Mycket ter sig ännu 5 år senare mystiskt när det gäller dramatiken i Turkiet för 5 år sedan, och länge tycks det komma att dröja innan den sanna berättelsen kan berättas om vad som faktiskt hände den natten, vem som gjorde vad och varför. President Erdogan styr berättelsen med järnhand, och inte förrän han och hans regim förpassats till historien – och det kan ju dröja åtskilliga år – kommer förlåten att kunna lyftas. Berättelsen om kuppförsöket är en grundbult i Erdogan-regimens legitimitetsanspråk och drakoniska styre. Likväl är det märkligt att den internationella undersökande journalistiken och statsvetenskapen fått fram så lite om detta brännheta ämne.
Men om konsekvenserna av det mest patetiskt misslyckade kuppförsöket i Turkiets historia vet vi ju desto mer. Kuppförsöket var enligt Erdogans ofta citerade uttalande dagen efter en ”gåva från Gud” eftersom det öppnade möjligheter för en närmast unikt omfattande och uthållig utrensningskampanj mot dem som i Erdogans berättelse var skyldiga, på ett eller annat sätt, till revolten, nämligen anhängarna till den i USA sedan millennieskiftet bosatte ledaren för en konkurrerande sunnimuslimsk sekt, Fethullah Gulen, nu stämplade som terrorister och sedan dess jagade över hela världen. Terrorstämpeln och jakten på och gulenisterna inom stat – militär och civil – och samhälle i kombination med den samtidiga anti-terrorjakten på kurdiska PKK med sympatisörer är vad som senare år förvandlat Turkiet till ett demokratiskt och rättsstatligt haveri med svåra konsekvenser för Turkiets relationer med västvärlden, EU såväl som USA.
Kvardröjande oklarheter
Men till den bilden hör också att kvardröjande oklarheter kring kuppförsökets förlopp, varför det skedde och varför det så blixtsnabbt misslyckades, och att regimen så omedelbart och så till synes välförberett igångsatte undantagstillstånd och hämndåtgärder försatte både omvärlden och den inhemska oppositionen i avvaktande förlägenhet, samtidigt som den uppretade regimen omgående krävde total uppslutning och solidaritet. Ve den som tycktes avvakta den oklara utgången och dröja med klara stöduttalanden. Ve den oppositionspolitiken som tvekade att delta i de mastodontmöten till stöd inte för demokratin så mycket som för regimen som uppbådades. Även för omvärlden gällde en grannlaga balansgång: att fördöma kuppförsöket och försvara demokratin men samtidigt söka undvika att gå i Erdogans fälla: att fördömandet av kuppförsöket skulle utformas som entydigt stöd för regimen. Dragkampen då förmärks i den turkiska politiska kulturen än idag, 5 år senare.
Men Putin (som enligt vissa bedömare också förvarnat Erdogan om vad som var på gång) var dundersnabb med att respondera på Erdogans krav på villkorslös solidaritet. Det ledde veckorna senare till att Putin var den första utländske ledare att få officiellt besök av Erdogan. När vicepresident Biden någon månad efter kuppförsöket blev första amerikanska officiella sändebud till Turkiet fick han en synnerligen svår sits – att både förneka turkiska misstankar om att USA i själva verket stått bakom eller i alla fall tolererat kuppförsöket och att hantera turkisk officiell vrede över det begynnande samarbetet i kampen mot IS mellan USA och kurdiska YPG.
Misslyckandets orsaker
Att kuppförsöket flagrant misslyckades berodde på tre viktiga omständigheter: dess valhänta genomförande med drag av desperation (man inleder inte en kupp klockan 9 på kvällen när städerna är vakna och man säkerställer i förväg att politisk ledning och massmedier är under kontroll), det visade sig snart att det denna gång (till skillnad mot tidigare kupper i Turkiets historia) inte handlade om hela krigsmakten under ”the chain of command” utom om en fraktion som motarbetades av andra militära fraktioner, och kuppförsöket mötte väpnat folkligt motstånd, därav det blodiga om än hastiga förloppet, med ca 250 dödsoffer och många skadade, på båda sidor. En statlig TV-kanal kunde nämligen förmedla Erdogans maning till sina anhängare att strömma ut på gator och broar och krossa kuppförsöket. Än idag förekommer uppgifter om att regimföreträdare delade ut militära vapen till motdemonstranter, vapen som saknas än idag. Men innan kuppen hade krossats hade putschisterna hunnit ställa till skada för sin sak, bl a genom att ett F16-plan från Akincibasen nära Ankara fick för sig att bomba det turkiska parlamentet och genom att storma tidningsredaktioner (Hurriet m fl) och tillfångata försvarschefen Akar, nu försvarsminister. Dödsoffren och skadorna bidrog till den politiskt styrda upphetsning som banade väg för den än idag fortgående utrensnings- och hämndkampanjen, med drakoniska domar även mot endast flyktigt berörda personer och överfulla fängelser. T o m kadetter som kallades ut den natten utan aning om varför ådömdes senare livstidsstraff. Än idag diskuteras från och till återinförande av dödsstraffet, det som avskaffades 2004 i samband med påbörjade EU-förhandlingar.
