av Mats Bergquist
För en månad sedan, de sista dagarna i juni, hölls i Manama, Bahreins huvudstad, en aningen märklig och, bortsett från några internationella media, ganska förbisedd ”work-shop”. Huvudfiguren på konferensen var Donald Trumps svärson Jared Kushner och sammanhanget var tydligen tänkt som första steget i den fredsplan för Mellanöstern, specifikt förhållandet mellan Israel och palestinierna, som presidenten tidigt aviserade. Kushner, som saknar all diplomatisk erfarenhet och före valet 2016 arbetat i faderns fastighetsbolag, anförtroddes en uppgift som genom åren sysselsatt och frustrerat alla världens yrkesmän. En del resultat har ju uppnåtts som fredsavtalet mellan Israel och Egypten 1979 och den s k Osloöverenskommelsen 1992 som sjösatte den fredsprocess mellan Israel och palestinierna som sedan länge gått i stå. Men detta är ändå i ett större perspektiv bara ett delproblem i den krutdurk som Mellanöstern är.
Det konkreta inslaget i Kushners framträdande i Bahrein tycks ha varit en vag investeringsplan, huvudsakligen avseende redan diskuterade infrastrukturprojekt, för de palestinska områdena, med siktet inställt på siffran 50 miljarder dollar. Utöver ett obestämt mått av offentligt bistånd skulle nog huvuddelen av pengarna förhoppningsvis komma i form av investeringar bl a från internationella finansmän, som var närvarande i Manama. Många av de som var på plats tycks enligt Financial Times (27 juni) ha varit osäkra på vad konferensen egentligen handlade om. Och flera av deltagarna uttryckte den i sammanhanget rätt naturliga frågan om var det p o l i t i s k a elementet i Kushners plan fanns. Det skall tydligen komma senare. Det palestinska ledarskapet avböjde tidigt att delta. Trumpadministrationen hade redan genom att flytta sin ambassad till Jerusalem och skära rejält i biståndet till Ramallah förverkat det eventuella förtroende man haft hos palestinierna. Inte heller det officiella Israel var företrätt på konferensen, medan flera finansmän med både israeliskt och annat medborgarskap var på plats. Gulfstaterna förväntas stå för en hel del av finansieringen. Men att de skulle göra detta utan att palestinierna fått en egen statsbildning är ju föga sannolikt.
Donald Trumps återkommande tal om den stora fredsplanen för Mellanöstern, har mött stor skepsis bland alla som har någon kunskap om regionen. Man har frågat sig hur en administration som framför allt månat om relationen med just den sittande regeringen Netanyahu i Israel, skulle kunna prestera någon plan med realistiska utsikter att förverkligas. Kushners konferens i Manama bekräftade denna skepsis och demonstrerar med all önskvärd tydlighet att administrationen börjar sin fredsplan i fel ända. Alla bedömare utanför Vita Huset är eniga om att förhållandet mellan Israel, Ramallah och Gaza är ett politiskt problem. Genom erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, och av annekteringen av Golan – som ju har tydliga implikationer för Västbankens ställning – har Trump velat etablera fakta på marken. Man har velat visa Ramallah att dessa fakta inte längre är förhandlingsbara. På palestinskt håll borde man gilla läget och förhandla om andra mera närliggande modaliteter för att förbättra de prekära ekonomiska förhållandena i de palestinska områdena. Om Washington gav Israel dessa länge eftertraktade erkännanden skulle, har man kanske tänkt, Israel å sin sida vara mera berett till eftergifter.
Detta tänkande har alltså hela tiden varit en felaktig utgångspunkt för en ny Mellanösternpolitik. Men denna har också, trots att tvåstatslösningen i praktiken knappast längre är aktuell, utgått från den gamla tanken att om man kunde etablera en rimlig relation mellan Israel och Ramallah skulle detta få tydliga positiva effekter i regionen. Från Israels sida har man alltid tillbakavisat tanken att dess förhållande till palestinierna skulle vara nyckeln till ett fredligare Mellanöstern. Tiden har nog gett israelerna mera rätt än fel. Det är uppenbart att om man kunde uppnå en tvåstatslösning, detta skulle få en positiv effekt i regionen. Men dennas nuvarande politiska instabilitet, som bara förvärrats under den senaste tjugoårsperioden, har en avsevärt mera komplicerad bakgrund än så. Man måste tänka i större banor och söka gripa sig an regionens makrostruktur. Problematiken går ju i väsentlig grad tillbaka på det ottomanska rikets upplösning, vars effekter vi fortfarande lever med. Sultanen regerade i ett halvt årtusende sitt imperium med ganska godtycklig brutalitet men också med den legitimitet som hans ställning som alla (sunni)muslimers överhuvud, kalif, medförde. Övriga regionala aktörer var ett svagt Iran (Persien) och britterna i Egypten. De intermittenta interventioner som stormakterna genomförde, ostentativt för att skydda sina religiösa medbröder och -systrar och deras institutioner, undergrävde dock långsamt sultanens legitimitet.
