Vi börjar nu nå slutet av den första iterationen av återetableringen av totalförsvaret – därav titeln: ”Totalförsvar 2.1”.

Ukrainas självständighetskrig, det svenska valet den 11 september samt Sveriges och Finlands ansökan om medlemskap i NATO ritar om kartan för totalförsvarplanerare. Dessa tre faktorer kommer att ändra så grundligt i förutsättningarna för återuppbyggnaden av ett modernt och framtidssäkrat totalförsvar att vi delvis måste tänka nytt igen.

Dessutom pågår flera utredningar rörande försörjningsberedskap, en ny struktur för civilt försvar skall implementeras och ett näringslivsråd är under inrättande. Utfallet av dessa aktiviteter påverkar framför allt näringslivet, kommuner och regioner.

De förutsättningar som rådde 2015 när totalförsvarsplaneringen återupptogs gäller inte fullt ut längre. Den nationella säkerhetsstrategin måste revideras. De nationella säkerhetsintressen som redovisas där måste kompletteras med mätbara mål och en tydlig ansvarsfördelning.

Potentiella angripares intention är tydlig, särskilt den ryska, men där har förmågan gått ned. Kinesisk förmåga är betydligt mycket högre men intentionen visavi Sverige är svårpenetrerad.

Försvarsmakten och försvarsnära myndigheter måste beakta erfarenheterna av kriget i Ukraina. Samarbetet med andra länders specialförband och underrättelsesamarbetet har vi redan på plats men taktiskt och operativt nyttjande av drönare bör ge viktiga lärdomar. Men de riktigt stora lärdomarna från den ukrainska sidan finns snarare att hämta från den civila sidan.

Försvarsvilja, informationsspridning, påverkansoperationer, källkritik och counter-psyops, samhällets försörjning och funktionalitet, det civila samhällets stöd till militären, politikens roll, internationella samarbeten och allianser, global opinionsbildning, kontraspionage, rättsväsende och konstitution – allt detta kan vi efter fyra månaders krig konstatera att den ukrainska nationen kan utbilda oss i. På de flesta av ovan uppräknade områden är vi långt efter Ukraina – även om det finns anledning att tro att vi skulle rycka upp oss rejält om vi blev utsatta för ett väpnat angrepp.

På den ryska sidan finns också många lärdomar att hämta. T ex angriparens hänsynslöshet och förakt för folkrätten och människovärde, svagheter i angriparens logistiksystem, korruptionen inom de väpnade styrkorna, brister inom lägesinformation, underrättelser och ledning, beroendet av fjärrbekämpningssystem och gapet mellan den framställda bilden av ett teknologiskt högtstående och modern krigsmakt och den verklighet som har mer gemensamt med andra världskrigets Sovjetiska moralbefriade stridsvagns- och artillerihorder.

Lärdomen är att kriget är totalt om än partiellt. Med det menar jag att den metodik som utvecklades under rubriken ”comprehensive approach” under perioden ca 1990–2010 är mycket mer aktuell och relevant än det Kalla krigets totalförsvar. Vi måste ha mycket högre flexibilitet att snabbt flytta oss längs skalan fred-kris-krig och även förstå att angreppen sker parallellt, sekventiellt och partiellt i en salig blandning inom de politiska, militära, ekonomiska och sociala domänerna likväl som inom informationsdomänerna och infrastrukturdomänen – dessutom blandat mellan fysiska och virtuella/upplevda verkligheter.

Partiellt eftersom hela landet inte är i krig samtidigt, fullständig mobilisering är osannolik. Skulle det inträffa är det sannolikt orsakat av en framgångsrik desinformationskampanj. Att Sverige skulle försättas i högsta beredskap är sannolikt en nackdel för oss. Det är inte heller en uppenbar fördel för en angripare att föra krig över hela den geografiska ytan eller mot alla delar av totalförsvaret och samhället. Det ser vi tydligt i Ukraina där sjukhus, förskolor och bostadshus bombas snarare än garnisoner bekämpas. Tyngdpunkten finns förmodligen inte ens i den fysiska verkligheten, även om elden och våldet är fysiska medel som är en förutsättning för att nå andra mål.

Regeringens beslut den 18 maj 2022 om struktur och ansvar inom civilt försvar är en bra start men kunskapsområdet och förändringarna måste omgående valideras, genom att övas och prövas – och det måste gå undan. Det är enligt mig det enda sättet att utröna intressekonflikter. Det är när intressekonflikter hanterats som man kan börja tala om förmåga. En struktur är inte samma sak som förmåga. Vi behöver en struktur, men den måste prövas innan vi kan tala om förmåga.

Därefter måste förmågan utvecklas, stärkas och vidmakthållas vilket görs bäst genom övning. Jag rekommenderar starkt att inriktningen för SAMÖ 23 ändras och slås ihop med Aurora 23. Vi måste genomföra en fullskalig TFÖ nästa år så som omvärlden nu utvecklas.

Näringslivet måste nu få tydliga besked om krigsplacering, resurstilldelning och regelverk. Det finns en uppenbar risk att det kommer att ske först efter det att de tre försörjningsutredningarna är avslutade, alltså 2024. Det är orimligt lång tid.

Sektorsansvariga myndigheter kan börja styra redan nu, så även länsstyrelserna. Börja med det enkla, det som är klart och tydligt och inte kostar så mycket, t ex genom enklare stabsövningar. Det är värt mycket mer än en perfekt lösning som kommer alldeles för sent. Titta på hur kriget drabbade den ukrainska nationen, folket och samhället – och lär av det.

Och viktigast av allt: agera nu, öka tempot.

Författaren är strategisk rådgivare.

Mer av samma skribent