Juni månad kom och gick och under denna tid utkämpades ett kort luftkrig mellan Iran och Israel, den senare med stöd av USA, ett krig som lär komma att kallas tolvdagarskriget såvida inte stridigheterna återupptas inom kort.

Som så ofta i Mellanösterns många konflikter finns det anledning att reflektera över folkrätten, även kallat internationell rätt. Men inte bara frågan om huruvida de stridande parterna har följt folkrätten eller brutit mot den i just denna avgränsade konflikt, utan även i en vidare bemärkelse. Vi – Västvärlden – har åtminstone två problem kopplade till folkrätten, problem som aktualiserats i och med den kortvariga väpnade konflikten.

Men först några ord om aktörernas agerande:

Israel

Israel, den angripande parten, har hävdat att man genomförde flygattacker mot platser i Iran för att stoppa landets kärnvapenprogram, alltså förebyggande attacker. Det skulle kunna vara motiverat enligt folkrätten om det förelåg ett överhängande hot från iransk sida. Vad som kan försvaga Israels motivering är dels att israelerna inte lyckats producera bevis på att ett omedelbart hot förelåg, dels på att det faktiskt pågick förhandlingar om saken vid tidpunkten för attackernas inledande. Man borde ha inväntat resultatet av dessa förhandlingar.

USA

Natten efter Midsommardagen riktade USA attacker mot iranska kärnanläggningar med s k bunkerbomber. Den amerikanska insatsen kan knappast beskrivas som självförsvar då Iran inte hade attackerat USA och inte heller kunde sägas utgöra ett omedelbart hot mot nationen.

Iran

Iran har under konflikten svarat på attackerna genom att beskjuta ett stort antal mål i Israel. Enligt folkrättens regler om självförsvar så kan det vara en rimlig slutsats att man hade den rätten.

Ovan berörs endast frågan om rätten att använda våld, ”jus ad bellum”. En annan fråga är hur man har gått tillväga, ”jus in bello”. Här är det svårare att bilda sig en uppfattning, av den enkla anledningen att relevant information inte är tillgänglig. Var de stridande parternas insatser proportionerliga? Var de inriktade på militära mål eller mot civila/civil egendom? Vidtogs åtgärder för att minska risken för onödigt lidande? Etcetera. Vi vet inte.

Vilka är då problemområdena rörande folkrätten som vi, såväl Västvärlden som Sverige, möter?

  1. Västvärldens trovärdighet skadas än en gång. Den som i likhet med mig har följt åratal av utländska påverkanskampanjer och försök att sprida desinformation, känner snart igen olika typer av argument, eftersom de återkommer så ofta.Ett sådant argument brukar lyda att ”Västvärlden bryr sig bara om internationell rätt när det passar dem. Se bara på Serbien 1999, det andra Irakkriget 2003- och Natos insats i Libyen 2011.”Ja, kritiken är inte helt oberättigad. Verksam desinformation tar normalt avstamp i något som är sant eller nästan sant. Varje gång Väst genomför en militär insats får det konsekvenser. Varje möjligt felsteg, medvetet eller ej, blir nagelfaret. Vårt agerande väcker kritik, ifrågasättanden, motvilja, kanske direkt fientlighet. Insatsen måste fullt ut kunna motiveras, även moraliskt. Annars skapar vi på egen hand oönskade prejudikat. Vi ger auktoritära stater, våra antagonister, ammunition i informationskriget. Men Väst behöver verkligen vårda sin trovärdighet. När Europa halvhjärtat samlade sig efter Rysslands invasion av Krim 2014 och mer resolut efter den fullskaliga invasionen 2022, var motiveringen just ryska brott mot internationell lag. Ställningstagandet var enligt min mening korrekt, men det hade blivit än mer verkansfullt, om det inte hade funnits orsaker att kritisera Väst för fel eller oklarheter i tidigare konflikter.I detta avseende har 2025 varit ett olycksår och orsaken till det står att finna främst i USA. Utöver omdömeslöst prat om ”den 51:a delstaten” eller om Grönland, har USA i och med bunkerbomberna ytterligare försvagat Västs trovärdighet. Värdet i form av avskräckning genom militär förmåga är förstås betydande, men våra antagonister brukar av uppenbara skäl koncentrera sig på sådant som inte gynnar Väst. Informationskriget har en egen logik, frikopplad från militära realiteter om det tjänar antagonistens syfte.

