För Donald Trump – om han vore en normal politiker – måste det allmänna läget i Mellanöstern, särskilt om man lägger detta tema bredvid det rysk-ukrainska dramat, te sig som något av en mardröm av ständiga förvecklingar, motigheter, bakslag, snarare än de framgångar som prestigen kräver och förutsätter. Vid sin aftonbön – eller sitt nattumgänge med sina sociala medier – måste han rimligen reflektera över det märkliga i att han själv och kollegan Vladimir Putin samtidigt utkämpar var sitt krig, i båda fallen kostsamma krig (utan alla jämförelser i övrigt) med betydande risk för historisk fiaskostämpel. Och parallellt med det har kollegan Netanyahu i Israel, i dennes svåra balansgång inför sitt oktoberval, ju tagit risken att säga formellt nej till Trumps senaste försök att operationalisera sin prestigetunga fredsplan om Gaza, åter ett exempel på att Netanyahus behov av ”total seger”, i Gaza och övriga krigsteatrar i regionen, krockar med Trumps bredare agenda och därvid behov av att genomdriva kompromisser.
För Netanyahu är ju mardrömmen (motsv) inför det existentiella oktobervalet att såväl Hamas i Gaza som Hizbollah i Libanon och Irans befintliga regim (och allehanda proxies) till sist överlever ”stående” alla de politiskt, ekonomiskt och militärt kostsamma ansträngningar som hans regim lagt ner sedan den 7 oktober 2023, samtidigt som hans Israel som resultat av detta fått en internationell pariastämpel, relationen till Trumps USA surnat och möjligheterna för den stridbare premiärministern att undgå problematiska juridiska efterverkningar minskat, ner mot noll.
Men för Trump handlar uppenbarligen mardrömmen i första hand om de fruktlösa försöken att till nöds kunna rättfärdiga anfallskriget mot Iran genom en lösning på Hormuz-dilemmat, så att inte den fortsatta processen och, inte minst eftermälet, sätter bilden av ett i grunden misslyckat krig som på punkt efter punkt förfelat sina olika mål, som inför världen demonstrerat amerikansk princip- och strategilös impotens, som skapat ett nytt Hormuz-problem som inte fanns före kriget, som förorsakat betänkliga materielbrister inom känsliga och dyrbara spetsområden, som inte gett tydliga framsteg i den nukleära portföljen utöver vad Obama åstadkom i JCPOA 2015, som inte befriat Israel och regionen från det iranska missilhotet, och som ifrågasatt USA:s samlade säkerhetspolitiska roll och närvaro i ett än mer instabilt Mellanöstern. Med andra ord, en ohållbar och oacceptabel bild, inför mellanårsvalet och där bortom, likväl så svår att nu undvika som det nu ser ut. Särskilt Hormuz-frågan, därtill numera kopplad till ett annat sund och ett annat, likartat, problem, Bab al-Mandab-inflödet i Röda Havet och återupptagandet av fientligheter mellan saudier och houthier.
Därav Trumps uppenbara, till synes märkliga vacklan mellan ivrigt höttande med piskan och energiskt viftande med moroten, det alltid lika svårtolkade talet om ”förhandlingsbordet” – den referens som ibland tycks avse att med maktspråk tvinga Irans regim till total underkastelse (i hopp om att det ska räcka med hot, men med risken att Iran för länge sedan ”synat bluffen” och kallt och cyniskt räknar med att dagens Trump absolut inte vill riskera ett förnyat storkrig), ibland trots allt vädjar om förhandlingar, på riktigt, oavsett syfte och ram.
I skrivande stund talar Trump om att det pågår ”halv-förhandlingar” samtidigt som Irans nyss delvis ombemannade ledning tycks präglas av förnyad, timingoptimistisk konfidens och nu ståndaktigt påpekar vilka villkor som faktiskt gäller i olika led, för vapenvila, uppgörelse om Hormuz-trafiken, och fortsatta samtal om de övriga frågorna av betydelse för en varaktig fred. Som om det är Trump och hans team som har bråttom och som backar och Teheran som flyttar fram positionerna, utan brådska (trots lidandet till följd av krig och politik).
Och det för oss faktiskt tillbaka till det MoU som Trump den 17 juni, i samband med G7-mötet, i historisk Versailles-miljö högtidligen undertecknade, efter en period av ömsesidigt fäktande om tids- och sakfrågor. Till saken hör nämligen att den i detta MoU fastslagna förhandlingsfristen om 60 dagar – om de frågor som inte uttryckligen sades i MoU vara avgjorda i och med signerande – alldeles snart utgår. Vad som ska hända därefter tänktes avgöras av förhandlandet under dessa båda månader, men utan förhandlingar, inget svar om stegen vidare, om steg alls finns. Till saken hör också att Trump visserligen förklarat denna MoU och där dikterade process som ”over”, samtidigt som det är uppenbart att detta gör det än mer oklart vad som kan menas med att återgå till ”the table”, även om de pakistanska m fl medlarna har ett antal idéer. Idéer till mindre steg tills vidare, kortare eldupphör och liknande.
