Det s k supervalåret 2024 avslutades med en kanske ändå inte så överraskande seger för Donald Trump. Han har nu lyckats med vad endast en företrädare i USA:s historia, Grover Cleveland år 1892, uppnått, nämligen att efter ett nederlag komma tillbaka och återerövra Vita Huset. Trumps vinst var ingalunda som många av hans anhängare – men denna gång såvitt jag sett, inte han själv – betecknat som en jordskredsseger. Sådana har under senare decennier vunnits av Lyndon Johnson 1964 mot Barry Goldwater, av Richard Nixon 1972 mot George McGovern och 1984 av Ronald Reagan mot Walter Mondale då respektive segrare vann alla delstater utom några få. Men Trumps seger var klar, i elektorskollegiet såväl som bland väjarna. Han vann en majoritet bland de röstande, om än knapp mot Kamala Harris, 49,8 procent mot 48,3. Hans parti tog över majoriteten i senaten och behöll den i representanthuset, men bara med ett fåtal rösters övervikt.
Den trefaldiga segern den 5 november har framför allt lett hans ivriga anhängare till att jubla över möjligheten att ge sig i kast med det man inte kunde genomföra 2017-2021, framför allt att stänga gränsen mot Mexico och kasta ut mängder med illegala invandrare och brottslingar. Vidare skulle man i den nya politiska situationen bättre kunna komma åt den ”djupa stat” som enligt Trump under hans första presidentperiod saboterade hans politik. Den federala byråkratin skall bli föremål för en omfattande utrensning. Vidare skulle de som under senare år bedrivit vad han själv kallat en häxjakt mot Trump och anställt orättfärdiga juridiska processer mot honom undersökas och i förekommande fall åtalas. Till den ändan skulle man utse en mycket politisk justitieminister (Attorney General) med mandatet att leta upp Trumps fiender. I övrigt skulle den nyvalde presidenten fortsätta gammal republikansk politik och eliminera främst de miljöregleringar, t ex för oljeutvinning, som Bidenadministrationen infört. Den stora skattereform som Trump fick igenom 2017 och som innebär stora fördelar för företagen och som löper ut 2025, skall förlängas.
En viktig del på Trumps dagordning utgörs sedan länge av den merkantilistiska handelspolitiken. Han har redan hotat Kina med mycket höga tullar (60 %) och grannländerna Mexico och Canada med generella tullsatser på 25 %. Även i Bryssel väntar man hårda tag från Washington.
Långt innan Donald Trump tillträder sitt ämbete den 20 januari gjorde han en rivstart och nominerade innehavare till många av de centrala posterna i Washington. Åtskilliga av namnen har förvånat omvärlden och man har ifrågasatt deras kvalifikationer för uppgiften. Deras främst meriter tycks ha varit deras lojalitet mot den kommande presidenten. Trump måste ha insett att en hel del av de nominerade kommer att få svårigheter att bli godtagna av senaten. Den synnerligen kontroversielle ledamot av representanthuset Matt Gaetz, som stått under utredning för otillåtet sex med minderårig och oegentligheter, drog själv tillbaka sin nominering till posten som justitieminister.
Allvarliga invändningar har också riktats mot den tilltänkte – norskättade – försvarsministern Pete Hegseth, hälsovårdsministern Robert Kennedy Jr och samordnaren för den nationella underrättelsetjänsten, Tulsi Gabbard. Hegseth är visserligen krigsveteran men saknar all erfarenhet av att styra någon större organisation, långt mindre det enorma Pentagon med närmare 40000 anställda och med en budget på när 900 miljarder dollar och lämnar dessutom, liksom Gaetz, tvivel om sin personliga vandel. Robert Kennedy Jr, son till Robert Kennedy och brorson till Jack Kennedy, har ofta vädrat sitt vaccinmotstånd och andra kontroversiella hälsopolitiska ståndpunkter. Tulsi Gabbard, liksom Kennedy tidigare demokrat och dessutom ledamot av representanthuset, har genom åren offentligen framfört både pro-Putinska och pro-Assadska åsikter.
Om dessa och andra kandidater till ämbeten i Donald Trumps administration skulle råka ut för problem i senaten spekuleras det om att presidenten skulle kunna vidta s k recess appointments. Detta innebär att Vita Huset när kongressen inte sitter, kan utnämna någon under en begränsad period varefter senaten ändå måste godkänna innehavaren av posten. Det vore dock att provocera de ofta prestigemedvetna senatorerna. Sannolikt är att Trump tar sådana frågor med ro och raskt, som han gjorde när det gällde Gaetz, lägger fram ett nytt, något mindre kontroversiellt namn. Senaten fäller knappast två kandidater i rad.
Överst på Donald Trumps agenda står immigrationen. Uppgiften att stänga gränsen mot Mexico för illegala invandrare är utan en kraftig och dyrbar förstärkning av gränsskyddet knappast möjlig. Uppdraget att hitta de många illegala invandrare och brottslingar man vill kasta ut – siffran 11 millioner har nämnts – är inte heller lätt och kommer dessutom att leda till oändliga rättsprocesser i individuella fall. Migrationsdomstolarna måste också förstärkas kraftigt. Helt förutsägbart har nu företrädare för näringslivet och inte minst Elon Musk invänt att man är beroende av invandring av yrkesskickliga personer. Musk och hans kompanjon, den tidigare presidentkandidaten Vivek Ramaswamy, har t o m gått till attack mot de fundamentalister som vill gå hårt fram och kallat dem rasister och partiets dödgrävare. Här förefaller Trump så långt ha anslutit sig till Musks ståndpunkt. Men här finns således en klyfta mellan Trumps industrivänner och de många gräsrotsväljarna som fört honom åter till makten.
