Striderna i Libyen rasar vidare. Fortfarande har Khaddafi de inre linjerna och kan sätta in sina förband i flera riktningar efter hand. I vanlig media sprids bilden att det är Khaddafis flyg som måste stoppas med hjälp av en flygförbudszon. Jag är tveksam till om det är en korrekt bild av två skäl. För det första är det Khaddafis raketartilleri och stridsvagnar som i kombination med attackhelikoptrar når reslutat. För det andra är statusen på det libyska flyget inte särskilt hög.

Med undantag för några SU-24MK har Libyen ett ganska okvalificerat flygvapen. De flesta flygplanen är från 60- och 70-talen med mycket dåligt underhållsläge. Libyen kan absolut inte använda ens hälften av sina flygplan. På transportsidan är det däremot bättre beställt med IL-76 och C-130 för flygtransport liksom flera olika typer av transporthelikoptrar. Värdet på det libyska flygvapnet är därför ganska låg med undantag för transportförmågan och viss förmåga till markunderstöd med Mi-24 attackhelikoptrar.

Värdet av en flygförbudszon är därför inte särskilt högt militärt när det gäller Libyen. Det är inte det libyska flygvapnets spektakulära flygattacker, utan markstridsförmågan hos ett par brigader och några lättare bataljoner med Special Forces som trasar sönder rebellernas ställningar. Även om rebellerna har tillgång till stridsvagnar i form av gamla stridsvagnar (T-55) och lättare artilleri kan dessa inte mäta sig med det libyska raketartilleriet med BM-21 (Katusyha) och bättre stridsvagnar (T-72). Utbildningsnivån skiljer också mellan de bägge sidorna.

En flygförbudszon ger sannolikt ingen större konsekvens militärt samtidigt som den kostar exklusiva resurser som tankflygplan och flygplan för bekämpning och/eller störning av det libyska luftvärnet. NATO har emellertid ökat sin underrättelseförmåga med hjälp av bland annat AWACS för övervakning och ledning i luften. Det innebär att organisationen relativt snabbt kan gå över till att etablera en No-FlyZone (NFZ).

Det är däremot ett smakligt politiskt alternativ, eftersom det innebär en mindre risk än att intervenera på marken. Problemet politiskt ligger framförallt att få stöd i Säkerhetsrådet, eftersom det sannolikt skulle innebära bekämpning av luftvärnsställningar som slår på sin eldledningsradar. Det blir svårt att få igenom en sådan i Säkerhetsrådet enligt min bedömning.

Khaddafis styrkor har istället tagit initiativet för närvarande. Frågan är om dessa har kraft att bryta sig igenom de nuvarande linjerna och ta sig an Benghazi. Ju närmare Khaddafis förband kommer staden, desto mer övergår rebellerna till att slåss på nya inre linjer. Det är då diktatorns förband som måste ha anfallskraft mot mer förberedda och mer motiverade rebellenheter. Rimligen borde tempot i striderna nedgå när Khaddafis förband har tagit kontroll över västra Libyen helt, vilket de borde göra de närmaste dagarna. Det är då dags för omgrupperingar i östlig riktning för att bygga upp anfallskraft mot Benghazi. Hittills verkar Khaddafis förband vara ganska små, vilket i det stora landet är en nackdel. De kommer att bli tvungna att lämna kvar någon form av reserv kring Tripoli för att kunna slå tillbaka lättare rebellenheter som kan uppstå igen.

Denna paus eller tempominskning kommer att lämna utrymme för diplomatiskt arbete under högtryck. Det finns många viljor i omvärlden som ska jämka en lösning. IBSA (Indien, Brasilien och Sydafrika) gjorde ett uttalande i förgår där man ställde sig i princip avvisande till en flygförbudszon. USA har under gårdagen sagt att en sådan kräver FN:s stöd. Omvärlden kan ge humanitärt stöd, men det kommer inte hjälpa rebellerna militärt. Det är också tveksamt om omvärlden kan leverera militär materiel till rebellerna, eftersom det troligen skulle stå i strid med de sanktioner som FN infört mot Libyen i det avseendet. Samtidigt blir det svårt för omvärlden att överge rebellerna i handling med tanke på den retorik som använts under stridigheterna. Jag bedömer fortfarande att Egypten kommer att spela en stor roll den närmaste tiden, och att det är fullt möjligt med lättare förband från landet som övervakar någon form av zon i östra Libyen under en tid för att kyla ned situationen. Tiden närmar sig då det är dags att rädda ansiktet.

Tidigare inlägg:

Libyen – någon annan får göra jobbet 5/3 – om det osäkra läget och om svårigheten att få mål och medel att hänga ihop

Humanitär intervention i Libyen? 27/2 – om förutsättningarna för en humanitär intervention

Aftonbladet
SvD
DN
Expressen
SvD
Expressen

Mer av samma författare