Chanslöst kuppförsök
Kuppförsöket var alltså egentligen chanslöst. Ingen bedömare ifrågasätter idag att revoltförsöket hade gulenistiska inslag. Som motiv brukar anföras att det var känt att det högsta militärrådet hade för avsikt att vid ordinarie augustimöte avskeda ett stort antal officerare ansedda som Gulenanhängare. Det ska då observeras att denna planering hade sin bakgrund – och det förtigs i den officiella berättelsen – i att Erdogans parti AKP vid sin extrakongress i maj samma år hade beslutat stämpla Gulenrörelsen som en terrororganisation. Detta i sin tur hade sin bakgrund i den öppna politiska konflikt mellan gulenisterna och AKP som briserade fr o m 2013 då Erdogans medarbetare och närmaste familj drabbades av besvärande korruptionsanklagelser. Terrorstämpeln på gulenrörelsen hade alltså andra och tidigare (och klart mer tveksamma) grunder än kuppförsöket.
Men en av många oklarheter, dolda i den erdoganska berättelsen, gäller om kuppmakarna bestod enbart av Gulenanhängare eller om fraktionen omfattade också klassiskt kemalistiska kretsar, För detta talar det faktum att kuppledningen innan försöket snabbt krossades och presenterade sig som ”Peace at Home Council”, ett känt Ataturk-citat, och motiverade kuppen med Erdoganregimens erodering av sekularism, demokrati och mänskliga rättigheter. Den omständigheten har dock för länge sedan drunknat i regimens propaganda. Så även de spekulationer som länge funnits men haft svårt att finna faktamässigt fotfäste om att kuppen i själva verket var iscensatt av Erdogan-teamet som ett sätt att komma åt sina sunniideologiska motståndare (jfr uttalandet om ”en gåva från Gud”), alternativt att man, förslagsvis med rysk hjälp, var förvarnad om ett förestående kuppförsök men lät det ske, som en fälla, i vetskap om det chanslösa men politiskt nyttiga, för regimen. Mot det talar berättelsen om att Erdogan själv faktiskt var fysiskt hotad av en mordpatrull i Marmaris och att han så när undgick att bli nedskjuten av ett F16-plan under transport till Istanbul.
Det kommer som sagt att dröja till ett läge post-Erdogan innan vi får veta säkert. Till vidare gäller att Erdoganregimen än idag och säkert länge än fortsätter, under rubriken anti-terror, att jaga misstänkta Gulensympatisörer, världen över, och fortsätter att pressa USA, nu under Bidens ledning (och Biden lär ha sitt turkiska besök i augusti 2016, innan han f ö fortsatte till Sverige, i livligt minne bevarat), att utlämna predikanten i Pennsylvania.
Det dramatiska året 2016 – grunden för läget idag
Händelserna i och kring Turkiet det dramatiska året 2016 stämmer till dov eftertanke. Det började med flyktingdramatiken som hade kulminerat året före och som ledde till överenskommelsen med EU i mars, den överenskommelse vars förnyande med nya pengar och nya åtaganden idag utgör huvudfåran i försöken att hitta en ”positiv dagordning” i relationen mellan EU och Turkiet. Det fortsatte, året ut, med en serie dramatiska bombdåd med vag koppling till det nyss återupptagna kriget mot PKK liksom till kampen mot IS och en begynnande turkisk interventionspolitik mot YPG i Syrien. Och så, mitt i detta, kuppförsöket och efterföljande utrensningar och politiska steg mot dagens enmansvälde.
Mycket av dagens problematiska situation, också ekonomiskt, hade alltså sin konstituerande bakgrund i händelserna 2016, inklusive det märkliga, chanslösa kuppförsöket för exakt 5 år sedan.