av Michael Sahlin

 
Klockan tickar för president Obama och hans administration, och talet om ”lame duck” bland dem som nu, inom respektive parti, fokuserar på alla förändringar i amerikansk utrikespolitik post-Obama som man hoppas och kanske t o m tror på blir vanligare och uttryckligare. Så frågan blir nu vad team Obama trots detta eventuellt ska kunna åstadkomma innan tiden är helt ute. Frågan uppstår inte minst med tanke på de dilemman och de utmaningar som ”The indispensable nation” står inför bland annat i det kaotiska Mellanöstern/Nordafrika, här och nu. Idéerna bland presidentvalsaktivisterna om behovet av ny och ändrad amerikansk mellanösternpolitik må vara mångahanda – och spretiga – men även en nu vingklippt och desillusionerad Obama-administration har många svåra beslut att fatta (och försöka få gehör för i den svårflirtade Kongressen) långt innan det blir tid för en ny president att förvalta arvet och eventuellt tänka nytt. Gigantiska utmaningar finns ju också, för USA och andra, på annat håll i världen.

Just när detta skrivs återstår någon enstaka dag till deadline inträffar i förhandlingarna mellan Iran och USA m fl (P5+Tyskland) i Lausanne/Wien om det iranska nukleära programmet. Kanske bekräftas innan dessa rader ens hunnit skrivas färdigt ryktena om att fristen, givet utestående tvistefrågor, trots allt kommer att förlängas. Ett avtal med Iran, trots allt motstånd både från israeliskt och saudiskt håll och från kritikerkretsar även i USA (och i Iran), skulle förvisso vara en ”game changer” i det komplexa västasiatiska konfliktmönstret, men en scenförändring med ovissa konsekvenser. En kanske nödvändig men kanske inte tillräcklig betingelse för en definitivt nödvändig stabilisering i regionen.

Man erinrar sig här hur president Obama inför FNs Generalförsamling hösten 2013 uttalade att från och med nu skulle USA fokusera på tre mål (medan allt annat skulle läggas i baksätet): en fredsuppgörelse Israel-palestinierna, ett slut på det syriska inbördeskriget, och så ett avtal för att förhindra iransk kärnvapenanskaffning. Trots Kerrys ansträngningar och skyttlande havererade försöket att äntligen skapa fred mellan israeler och palestinier, och nu verkar tåget ha gått för även denna administration. Och kriget i Syrien bara fortsätter att skapa död och flykt, utan slut i sikte. Det är alltså svårt att överskatta betydelsen av ett Iran-avtal för Obama-administrationens eftermäle, inte minst också med tanke på svårigheterna att uppfylla löftena om ett avslutande under mandatperioden av krigen i Afghanistan och Irak.

Problemet för Obama och USA är dock att även alla andra krisfrågor i MENA-regionen, de som skulle hamna i baksätet, över tiden tillväxt i komplexitet och hotfullhet och ställer ”den oundgängliga nationen” inför ständigt nya och svåra frågor om vari oundgängligheten egentligen skall bestå: ”damned if you do, damned if you don´t”. Det talas i amerikansk debatt mycket om bristen på amerikansk strategi i regionen, särskilt vad gäller kampen mot IS och konflikterna i Syrien och Irak. Samtidigt som en och annan påpekar att endast den okunnige kan hävda att det finns en strategi som vore relevant och verksam i det kaotiska Mellanöstern. Det spretar rejält i amerikansk debatt inför stundande maktskifte, en debatt präglad av svårartad ambivalens och grundläggande osäkerhet beträffande vad som är vitala amerikanska säkerhetsintressen och vilka målsättningar som i dagens verklighet faktiskt vore realistiska och genomförbara. I bakgrunden spökar den tunga känslan av ansvar för allt det som interventionen 2003 ställde till med, i Irak, men indirekt också i Syrien, och därmed regionen. Ytterst hägrar den klassiska spänningen mellan isolationism och militär interventionism.

Vad göra?

