Det skulle ju vara ett så otroligt jämnt val, enligt alla bedömare och kommentatorer, enligt samstämmiga opinionsundersökning som troddes ha lärt sig läxor från tidigare misslyckanden. Fenomenalt jämnt i hart när alla vågmästarstater (”swing states”), hette det. Men det blev ju inte ett rekordjämnt val med avsevärda risker för ett långvarigt och turbulent efterspel; det blev en klar och odiskutabel Trump-seger och ett svidande svårt nederlag för Harris, Biden och demokraterna.
När detta skrivs som en första kommentar kvällen efter står det klart att Trump återtar Vita huset, nu med ett klart folkligt mandat efter att också ha vunnit en klar nationell majoritet, och inte bara det, hans lydiga GOP[1] återerövrar senatsmajoriteten och ser ut att behålla kontrollen även över representanthuset. Och inte bara det; Trump har nu möjlighet att under förestående mandatperiod utöka den konservativa majoriteten (6:3) i Högsta Domstolen – som ju redan har stärkt hans reella makt genom uttalandet om en presidents immunitet. Och greppet om GOP som har kontrollen över senaten (nu även utan vicepresidenten – J D Vance’s – utslagsröst) ger en president Trump i stort sett fria händer vad gäller utnämningsmakten, m m.
Redan allt detta innebär således en betydande kantring till exekutiven i det ursprungligen tänkta amerikanska maktbalanssystemet, de utjämnande mekanismer som enligt författningsfäderna skulle krävas för att förhindra att presidentsystemet skulle urarta i diktatur; ”checks and balances”. Det amerikanska folkets tydliga majoritet har alltså – trots allt som hänt under åren med Trump som president/presidentkandidat (2016-20) respektive Trump som brottsåtalad MAGA[2]-ledare, sedermera åter presidentkandidat mot alla odds (2020-24) – valt att lägga sitt och landets öde i fyra år till i händerna på en ledare som landets andra halva anser vara ett hot mot demokratin och en farlig folkmanipulatör, m m.
Handlar det nu, alltså, om i princip obegränsad maktutövning från den segerrrike Trumps sida, eller kan rättssystemet fortsatt sätta gränser? Vad gör t ex den särskilde åklagaren i 6 januari-målet, Jack Smith, nu? Lämnar han landet?
Donald J Trumps märkliga resa tillbaka till maktens centrum har ju i hög grad handlat om just detta – hur han och hans armé av juridiska rådgivare med både tur (faktiskt tur, t ex domare Aileen M. Cannons hjälpsamma hantering av målet om dokumenthanteringen) och skicklighet har hanterat alla dessa åtal, civila, kriminalrättsliga, federala, delstatliga, så att nettoeffekten blivit dels ett ständigt uppskjutande av de olika målen (så att det så småningom stod klart att intet av detta skulle leda till åtal, dom och/eller lagföring före valet), och dels och paradoxalt nog en gradvis tillväxande popularitet till följd inte minst just av dessa åtal och rättegångar. Och denna tillväxande popularitet, även utanför den egentliga MAGA-basen, har sedan bidragit till att generellt stärka tilltron till Trumps bild av sig själv som den heroiske försvararen mot en ondsint elits ständiga försök att med politiska motiv men juridiska medel inför valet fälla en motståndare. Och till följd av allt detta det hårdnande greppet över GOP, via primärvalsprocessen och in i partikonventet i juli.
Och nu är vi där, Trump har vunnit, politiken har vunnit över juridiken (och ”folket” över ”eliten”), eller så verkar det nu, efter valet. För det ska mycket till om i det nu uppstådda klimatet någon enda av involverade åklagare, Jack Smith (vars omedelbara avskedande Trump sedan länge utlovat efter en valseger), Fani Willis, Alvin L.Bragg eller Tanya Chutkan, verkligen ska ha mod och motivation att fortsätta driva de olika målen mot en starkt kontroversiell person som dock just har vunnit, och därtill för andra gången, ett presidentval. Så frågan lämnas lite öppen huruvida den dömande makten nu innebär en reell begränsning i förre och blivande presidenten Trumps maktbefogenheter.
Vad med mediamakten? Även här måste man erinra om allt som sagts – t ex i samband med Jeff Bezos beslut att nu avstå från Washington Posts tradition att redaktionellt stödja den ena av två presidentkandidater, och den storm som detta utlöste – om de etablerade mediernas kraftigt minskade roll i amerikansk opinionsbildning, till förmån för särskilt sociala medier. Frågan idag är snarast om och i vilken utsträckning och med vilka medel Trump nu kommer att verkställa det han i valkampanjen hotfullt uttalat om hämndaktioner mot misshagliga medier – som dock under kampanjen påtagligt försökt anpassa sig till rådande respektive hotande realiteter genom en mer försiktig neutralism i den löpande bevakningen. Frågan om (de etablerade) mediernas fortsatta roll jämlikt sin uppgift att bevaka regimens maktutövning lär bli lite av en ”perfect storm”.