    Det är faktiskt något av en bedrift att USA genom sitt agerande nu har fått Iran att framstå som ”the good guy” i mångas ögon. Det borde inte ens vara möjligt.

  2. Hur ska världen hantera relationerna med Iran? Den sittande regimens syndaregister är betydande:
    1. Sedan årtionden tillbaka har Iran finansierat, utbildat och utrustat terrororganisationer i syftet att skada och ytterst förstöra den israeliska staten. Hamas i Gaza och Hizbollah i södra Libanon, och några andra också. Om israelerna känner sig allvarligt hotade så är det inte taget ur luften, trots att relationerna med de närliggande arabiska nationerna successivt har förbättrats under en rad år. Det kan till och med vara så att med en mindre dogmatisk politik i Teheran, skulle stödet till olika terrorgrupper minska eller upphöra och därmed öka möjligheterna för verklig fred i regionen.
    2. Förtrycket av den egna befolkningen är skoningslöst och oursäktligt. Det gäller inte minst landets kvinnor, men även många andra grupper och individer.
    3. Ur svensk synvinkel är det anmärkningsvärt att Säpo nämner Iran som ett av de tre länder som ägnar sig mest åt olovlig underrättelseverksamhet i vårt land. Medan Ryssland försöker kartlägga vår infrastruktur och Kina söker affärshemligheter, menar Säpo att Iran fokuserar på människor i den iranska diasporan. Mer än 100 000 personer i Sverige är födda i Iran eller har iransk bakgrund. Dessa har naturligtvis samma rätt till personlig integritet som andra och borde inte ha ”det gamla landets” regim hängande över sig. Vidare har Säpo offentligt bekräftat att Iran använder sig av gängkriminella för att utföra terrordåd mot mål i Sverige.
    4. Som en följd av ett israeliskt bombardemang i juni, vilket slog ut stora delar av iranskt internet, försvann ett större antal ”X”-konton (f d Twitter). Anonyma botkonton vilka aktivt och intensivt stödde den skotska självständighetsrörelsen. Orsaken är nog inte att just Skottland är en hjärtefråga i Teherans politiska kretsar utan rimligen att man aktivt medverkar i försök att destabilisera Storbritannien, driva split och polarisering.
    5. Iran har aktivt tagit ställning för Ryssland i dess överfall på Ukraina. Iranska bombdrönare av märket Shahed är ett exempel på iranskt stöd, en viktig beståndsdel av den ryska terrorbombningen i Ukraina. Shahed tillverkas i Iran, eller är licenstillverkade i Ryssland.

Ledarna i Iran är inte våra vänner, vare sig Västs vänner eller enskilt Sveriges. Men likväl dyker det nu upp iranska flaggor i de återkommande demonstrationerna mot kriget i Gaza. En provokation vi borde ta på större allvar än vad som nu sker. Finns det framkomliga vägar att folkrättsligt korrekt få till stånd en förändring, eller är ett destruktivt styre i Teheran något vi får leva med under lång tid framåt? I en värld som kännetecknas av desinformation och påverkanskampanjer, var går gränsen mellan att kämpa mot förtryckare och insatser som kan uppfattas som klassisk västerländsk imperialism? Har vi rätt och får vi rätt?

I dag är det inte lätt att vara optimist. Samtidigt som Väst inte borde ha råd med fler insatser och händelser som urholkar respekten för folkrätten och påverkar den övriga världens syn på oss negativt, så finns ett humanitärt behov av att driva förändring i olika delar av världen. Detta är lite som att stå på toppen av en sfärisk byggnad. Vi behöver komma därifrån men det finns ingen utväg utan att man i någon mån måste ut på det sluttande planet.

Författaren är egen förtagare, reservofficer och försvarsdebattör.