Innan ens presidenten tillträtt sitt ämbete har en strid dessutom utbrutit om det jättelika amerikanska skuldberget. Det är troligt att Trump själv inte bryr sig så mycket om att USA:s budgetunderskott är 6 procent eller att den samlade statsskulden nu är över 100 procent av BNP (Sverige har drygt 30 %). USA har faktiskt inte sedan Bill Clinton haft ett budgetöverskott. Men detta har vuxit både under Trumps första period och med Bidens Inflation Reduction Act med dess industripolitiska satsningar. Trump har en gång sagt, med hänvisning till sina egna affärer, att han är ”The King of Debt” och är sannolikt mindre bekymrad av USA:s statsskuld, i alla fall så länge dollarn förblir en reservvaluta. Den nyvalde presidenten vill helst ta bort det s k skuldtaket, det belopp som är den lagliga gräns för upplåningen som fastställs av kongressen. Strax före jul undvek man med knapp nöd en stängning av den amerikanska statsapparaten genom en uppgörelse i kongressen.
Men frågan kommer att kräva presidentens synnerliga uppmärksamhet fram till i mars då den nuvarande uppgörelsen löper ut. De inom det republikanska partiet som bekymrar sig för budgetunderskottet kommer inte att ge sig utan vidare och kräva synliga budgetnedskärningar för att godkänna ett nytt skuldtak. Skuldfrågans plats i den politiska diskussionen har ökat markant. Talmannen Mike Johnsons framtid kan hänga på att han kan få till stånd en ny överenskommelse, som också i praktiken kräver stöd från demokraterna.
På det utrikespolitiska fältet kommer Ukraina, Mellanöstern och Korea överst på dagordningen. När det gäller kriget i Ukraina har ju Trump redan under valkampanjen hävdat att kriget aldrig kommit till stånd om han varit president men också att han skulle få slut på striderna på 24 timmar. De flesta bedömare har antagit att Trump avsett försöka åstadkomma ett vapenstillestånd in situ, d v s att Ukraina i alla fall t v måste acceptera rysk kontroll över Donbas, vilket den ukrainske statschefen hittills vägrat ens tala om. Putin har sagt att han är beredd förhandla med Zelenskyj utan förhandsvillkor – varpå han omedelbart presenterat sådana, som rysk kontroll över östra Ukraina. Det har spekulerats om att Trump skulle kunna öka det militära biståndet till Kiev för att utsätta Putin för tryck eller tvärtom minska det för att pressa Zelenskyi. Han skulle också för att påverka oljepriset kunna tappa av de väldiga amerikanska reservlagren och/eller hota om ökning av den egna produktionen. Detta skulle drabba den ryska råvaruekonomin hårt. Men ett alltför lågt världsmarknadspris skulle ju också drabba de amerikanska producenterna.
Mellanöstern ter sig efter Assads fall och Israels klart förbättrade situation i regionen just kanske för ögonblicket mindre pressande. Ett vapenstillestånd i Gaza och fortsatta försök att utvidga de s k Abrahamavtalen mellan Israel och arabvärlden står dock högt på agendan. Trump kommer säkert att fortsätta den starkt Israelvänliga hållning han alltid intagit. Hans nya FN-ambassadör och sändebud i Israel är uttryck för fortsatt stöd för Netanyahu och hans politik. De hökar inom det republikanska etablissemanget som vill söka få till stånd en regimförändring i Teheran kanske nu lugnar sig något när det mesta faktiskt gått mot mullorna och deras allierade. Men risken för ett iranskt kärnvapen förblir ett orosmoln för många, särskilt Israel och i Washington.
Koreafrågan har under hösten flyttat upp på Washingtons dagordning. Att nordkoreanska trupper nu strider i Kurskområdet och därmed försöket avlasta den ryska armén har kastat ljus över de interna spänningarna på Koreahalvön där Kim Jong-Un fortsätter utveckla sin kärnvapenkapacitet. Under sin förra mandatperiod vädrade Trump tanken på att ta hem de amerikanska trupperna från Sydkorea, men övertalades av försvarsministern Jim Mattis att låta dem stanna. Men den tillträdande presidenten har redan varnat Seoul om att man måste betala mycket mer av infrastrukturkostnaderna, om amerikanerna skall stanna. Dessa krav kommer att mötas av ett Sydkorea som efter decembers och innevarande månads fortsatta inrikespolitiska oro ter sig ganska instabilt.
Trumps utspel nyligen om Grönland, Panamakanalen och Canada har väckt mycket uppmärksamhet. Syftet kan vara att skaffa sig ett bra läge inför förhandlingar om tillgångarna av mineraler på Grönland när öns eventuella oberoende diskuteras respektive om avgifterna för passage genom kanalen. Oavsett avsikten, är språkbruket oroväckande allierade och vänner emellan. Den tillträdande presidenten ger också sin ryske kollega gratis argument ifråga om Ukraina.
När Donald Trump den 20 januari tar över Vita Huset står alltså många av hans närmaste anhängare frustande i spiltorna och vill söka genomföra vad man inte kunde eller hann förra gången. Donald Trumps planer på att företa utrensningar i byråkratin och anställa åtal mot sina belackare ses på många håll som hot mot demokratin. Risken är, som framgått ovan, att också denna administration kommer att få sprattla i det politiska spindelnätet, även om den är bättre förberedd denna gång. Det kommande året blir kanske, som många påpekat, ett slags stresstest för den amerikanska författningen. Om två år, 2026, är det val igen till representanthuset och en tredjedel av senaten. Det gör redan många av de sittande ledamöterna lätt nervösa vilket kan försvåra genomförandet av Trumps på flera sätt revisionistiska dagordning.
