmar av Nato. Det kan tolkas som ännu ett tecken på att USA vill att EU efterhand tar över ansvaret för Europas säkerhet. Det måste kanske ske successivt med små steg för att inte missuppfattas, oroa eller överraska. Stabiliteten får inte gå förlorad.
De närmaste decennierna utvecklas av många tecken att döma en delvis ny säkerhetsroll för EU. Det går tidvis långsamt beroende på den ekonomiska krisen och dåligt skötta statsfinanser. Mellan flera av EU större medlemsländer, också de med kraftiga budgetunderskott, finns en rivalitet kring ledarskapet vilket också försenar processen. Samhällssäkerheten ”europeiseras” vilket drivs på av USA av säkerhetspolitiska och tvingande ekonomiska skäl. Det kan leda till att Nato’s militära betydelse minskar successivt och den amerikanska militära närvaron ökar i stället i Stilla havet främst som en följd av styrkan i den kinesiska ekonomin.”