Förvandlingen av Mellanöstern från ett ottomanskt imperium till en region med många successorstater, huvudsakligen formellt eller reellt under Storbritanniens och Frankrikes egid, innebar inledningen av den period av instabilitet som varar ännu idag. Genom de i flertalet fall artificiella gränser som britter och fransmän (baserade på Sykes-Picotöverenskommelsen från 1916) drog efter Versailles bäddade man för framtida konflikter.
Stormakternas intresse för turkarnas kvarlåtenskap dikterades av imperiereflexer, regionens religiösa sammansättning, uppfattningen att de nya stater som bildades knappast hade den stadga som krävdes – samt av oljeförekomsterna. Vad som förändrats under det senaste halvseklet är dock att ett antal stater i regionen successivt nått en status som regionala maktpelare, Iran, Egypten, Saudiarabien, Israel och Turkiet (som oftast intill Erdogans maktövertagande försökt hålla sig borta från regionens affärer) och utan vilkas medverkan ett stabilare Mellanöstern inte kan uppnås. Men hur kan man bygga ett mera stabilt Mellanöstern om dessa stater, i olika konstellationer, knappast är beredda att acceptera varandras position i systemet eller kanske ens existens? Några, Syrien främst men också Irak, har genom stormakternas interventioner förvandlats till fallerade stater vilket ytterligare komplicerat situationen.
Konflikterna i Mellanöstern har olika dimensioner, territoriella, religiösa, ekonomiska, politiska, kulturella. Det är uppenbart att motsättningarna mellan shia- och sunnimuslimer har en religiös aspekt, inte minst när det gäller att mobilisera massornas stöd. Men det handlar ändå främst om en maktpolitisk rivalitet mellan Iran och Saudiarabien. Konflikten mellan Israel och dess arabiska grannstater och med Iran har också en religiös dimension men allt eftersom Israel etablerat sig regionens militärt starkaste stat har denna religiösa aspekt tenderat att glida i bakgrunden. Flera arabstater, som inte slutit fred med Israel, har efterhand upprättat olika slags informella relationer med denna stat. Eftersom de ser Iran som det stora hotet är det inte svårt att förstå att många i realiteten betraktar Israel som ett värn mot iransk expansionslusta.
Oförsonligheten i synnerhet mellan Irans shiiter och Saudiarabiens sunnimuslimer gör att man på senare år talat om att Mellanöstern befinner sig i samma situation som Europa under det trettioåriga kriget då protestanter och katoliker slogs om makten i kristenheten och i Europa. Först efter ett förödande och långvarigt krig kunde man – i Westfaliska freden 1648 – komma fram till en i grova drag accepterad ordning. Den gräns mellan de protestantiska och de katolska bältena, som ju inte minst Sverige bidrog till, består ännu idag 350 år senare.
Men det är självfallet samtidigt ohållbart att länder utanför Mellanöstern överlåter åt regionens stater att kämpa till dess de är utmattade och tvingas godta den då existerande situationen. Hittills har dock de flesta interventionerna från stormakterna helt enkelt förvärrat läget. Detta gäller givetvis Irak 2003, även om detta land nu tycks hämta sig något. Den ryska interventionen i Syrien har säkerligen varit avgörande för att säkra Bashar-al-Assads maktinnehav, men till det fruktansvärda priset av åtta års inbördeskrig och miljoner både intern- och externflyktingar.
Det är inte lätt att när det gäller Mellanöstern uppamma ens ett minimimått av optimism. Den tvåstatslösning för Israel, Västbanken och Gaza som länge varit ledstjärna för politiska försök att förändra läget har i praktiken, inte minst genom Israels bosättningspolitik, blivit alltmera obsolet. Den är dessutom således helt otillräcklig. Irans ambitioner i Syrien, Libanon, Irak och Yemen är inriktade på att underminera sunnimuslimernas och Saudiarabiens position. USA:s helhjärtade satsning på den saudiska monarkin, vars hegemonisträvanden i den sunnimuslimska världen är uppenbara, och den oförsonliga attityden till Teheran ger knappast nu hopp om en fredligare region. Visserligen har Donald Trump erbjudit sig att träffa iranierna men har samtidigt infört mycket långtgående sanktioner mot denna stat som lätt kan tolkas som en strävan efter regimförändring. Att mullorna i Teheran skulle gå samma väg som Kim-Yong-Un i Nordkorea och gå med på att utan amerikanska motprestationer träffa Trump är inte särskilt troligt. Iran är inte Nordkorea utan en stor stat med historiska ambitioner. Men utan att komma till tals med Iran lär det inte bli mera av stabilitet i Mellanöstern. Som det nu är har Donald Trump, genom att lämna 2015 års kärnvapenavtal och sin ”containment”-politik mot Iran bidragit till ytterligare polarisering och underminerat sin egen fredsplan innan den ännu presenterats. Här finns en stor fara för freden.