Detta anknyter till den vidare frågan om vilka grupper och, framför allt, personer, som i det läge som nu uppstått har anledning att uppleva konkret fruktan, antingen från förutskickade hämndaktioner direkt från team Trump eller mer indirekt genom aktörer med vilja och förmåga att agera i ”chefens anda”. Alla minns ju inte minst Trumps tal om den ”inre fienden”, ett större hot än både Kina och Ryssland, som det sades. Så rör det sig om enbart kampanjöverdrifter eller ett högst reellt hot? Eller kommer en segerrik Trump att överraska med tal om storsinthet gentemot motståndare? Han kanske citerar Lincolns ord om ”no victors, no vanquished”? Vi får se och höra hur det låter de närmaste dagarna, i balansen mellan eventuell storsinthet och primitiv hämndlystnad.
Tidsfaktorn
Två saker bör tilläggas medan vi fortfarande diskuterar – utifrån rubrikens prövning av begreppet ”Diktatur” – vad som eventuellt återstår när det gäller begränsningar i ”president elect” Trumps makt från och med nu.
Det ena gäller perioden från nu och till presidentinstallationen respektive insvärjningen av den (delvis) nya kongressen efter årsskiftet. Vem styr? Vem är det som kör? I skrivande stund noteras här att förlorarna Harris respektive Biden demonstrativt tydligt velat demonstrera oklanderlighet i förhållande till (de av Trump 2020 ignorerade) spelreglerna. Harris har erkänt Trumps vinst och vädjat till anhängare att respektera förlusten, och Biden har ringt Trump och inbjudit honom till Vita huset, såsom traditionen av ”peaceful transition” bjuder.
Men i vad mån (frågar vi oss igen) kommer Trump att låta president Biden fortsätta styra landet mandatperioden ut, de facto? Harris må vara ute ur leken, men Biden är fortsatt landets president och högste befälhavare, med ansvar för kärnvapenportföljen, och utrikespolitiken. Här som på andra områden (se ovan) finns rimligen ett skav mellan de facto och de jure, och med det frågan om hur omvärlden, allierade så väl som motståndare, kommer att uppfatta och förhålla sig, t ex vid en kris under närmaste veckor i Mellanöstern. Oavsett hur just detta faller ut i praktiken kommer vi närmaste veckor och månader att kunna observera hur omvärldens olika aktörer nu har att anpassa sig till den nya/nygamla Trump-realiteten, i språkbruk och agerande, ivrigt registrerande förekommande signaler om utrikespolitiska intentioner, inklusive frågan om vilket team som Donald Trump samlar omkring sig, först i Mar-a-Lago och sedan i Vita huset.
Det andra gäller tidsaspekten. Såvida inte en snart 80-årig Trump tänker sig att i grunden göra om konstitutionen handlar hans maktutövning från och med nu om 4 år max. Men redan om två år förestår nästa mellanval, och då kanske GOP av allehanda möjliga skäl åter tappar kontrollen över senaten och kanske båda kamrarna, tappar den till ett då kanske pånyttfött demokratiskt parti, kanske under ny ledning: fortfarande Harris, eller någon av de ledande demokrater som aldrig fick tillfälle att visa upp sig i en ordinarie primärvalsprocess till följd av följsamheten mot Biden. En GOP-förlust då, följt av en sista tvåårsperiod med en avgående, åldrande president Trump som ”lame duck”, innebär ytterligare en potentiell omstöpning av det politiska landskapet i USA – i en fortsatt extremt problemtyngd omvärldsutveckling.
Den hart när diktatoriska makt som omständigheterna enligt ovan i det landskap som valet nu skapat skulle med detta resonemang vara i denna mening gränslös i princip endast under nästa år, 2025; 2026 är det igen dags för valkampanj och val, eventuella förskjutningar i kongressen och även i övrigt omständigheter och utvecklingar som kan problematisera den presidentiella maktutövningen. Därav rubrikens tal om ”eller kanske för ett år”. Trump har själv myntat uttrycket ”dictator day one” (som är i dagens efter skrivande stund), men möjligen kommer Trump att ändra innebörd och med ”day one” snarast avse 21 januari. Vi får se.
—————————————-
Så långt om Trump som ”diktator”, i en genomgång av vilka maktbefogenheter som Trump faktiskt tillskansat sig genom sin remarkabla återkomst till maktens omedelbara närhet. Det hävdas sålunda allmänt att Trump nu, med lärdomar från hur det begav sig fr o m 2016, kommer att omge sig med idel lojalister och noga akta sig för mästrande principryttare (motsvarande); och att en följsam senat därvid knappast kommer att ha invändningar mot hans nomineringsförslag.
Den som försöker följa amerikansk politik överväldigas nu av en väldig flod av artiklar som diskuterar både hur denna valutgång, detta ”Machtubernahm”, kunde ske – ofta med utpekande av Bidens roll med en tydlighet som måste vara smärtsam för den avgående presidentens månhet om sitt eftermäle – och vilka konsekvenserna av maktskiftet kan bli för Ukraina, Mellanöstern, Taiwan, Nato, allt detta och mer. Det är en ofantlig diskurs.
Ett slutord i denna första kommentar: Vad händer nu med Kamala Harris, dock fortsatt vice- president året ut? Det vet väl ingen riktigt. Men enligt undertecknads mening höll hon, efter att ha avvaktat en stor del av dagen efter, ett riktigt gripande och fint avskedstal. Hon har vuxit under denna märkliga och för henne extremt korta valrörelse. Hon har mycket mer att ge. Men också för henne blir stundande veckor och månader en stor prövning.
