I mars 1947 ställde sig president Harry Truman inför den amerikanska kongressen och levererade vad som skulle bli ett internationellt vägskäl:
”Amerikansk politik måste stödja fria folk som gör motstånd mot försök till underkastelse från väpnade minoriteter eller yttre påtryckningar.”
Det var inte bara ett tal. Det blev en moralisk kompass och en doktrin som kom att styra USAs roll i världen under hela kalla kriget. Nu, nästan 80 år senare, håller den helt på att dö. Men det är inte längre Sovjetunionen som utgör hotet. Det kommer istället inifrån, från Donald Trump.
För att förstå vad som står på spel måste vi gå tillbaka till när Truman höll sitt tal. Efter andra världskriget hoppades USA och Storbritannien att Östeuropa skulle få fria val och självständiga regeringar. I praktiken blev det tvärtom. Mellan november 1945 och december 1946 instiftades kommunistiska folkrepubliker under sovjetisk kontroll i Jugoslavien, Albanien och Bulgarien. Likaså följde i Polen, Ungern och Tjeckoslovakien mellan januari 1947 och februari 1948. Parallellt befäste Sovjet sin kontroll över de baltiska staterna – Estland, Lettland och Litauen – som redan hade annekterats 1940 och införlivats som sovjetrepubliker. I den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland påbörjades också den omvandling som skulle leda till Östtyskland, formellt utropad som DDR 1949.
Allt detta var direkta brott mot överenskommelsen vid Jaltakonferensen 1945, men Stalin tycktes oberörd och Sovjet hade inget intresse av att släppa greppet om sin så kallade intressesfär.
I februari 1946 skickade den amerikanske diplomaten George Kennan sitt berömda ”långa telegram” från Moskva. I det varnade han för att Sovjet aldrig skulle kunna samarbeta med väst. De betraktade västvärlden som en fiende – och som ett hinder för deras strävan att utvidga både sitt inflytande och sina geografiska gränser. Kennan föreslog därför en strategi där målet var att motverka all form av sovjetisk expansion. Trumandoktrinen blev det praktiska uttrycket för hans idé.
En månad senare, i mars 1946, vägrade sovjetiska trupper att lämna Iran, trots ett avtal om att tillbakadragande skulle ske sex månader efter andra världskrigets slut. De beväpnade istället separatister i norra Iran och försökte säkra tillgång till iranska oljefält genom påtryckningar och inofficiella avtal. USA protesterade formellt genom FN. Sovjet backade till slut, men signalen var tydlig: världen höll på att delas i två läger – ett västligt och ett östligt block. Samma dag som den amerikanska protesten i FN höll Winston Churchill sitt berömda tal i Fulton, Missouri med samma slutsats:
”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten.”
Det som sker nu år 2025 är inte en tillbakagång till den amerikanska isoleringen innan Pearl Harbor och dåtidens användning av ”America First” – en historisk rörelse som förtjänar en egen text. Det vi bevittnar idag är något mycket mer cyniskt. Sedan Trump återvände till Vita huset har han gjort klart att nutidens ”America First” betyder att demokrati är till salu. Utrikespolitiska beslut handlar inte längre om mänskliga värden, utan om vad USA – eller snarare han själv – kan inteckna för ekonomiska eller symboliska vinster.
Trump har föreslagit att USA ska få hälften av Ukrainas naturresurser i utbyte mot fortsatt stöd för landets överlevnad. Han har försökt köpa – och senare hotat att annektera – både Grönland och Kanada. Han har föreslagit att Gazaremsan ska förvandlas till ett nöjesparadis under amerikansk kontroll. Och han har i det närmaste omfamnat Vladimir Putin, en autokrat vars metoder är en kopia av det expansionistiska förtryck som Trumandoktrinen en gång utlovade att bekämpa.
Det är inte bara en ny geopolitisk hållning – det är ett moraliskt haveri. Där Truman såg världen som en kamp mellan frihet och förtryck, ser Trump den som en marknad där lojalitet, resurser och självständighet är handelsvaror.
Man skulle däremot kunna hävda att Trumandoktrinens död inleddes redan i samband med Sovjetunionens fall. Vilken expansionistisk stormakt fanns då kvar att hålla i schack? USA fann dock en ny fiende i kriget mot terrorismen. Trots alla felsteg – i Afghanistan, Irak och på andra håll – levde ändå föreställningen om att USA hade ett särskilt ansvar att skydda demokratiska värderingar. Måhända var det ofta naivt eller felriktat, men det fanns en idé. En riktning. Ett syfte.
Det ansvaret är nu utraderat. Med Trump har doktrinen inte bara blivit obekväm – den har förvandlats till en belastning. USA har avsagt sig det ledarskap som Truman en gång formulerade. Den transatlantiska länken hänger nu i en skör tråd där auktoritära regimer undgår amerikansk kritik och där demokratiska fri- och rättigheter har blivit en handelsvara.
Världen står återigen inför en liknande prövning som 1946. Istället för ett kommunistiskt Sovjetunionen som med alla medel tillgängliga försöker expandera har vi nu ett auktoritärt Ryssland som med en olaglig krigföring försöker rita om gränser, återigen med hänvisning till sin intressesfär.
Skillnaden? Det finns ingen Truman som reser sig och säger: ”Här går gränsen”.
Bara en Trump som frågar: ”Vad får vi för det?”
Så länge USA leds av en president som mäter frihet i dollar och lojalitet utifrån sitt eget bästa, är Trumandoktrinen död. Frågan är nu: Hur ställer vi oss i Europa till detta? Kommer vi att forma vår egen säkerhetspolitik – och träda fram som garant för demokratins principer? Eller dras vi med i en amerikansk isolering, där värderingar byts mot vinster och där lojalitet mäts i handelsunderskott?