Så vad ska USA göra? Frågan uppstår också ur konstaterandet att USA:s maktprojicerings- och fredsmäklarförmåga också (förutom krigströtthet) begränsas av att Obamas USA har rejält problematiska relationer till samtliga regionens huvudspelare, Al-Sisis Egypten, Erdogans Turkiet, Netanjahus Israel, kung Salmans Saudiarabien, Shia-regimen i Bagdad, m fl, samt förstås ayatollornas Iran. Att rätt och klokt balansera mellan dessa var för sig problematiska regimer med motstridiga intresseagendor är (för att uttrycka det milt) inte enkelt. Tillkommer så det faktum att det inte är möjligt att bortse från den vidare internationella scenen, t ex att motparten Putins Rysslands medverkan behövs i varje syriskt fredsscenario. Liksom att Irans medverkan behövs för att få ordning på Irak, och därmed ett övertag i kampen mot IS, och för en långsiktig stabilisering av Afghanistan efter det militära uttåget. Och att EU är upptaget av interna konvulsioner.

MENA-miljön – med inbördeskrigsförhållanden och ombudskrig i Libyen, Jemen, Syrien och Irak – präglas nu av dels IS´ fortsatta framfart och metastaserande utbredning, av en djupnande,  politiserad klyfta tvärsöver regionen mellan Sunni och Shia och av till synes oförsonlig maktkamp mellan ett wahabistiskt Saudi och Shia-Iran, av fortsatt (och fortsatt ohållbart) dödläge i den israelisk-palestinska konflikten, av ekonomisk stagnation och av nya, stora frågetecken beträffande  Sykes-Picot gränsernas och den gällande statsstrukturens hållbarhet i rådande turbulens. Och av synbarligen tilltagande frustration hos regionens huvudspelare, Saudiarabien med klienter och Turkiet (som knappast har några klienter) över USA:s villrådighet och sviktande ledarskap, med ty åtföljande benägenhet att ta saker i egna händer (mer om det sedan). Och av amerikansk frustration över klent och tvehågset regionalt bidrag till kampen mot IS, särskilt vad gäller NATO-allierade Turkiet. Se där en riktigt ordentligt trist kombination. Så vad ska USA göra?

Dilemman och ”game changers” i Syrien

Senaste nytt på ”game changer”-fronten, till betydande bekymmer för Obama-administrationen som absolut inte behöver ytterligare komplicerande dåliga nyheter, är de rykten som i dagarna surrar i Ankara om att den efter senaste parlamentsval försvagade AKP-regimen med Erdogan i den faktiska spetsen överväger någon form av militärt ingripande i Syrien  och att skälet för detta nu i första hand har att göra med syrisk-kurdiska PYD:s militära framgångar mot IS med hjälp av amerikanskt flygunderstöd, en ny påminnelse om att ”The indispensable ally of the the indispensable nation”, Turkiet,  har väsentligen andra prioriteringar än USA i det syriska dramat. IS må även för Syriens grannland Turkiet utgöra ett hot – oaktat allt som sagts och ryktats om turkiskt diskret bistånd bl a till IS m fl jihadistiska anti-Assad-grupper och å andra sidan om turkisk sårbarhet för den befarade närvaron i transitlandet Turkiet av mängder med aktionsberedda celler och sympatisörer. Men i Ankaras/AKP:s hotbild utgörs de större hoten av dels den seglivade Assad-regimen och dels risken att det i spillrorna av Syrien skall uppstå en självständig eller autonom kurdisk entitet vid gränsen mot Turkiet, till skada för den turkiska kurdfrågans hanterbarhet.

Ett turkiskt militärt ingripande i Syrien, trots förutsägbara reaktioner i Moskva och Teheran och trots tveksamhet och motstånd i Turkiet på alla håll i landet (utanför AKP-kretsen)  – ett ingripande som utåt motiveras med behoven av en skyddszon i norra Syrien både för att kunna hantera fruktade ytterligare flyktingströmmar och som led i kampen mot såväl Assad-regimen som kurdiska PYD och IS – skulle göra ett redan prekärt läge för Obama-administrationen (som i och för sig länge önskat sig turkiska ”boots on the ground” i kampen mot IS) än mer prekärt och ytterligare försvaga tilltron till att det alls finns en lösning på det syriska dramat. Dilemmat för USA i Syrien är ju att (den omfattande men numera mer sparsamt opererande) anti-IS koalitionen för att behålla Gulf-staterna och Turkiet ombord måste upprätthålla en anti-Assad retorik, samtidigt som USA naturligtvis inte har något intresse av att Assad-regimen faller bara för att ersättas av en anti-amerikansk och anti-västlig jihadistisk regim med slagskugga även över den darriga utvecklingen i grannlandet Irak. Eller för den delen en ytterligare kaotisk ”somalisering”.