Men likväl torde gälla att en återgång till överenskomna MoU, med den paketöverenskommelse som detta innebar i termer av omedelbara åtgärder och kriterier för fortsatta samtal under de 60 dagarna, är ”the only game in town”, och att alternativen – att gå tillbaka till ruta ett med sikte på ett helt nytt avtal – förskräcker, och då inte bara medlarna utan även marknaderna i världen och krigsmotståndet i USA. Att gå tillbaka till vad som faktiskt överenskoms i MoU, detta märkliga dokument präglat av Trumps brådska då och av därav dikterade amerikanska eftergifter i sak och i termer av process och timing, är vad Iran i allt väsentligt nu begär, men innebär också att tvingas konfrontera detta avtals många excesser i strategisk tvetydighet, samtidigt som avtalets karaktär av paketuppgörelse, med olösta frågor om konditionalitet och timing, erinrar oss om hur svår även enbart Hormuz-frågan blir att lösa ut.
Eftersom det uppenbart är den för USA dilemmafyllda Hormuz-frågan som främst varit stenen i skon när det gäller att återställa trovärdighet och flygfart i processen för att snarast möjligt bringa kriget till ett avslut, åtminstone en s k ”off ramp” för att möjliggöra en ordnad förhandlingsprocess, även om memorandumet innehåller svepande formuleringar också om andra kontroversfrågor, är det av intresse att åter erinra om vad som faktiskt står i texten, i detta fall paragraferna 4 och 5, om Hormuz-frågan som sådan. Paragraferna lyder så här.
4. Immediately upon signing of this MoU, the United States of America will begin the removal of its naval blockade and any disturbances or impediments against the Islamic Republic of Iran, and will fully end the naval blockade within 30 days. During this period, the traffic of vessels will be in proportion to the numbers of pre-war traffic being restored by the Islamic Republic of Iran. The United States of America further undertakes to remove its forces from the proximity of the Islamic Republic of Iran within 30 days after the final deal.
5. Upon the signing of this deal, the Islamic Republic of Iran will make arrangements using its best efforts for the safe passage of commercial vessels with no charge, for 60 days only, from the Persian Gulf to the Sea of Oman and vice versa. The traffic of commercial vessels will immediately start and considering the need for removing the technical and military obstacles, and demining by the Islamic Republic of Iran will be instated within 30 days. The Islamic Republic of Iran will conduct dialog with the Sultanate of Oman to define the future administration and maritime services in the Strait of Hormuz in discussion with other Persian Gulf littoral states in line with the applicable international law and he sovereign rights of coastal states of the Strait of Hormuz.
Så såg alltså den överenskommelse ut som Trump – och det iranska ledargarnityret – i denna vitala del chansade på att underteckna för snart två månader sedan, i hopp om att resten skulle ordna sig och att Marknaden skulle glädja sig. Precis som i fallet Gaza, och andra liknande fall, hakade det upp sig på att det forcerade förhandlandet inte förmådde klargöra i detalj turordningen, i detta fall dels mellan Irans stängning och USA:s blockad och dels mellan de omedelbara åtagandena och de frågor som sköts på framtiden för de 60 dagarnas fortsatta slutförhandlingarna (i fallet Gaza turordningen mellan Hamas’ avväpning och israeliska IDF:s tillbakadragande). Med andra ord, dilemmat att i lägen av total brist på basalt förtroende och därför totalt fokus på trovärdiga och bindande säkerhetsgarantier komma vidare från stundens diplomati till den tuffa verklighetens implementering. Vem skjuter först, vem blinkar först?
Går det, således, att förlösa låsningarna och vakna ur Trumps – och för den delen Netanyahus – mardrömsrisk för fiaskostämpel genom att helt enkelt återgå till paketuppgörelsen från den 17 juni, innan de 60 dagarna löper ut? Och om inte, är alternativet ett helt nytt avtal? Eller återgång, trots allt, till fullt krig, för Trumps del (påhejad av Netanyahu) i ett chansartat hopp om att den iranska ledningen ska kapitulera, helt eller nästan helt?
Men mot det senare finns som vi sett mäktiga argument, dels tecknen på att iranierna i sin existentiella kamp ändå inte kommer att kapitulera eller resignera, dels motståndet mot nytt storkrig både bland de regionalt berörda staterna (som nu börjat se sig om efter alternativa säkerhetspolitiska arrangemang, senast det Natoliknande säkerhetsavtalet mellan de regionala stormakterna tillika medlarländerna Saudiarabien, Pakistan och Turkiet) och på den globala energi- mm marknaden, dels det växande motståndet på hemmaplan, inklusive GOP i Kongressen, och dels larmrapporteringen om vad kriget redan kostat i termer av svårersatt materielförbrukning och konsekvenser av detta i andra världsdelar. Därav för övrigt tilltagande iransk kaxighet och smärtuthållighet.
Kan det snart framförhandlade avtalet mellan Iran och Oman, kopplat som vi sett till ursprungliga MoU men rimligen otillräckligt jämlikt amerikanska minimikrav om Sundets oinskränkta segelbarhet, trots allt vara eller bereda väg till den utväg som Trump ivrigt söker för att undgå fiaskostämpeln? Kanske, i avsaknad av alternativ, men frågan om MoU:ets övriga klausuler, inklusive paragraferna om icke-angrepp och om ekonomisk kompensation för det krigs- och sanktionsdrabbade Iran, kvarstår, under dimbankarna.
Och till dess kvarstår Trumps, och därmed Netanyahus mardröm. Men läget kan, som vi sett, snabbt förändras.