Det Andrew Wallace skriver är klokt och jag delar i huvudsak hans uppfattning.
Dock glömmer vi alltför ofta bort att för att göra de listigheter Wallace beskriver måste vi kunna genomföra väpnad strid, det vill säga ta livet av en angripare på ett sätt som får denne att tro att vi kan det och kommer att göra det. Därmed inte sagt att vi alltid skall göra det. Härom veckan hörde jag försvarsberedningens ordförande säga att vi bör förbereda oss för att det värsta kan hända – klokt tycker jag!
Det som bekymrar mig är – kan vi verkligen göra det konkreta hantverk som krävs för att utföra de operativa konster Wallace beskriver? De amerikanska Sabre piloternas framgångar berodde ju på att de behärskade sina flygplan, sin stridsteknik och kunde leverera verkan i målet. Kan vi inte det, kan vi göra hur många OODA looper som helst utan att det leder till framgång.
Sedan måste vi också som Wallace skriver vinna folkets förtroende och det gjorde vi bra under den allmänna värnpliktens tid. Så här skriver generalen Sir Michael Rose om soldaterna i den första nordiska bataljonen i Bosnien 1993.
”… the Swedish soldiers were of exceptionally high quality and were well equipped. Although Sweden has not been at war for almost 200 years. It was plain that they had lost nothing of the martial quality that allowed them to dominate northern Europe in the seventeenth century. They could be extremely bloody-minded and always returned fire immediately with their heavy weapons if they were fired upon”.
Sant eller inte – men så tolkades vi av omgivningen och det gjorde i många stycken livet enklare för oss. Viljan att skrämma och trakassera oss minskade påtagligt eftersom det kunde vara farligt.
Hur är det idag? Ett antal år utan värnplikt och nu med en mycket begränsad värnplikt, har den förändrat folkets stöd för väpnat motstånd? Inte så mycket tror jag, däremot tror jag att vår förmåga att uthärda krigets påfrestningar har minskat.
Att vi måste vara oförutsägbara håller jag också med om. För mig är den viktigaste taktiska och operativa grundregeln att överraska motståndaren. En allsidig och flexibel organisation ger de bästa förutsättningarna för det. Men framförallt krävs ett ”mindset” som törs tänka utanför boxen och vågar ta risker för att vi skall lyckas med oförutsägbarheten. Försvarsmaktens ledningsfilosofi – uppdragstaktik – borde lägga grunden för det. Dessvärre känns det som om det fyrkantiga fredstida administrativa regelverket effektivt motarbetar detta och det går inte att växla mellan regelstyrning och uppdragsstyrning över en natt. Då uppdragstaktik är en ledningsfilosofi, inte ett regelverk, krävs det att man uppfostras och kontinuerligt verkar i den miljön.
Teori och praktik måste samspela.