Och för USA tillkommer att kurdiska styrkor – syrisk-kurdiska PYD, Irak-kurdiska peshmergas och turk-kurdiska PKK – hittills varit den enda trösten i bedrövelsen när det gäller att komplettera halvdant framgångsrika flygbombningar med nödvändiga ”boots on the ground” i kampen mot IS i Syrien och Irak. Turkiet, med egen agenda, har fortsatt att vara motvillig allierad och i Irak har ökande amerikanska rådgivarinsatser inte förmått skapa en effektiv armé, kapabel att göra det jobb som nu mest utförs av Iran-stödda Shia-miliser. Luttrade bedömare dämpar tilltron till att som väg- och tidsvinnande strategi satsa på att utbilda och utrusta ”moderata” förband i Syrien genom att hänvisa till alla de miljarders miljarder som USA, tidigare liksom nu, satsat på just detta i Irak, utan större verkan i rådande miljö.

Intressena, strategierna och agendorna divergerar alltså rätt våldsamt, innebärande bl a att ett turkiskt ingripande, unilateralt eller i Saudi-maskopi (såsom redan sker i det aktiverade militära stödet för allehanda rebellgrupper, jihadistiska liksom ”moderata”, skulle innebära stora bekymmer för amerikansk politik, om ingripandet sker med nu angivna förtecken och motiv. USA, redan hårt prövat av allianspartnerns Erdogan-inspirerade extravaganza i olika utrikespolitiska riktningar, skulle få svårt att försvara det turkiska agerandet och att hantera ingripandets olika konsekvenser, samtidigt som man konstaterar risken för en våldsam utveckling av förhållandet mellan turkisk och kurdisk nationalism i Turkiet självt i en känslig tid och en känslig region.

Och även om den turkiska AKP-regimen skulle backa tillbaka, ställd inför motstånd mot ingripandeplanerna även från den (luttrade) turkiska militärens sida och med tanke på pågående koalitionssonderingar efter valet som kan tvinga fram en ändring i AKP-regimens (misslyckade) Syrien-politik, så kvarstår många problem, däribland de problem som har att göra med Rysslands och Irans stöd för den Assad-regim som de USA-allierade Turkiet och Saudiarabien bundit sig för att störta, samtidigt som de känsliga nukleära förhandlingarna med Teheran går mot sin kulmination. Dilemmat, ett annat dilemma, för USA:s politik, är att läget i Syrien är sådant att det helt enkelt inte tycks finnas något klart och tydligt mål att kunna fokusera på, och leda mot, att avvaktan och sekvensiellt agerande är vad som står till buds, samtidigt som den syriska krisens politiska och humanitära konsekvenser blir alltmer ohållbara och de regionala huvudaktörerna, främst Turkiet och Saudi, blir alltmer pressade, otåliga, och benägna till att ta saken i egna händer.  Samtidigt som IS-giftet sprider sig i MENA-regionen som helhet.

…och i Irak

Och så Irak. Vad borde USA göra där, med tanke inte minst på det ansvar man har för att ha släppt ut anden ur flaskan genom interventionen 2003? Än mer än Syrien framstår Irak som huvudarenan för några av regionens huvudkonflikter som släppts loss: det arabiska versus det persiska, Sunni  versus Shia, det arabiska versus det kurdiska, minoritet-majoritet, mainstream Sunni  versus Muslimska brödraskapet och allehanda salafistiska och wahabistiska varianter/grupper, IS mot ”alla andra” (om än med varierande beslutsamhet), Bagdad mot Erbil, olika kurdiska grupperingar mot varandra, osv.

