Den aktuella konflikten om Ukraina är den mest allvarliga händelsekedjan i den internationella politiken sedan det kalla krigets slut. Vad Ryssland begär är att man river upp hela det bygge som rests efter Sovjetunionens fall, med Natos expansion österut till att innefatta alla tidigare Warszawapaktsstater – utom DDR som inte längre finns – och därtill de tre baltiska republikerna. Ett medlemskap för Ukraina – och Georgien – som övervägdes för närmare 15 år sedan saknar nu aktualitet. Men alliansen varken kan eller vill avskriva möjligheten att en dag acceptera särskilt Ukraina som medlem.
Enligt en första reaktion på utländska frågor till det ryska utrikesministeriet skulle detta också stänga dörren också för Sverige och Finland. Sedermera har utrikesminister Lavrov betonat att våra två länder själva beslutar om sin säkerhetspolitik. Detta kan ju ses som en korrigering av utrikesministerns presstalesman. Men det kan givetvis också ses som ett slags arbetsfördelning i Moskva: när två företrädare för samma ministerium säger olika saker så har man dels utdelat ett slags varning, dels tagit tillbaka densamma. Budskapet har kanske ändå gått fram. I dagarna har utrikesminister Lavrov ju dessutom skrivit brev till sina kollegor i alla OSSE-stater med frågan om hur medlemsstaterna ställer sig till principen att nya säkerhetsarrangemang inte får påverka andras, d v s Rysslands, säkerhet.
De framställda ryska kraven skall besvaras snabbt och i legalt bindande former. Om så icke sker kan Ryssland komma att vidta ”militärtekniska” åtgärder. En sådan åtgärd som nämnts av den ryske analytikern (och kallade ledamoten av KKrVA) Dimitri Trenin – som anses ha goda relationer med Kreml – vore att kanske mera regelbundet placera ut ubåtar med kärnvapenbärande missiler längs den amerikanska kusten. Detta skulle onekligen innebära en allvarlig provokation.
Samtidigt har USA och Nato inga som helst möjligheter att tillmötesgå de ryska huvudkraven. Natos ”open door”-politik är inte förhandlingsbar liksom principen om att varje land själv bestämmer sin säkerhetspolitiska linje. Vad man kanske kan förhandla om är funktionella och geografiska begränsningar av typen att missiler med en viss räckvidd inte stationeras inom en viss radie från t ex ryskt territorium etc – mot motsvarande åtaganden från Moskvas sida. Detta kan kanske ske inom ramen för återupptagna INF-förhandlingar. Trump lät gällande avtal löpa ut 2019 under åberopande av att Ryssland fuskade. Man måste också äntligen få ett slut på striderna i östra Ukraina.
Ett av de grundläggande syftena med Putins utspel för en månad sedan är att direkt med USA försöka uppnå ett slags nytt ”grand design” för Europa. För att uppnå en dylik stormaktsöverenskommelse om Europa måste man sålunda blåsa i domedagsbasunen. Ju större krismedvetande den revisionistiska stormakten, i detta fall Ryssland, lyckas inympa hos motståndaren, desto större beredskap kan den andra eller de andra stormakterna visa när det gäller att inleda ”seriösa” överläggningar.
Inför tanken att USA ensamt skall sätta sig ned och förhandla fram en ny säkerhetsordning för vår världsdel med Ryssland stegrar sig européerna instinktivt – och detta på goda grunder. Förhandlingar inom ramen för OSSE och Nato-Rysslandsrådet räcker knappast för att lugna USA:s europeiska allierade. Ty spåren förskräcker. Det har nämligen hänt åtskilliga gånger i historien att stormakter satt sig och, ofta mycket överraskande, ändrat en gällande ordning utan att medelstora och små stater, utom mera pro forma, fått ha någon möjlighet påverka utfallet av förhandlingarna. Ändå kan det vara svårt att motsätta sig den framförhandlade lösningen.
Tre sådana överenskommelser under de senaste två hundra åren fick långtgående följder, i de två första fallen också direkt för vårt land. Det kan finnas skäl att påminna om vad som hände. Först mötet i Tilsit i Ostpreussen, numera i Litauen, sommaren 1807 – det minst kända fallet. Napoleon hade just besegrat Preussen och Ryssland. Under ett möte mellan de franska och ryska kejsarna gick den senare med på att tillämpa den s k kontinentalblockaden som gick ut på att strypa den brittiska utrikeshandeln. Därigenom skulle Frankrike knäcka sin enda kvarvarande fiende. Två länder som vägrade att gå med på de Napoleonska kraven var Portugal – och Sverige. I detta senare fall fick Alexander I frihet att också med våld tvinga fram en svensk accept. Någon sådan kom inte. Gustaf IV Adolf var en principernas man som dessutom avskydde den franske monarken som en uppkomling och en motsvarighet till Bibelns odjur. Resultatet av detta blev freden i Fredrikshamn 1809 och att det svenska riket klövs mitt itu. Genom en fransk inmarsch i Portugal från det ockuperade Spanien försökte man få fram ett godtagande av blockaden. Men där intervenerade Storbritannien, varigenom upprullningen av det franska väldet på den iberiska halvön påbörjades. Britterna var också beredda att stödja Sverige. Men inte minst på grund av den svenske kungen själv blev detta stöd aldrig effektivt.
I augusti 1939 ingicks den s k Molotov-Ribbentroppakten mellan Tyskland och Sovjetunionen, två stater som sedan Hitlers maktövertagande 1933 närmast varit dödsfiender. Avtalet innebar en uppdelning av östra Europa i en rysk och en tysk intressesfär. I den ryska ingick förutom de baltiska republikerna också Finland och Rumänien. De förstnämnda inkorporerades efter en krypannektering. ”på egen begäran”, som det hette, i Sovjetunionen 1940. När förhandlingar med Finland om gränsjusteringar inte tycktes komma någonstans anföll Ryssland i november 1939. Det s k vinterkriget berörde ju i högsta grad också Sverige som lämnade ett omfattande stöd för vårt östra grannland. Den svenska regeringen verkade både för Finlands skull, och för vår egen, mycket aktivt för att åstadkomma den fredsuppgörelse som undertecknades i mars 1940.
Det tredje fallet är nästan lika illa beryktat i historien som Molotov-Ribbentroppakten, nämligen Jalta 1945. Denna uppgörelse, som således träffades mellan Stalin, Roosevelt och Churchill i februari 1945 i Jalta på Krim, kom sedermera av Moskva och i länder som inte var närvarande att tolkas som om de tre allierade kommit överens om att dela Europa i intressesfärer. I en av de två västallierade framlagd resolution om Europas befrielse underströks målet att upprätta demokratiska regimer. Stalin hade bara ett tillägg: att man skulle beakta de krafter som aktivt bekämpat nazismen, d v s i ryska ögon kommunisterna. Det konkreta resultatet blev att man i väst, mot bakgrund av den sovjetiska militära närvaron i Östeuropa, kom att acceptera att sovjetvänliga s k folkdemokratier etablerades i Polen, Tjeckoslovakien, Östtyskland (DDR), Ungern, Rumänien och Bulgarien.
Det fanns givetvis olika skäl till att framför allt Roosevelt inte kunde göra mer än att kräva att fri val skulle hållas. Sovjet hade den fysiska kontrollen över regionen. Roosevelts hälsa var klen. Presidenten var också mån om sin relation till Stalin och mycket angelägen om att Sovjet skulle ingripa i kriget mot Japan. Churchills försök att, med utgångspunkt från hans skepsis mot Stalin, streta mot den sovjetvänliga polska exilregeringens (det fanns två, en i Lublin och en i London) dominans i det efterkrigstida Polen båtade föga. Han var junioren i samtalen.
Det är således inte förvånande att Molotov-Ribbentroppakten och Jalta – Tilsit har de flesta glömt – dykt upp i debatten om Putins utspel. Finns det någon risk för att en inrikespolitiskt försvagad och utrikespolitiskt reduktionistisk administration i Vita Huset skulle kunna gå med på att förhandla om en ny säkerhetsstruktur – trots alla försäkringar om motsatsen? Nej, knappast i den form som Putin tänkt sig. Detta understryker USA och Nato genom att förstärka snubbeltråden i flera östliga Nato-stater. Om den ryske presidenten skulle göra allvar av sitt genom utplaceringen av 100.000 man längs Ukrainas östgräns ganska explicita hot, kommer givetvis alla planer på någon ny och ”bättre” säkerhetsstruktur i Europa att förpassas till arkivet. Detta är Vladimir Putins dilemma: vad han hoppas möjligen kunna uppnå kan knappast tvingas fram genom en intervention i eller invasion av Ukraina. Men att förhandlingar skulle kunna resultera i vad han önskar uppnå är likaså föga sannolikt. Hur han skall ta sig ur detta är inte helt lätt att se.
Vladimir Putin skulle kanske ha bättre möjligheter uppnå ett lyckat förhandlingsresultat om Donald Trump skulle återkomma till makten efter valet 2024. Varför han inte ville vänta till dess är oklart. Ville han agera, för att parafrasera ledamoten Gudrun Persson, när stjärnorna stod rätt, med en inrikespolitiskt trängd och inte alldeles ung amerikansk president med svagt opinionsstöd, på andra sidan bordet?
De tre nämnda – det finns flera exempel – överenskommelserna i historien har inte bara slutits över huvudet på övriga berörda stater. De har också i alla de tre fall som här berörts snart lett till konflikter mellan de avtalsslutande parterna. Dessa pakter blir ofta, eftersom de sluts mellan misstänksamma statsledare, oklara till sin natur och lånar sig till tolkningstvister. Tilsitmötets allians höll faktiskt i fem år. Båda parter visste nog med sig att det skulle komma till en ny urladdning. När Napoleon inte kunde invadera Det Förenade Kungariket ville han slå mot stormakten i öster för att befästa kontrollen över det kontinentala Europa. Stalins pakt med Hitler syftade främst till att vinna tid. Men redan två år efter dess undertecknande anföll Hitler Sovjet. Och ett par år efter Jalta var det kalla kriget ett faktum. Det var ju ingen öppen konflikt mellan supermakterna men innebar 40 års ibland mycket spända relationer dem emellan och flera s k ”proxy wars” där de understödde olika sidor i diverse inbördeskrig i tredje världen.
Nu närmare två månader efter den ryske presidentens utspel har vi ingen aning om hur det kommer att sluta. Men européer har i alla fall goda skäl att hysa skepsis mot eventuella ”grand designs” som kan tillfredsställa inte bara en revisionistisk stormakt utan också ibland kan vara lockande för motparten. Risken med en återvald Donald Trump är således uppenbar.