Gårdagens seminarium i Folk och Försvars regi var välbesökt och innehöll intressanta diskussioner om försvarets förmåga. Akademikollegan Jörn Beckman lyfte fram ett mycket intressant och tankeväckande perspektiv på vad som återstår för träning i konventionell strid för de tidvis tjänstgörande soldaterna när planerade insatser (och träning inför dessa) räknas bort.

Försvarsmaktens nya utvecklingschef, brigadgeneral Dennis Gyllensporre, höll en balanserad genomgång om Försvarsmaktens förmåga i olika tidsperspektiv. Den tecknade såväl förtjänster som brister, och är kopplad till en bedömning om hot de närmaste åren. Tyvärr kom Hemvärnet bort i debatten, eftersom huvuddelen av dessa bataljoner utgör en viss tröskeleffekt.

Den mest intressanta diskussionen avhandlade dimensionen ”Tillsammans med andra” som utgör den sista betryggande linjen i vår försvarspolitiska doktrin. Att förbereda sig för denna grundbult i det nya försvaret blev omdiskuterat. Detta är intressant, eftersom alla partierna ställde sig bakom Försvarsberedningens formulering om att ge och ta emot hjälp. Det som inte övas kommer att brista i genomförandet säger den samlade erfarenheten.

Det går att resa både ett och två frågetecken för andras vilja att ge den önskade militära hjälpen. Den kan mycket väl lämnnas om det gynnar andras intressen och är praktiskt möjligt. Å andra sidan kan dessa förutsättningar inte föreligga. Osäkerheten kring detta borde påverka hur hårt vi låser oss vid detta i planeringen.

Det är heller inte helt lätt att läsa ut satsningar på att skapa förutsättningar för denna hjälp i olika underlag. Rimligen borde denna politiska styrning slå igenom när det gäller satsningar på ledningssystem och logistik. Bassystem för flyg- och sjöstridskrafter borde anpassas till dessa förutsättningar. Luftförsvaret, i ljuset av den vapentekniska utvecklingen, borde förstärkas. Starkt luftvärn och offensivt flyg utgör en synergi för att kunna skydda hjälp som kommer. Med västliga stormaktsglasögon är den förutsättningen militärt avgörande. Ta exemplet med de numera kända Iskanderrobotarna. Från Kalinigrad och St:Petersburgsområdet täcker dessa östra Skandinavien. Hur stor är då viljan att framgruppera flyg till baser i detta område, om kvalificerat närluftvärn saknas i Sverige? Vår förmåga till attackföretag granskas också liksom förmågan till ubåtsjakt. Vad kan svenska stridskrafter åstadkomma mot kvalificerat luftvärn och mot ubåtar som medger framgruppering av flyg och fartyg?

Att upprätthålla denna förmåga är förstås ingen billig historia. Plattformarna är kapitalintensiva och kräver dessutom återinvesteringar för uppgraderingar av vapen och sensorer samt kontinuerlig träning. Med den reala ekonomin vikande för svenskt försvar, så minskar möjligheterna för varje dag att upprätthålla en långsiktig utveckling, alla tillväxtplaner till trots. Vi befinner oss ”behind the curve” för tillfället.

Se även Oplatsen, Cornucopia och Wiseman

Mer av samma författare