Amerikansk politik i detta virrvarr har varit att söka värna om Iraks territoriella integritet (t ex tillhållande KRG i Erbil att hålla an med kraven på självständighet), att verka för tillkomsten av en mer moderat och tvärsekteristiskt inkluderande ledare (Abadi) och regim i Bagdad för att på så sätt dämpa sunniminoritetens alienation inom Irak, att göra en ny insats för att återupprätta den skamfilade irakiska reguljära armén och göra den kapabel till kamp mot ett fortsatt – trots flyginsatserna – framträngande IS och att pragmatiskt och de facto samverka med Iran-stödda shiamiliser och förekommande reguljära iranska militära aktörer, med kampen mot IS som gemensam nämnare bland allt det som skiljer, och med bakgrund i de nukleära förhandlingarna. Och att från luften (fortfarande i avsaknad av ”boots on the ground”) bekämpa IS i Irak genom att bekämpa IS också i basområdet Syrien – och därigenom inträda till försvar för Sykes-Picot- gränserna anno 1916.

Knappast någon i Washington har såvitt bekant dragit slutsatsen att denna politik hittills varit nettoframgångsrik. Beroendet av Iran-stödda shiamiliser och den taktiska de facto samverkan med Teheran i den prioriterade kampen mot IS i Irak betraktas med oro och föranleder allehanda motåtgärder i länder (Saudi , Israel, Turkiet, m fl) som på sunnipolitisk grund fruktar en utbredning av iransk makt, till att börja med i Irak men potentiellt också i Jemen, Bahrein m fl länder där det finns shiaminoriteter. Flygbombningarna tycks inte på allvar bita på ett taktikanpassat IS. Även ett stegvis utökat antal amerikanska militära rådgivare/utbildare har inte förmått det som USA tidigare inte förmådde, trots en massiv satsning värd 25 Mrd USD, nämligen att skapa en fungerande, nationell irakisk armé. Alltså är man inte i närheten, än idag, av att återerövra staden Mosul som IS chockartat intog för ett år sedan. Snarare är trenden just den motsatta, att man tappar städer som Ramadi. Och regimen Abadi får uppenbarligen allt svårare, trots amerikanskt stöd, att hålla stånd mot shia-sekterismens krafter. Sunniminoritetens utsatthet och alienation, och därmed rekryterbarhet för IS, förefaller inte ha minskat. Shiamiliser och shiadominerad armé fruktas mer än IS-monstret. Stödet till, och behovet av, kurdiska KRG måste begränsas av det hot mot Iraks nationella sammanhållning som kurdistanska självständighetssträvanden utgör. Också den kurdiska frågan är gränsöverskridande och potentiellt explosiv.

Ekvationen ser omöjlig ut. Och de humanitära konsekvenserna bara växer.

Damned if you do, damned if you don’t

Så vad ska USA, ännu en tid under ledning av team Obama som lovade avsluta krigen i Afghanistan och Irak men som inte kunde förutse IS-fenomenet, göra nu: ”damned if you do, damned if you don´t”. Och vad ska en ny president hitta på? Ingen lär väl kunna hoppas på att utvecklingen på marken av egen dynamik ska göra det lättare att se klart och kunna skapa mindre fruktlösa handlingsalternativ. Eller att ”cut and run” skulle vara försvarligt, eller ens politiskt möjligt. Detsamma torde gälla den option som trots Irak-erfarenheterna och annat i det tunga bagaget simplistiskt förordas av en del kongresspolitiker, en fullskalig militär återvändo till Irak som i varje fall Obama och många med honom fann och finner otänkbar. Kvarstår, kanske för lång tid, ”muddle through”, i den mån de regionala huvudaktörerna tillåter ens det.

För oss andra gäller att kampen mot IS och all annan internationell terrorism och mångfalden dilemmor och närmast hopplösa handlingsval i ett Mellanöstern och MENA som helhet riskerar att i så hög grad uppta energi och kongresspolemik att USA relativt sett blockeras och tappar vilja och förmåga att ta spjärn mot ett aggressivt Putin-Ryssland i östra Europa och anta utmaningarna från det framväxande Kina.

Så trots eller tack vare EU:s och därmed Sveriges begränsade vilja och förmåga att göra positiv skillnad i Mellanöstern (men med tanke på alla effekter som påverkar europeisk säkerhet) , USA:s nuvarande och kommande ansträngningar att mot svåra odds fortsatt utgöra stabiliserande faktor i denna hårt prövade region, utöver de mer globala utmaningarna, ÄR ett säkerhetspolitiskt intresse också för oss. USA förblir ”The indispensable nation” – en svår roll i en svår tid.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare