Försvarsminister Sten Tolgfors har det inte lätt. Han presiderar över ett politikområde som anses vara en grundläggande funktion i samhället, den största statliga arbetsgivaren, men också ett område man inte vinner val på. Försvaret har minskat oavbrutet i tjugo år som andel av BNP, trots att vi är aktiva deltagare i två inbördeskrig/Väpnade uppror (Libyen och Afghanistan) och fortfarande är granne med Ryssland, Polen och Tyskland.
Statsrådet gör ett seriöst arbete med att få igenom det som är möjligt. Och en hel del fungerar bra, se bara på FL 01 insatser över Libyen. Som jag ser det finns det fem bekymmer just nu:
1. FOI har i olika rapporter varnat för att beställt försvar blir dyrare än beräknat. Själv bedömde jag 4-5 Mdr/år i mitt inträdesanförande november 2008. När kommer den politiska nivån (regering och opposition) erkänna underfinansieringen av ambitionen? Vad är regeringen beredd att göra för att säkerställa personell uppfyllnad kvantitaivt och kvalitativt? Till det ekonomiska läget kommer frågan om Gripensystemets framtid. Även om det finns ett operativt behov av en E/F givet den ryska stridsflygsutvecklingen, så innebär det att annat kommer få stryka på foten eller försenas.
2. Gotland. Utan att måla upp hot, utan bara ett konstaterande av Gotlands belägenhet i militärgeografin ger vid handen att någon form av kvalitativt militärt försvar måste finnas på ön. Det var ett stort misstag att besluta om nedläggningar 2004, men det är ett minst lika stort misstag att inte erkänna detta. För krishantering i närområdet bygger den nuvarande modellen på ett frivilligförsvar. Men utan en militär kapacitet som finns på plats på Gotland från början, så vacklar denna modell. Det finns olika system som skulle kunna finnas på ön. Kustrobot, luftvärn och aerostater skulle kunna vara några av alternativen.
3. Den sjöoperativa förmågan, särskilt internationell beredskap. Sverige har behov av en stark marin. Dels är vi den stat som har mest gräns mot Östersjön, dels har vi en stor export och import över världshaven. I samband med Libyeninsatsens nystart visade det sig att ingen hade höjt beredskapen på något av våra sjöstridsförband. Dessa kan segla på internationellt vatten och stödja svensk/ allierades diplomati, redo att eskortera fartygstrafik/spana/röja minor. Detta är särskilt viktigt när risken för krig i Mellersta östern/Persiska viken har ökat märkbart sista halvåret samtidigt som Al Qaida mfl kämpar för att behärska Jemen och Somalia. 90 dagars beredskap räcker inte långt.
4. Försvarslogistiken. Regeringen har mottagit Försvarsstrukturutredningen nyligen. I denna föreslås mycket verksamhet flyttas från Försvarsmakten till Försvarets Materielverk. Försvarsmakten har signalerat en negativ hållning, vilken jag delar. Kalkylerade vinster kommer inte att tas hem, och utredaren har inte trängt på djupet av logistiken, som kanske är den mest kvalificerade funktionen ett militärt försvar har. Risken är överhängande för alltför stort avstånd mellan förbandens logistik och övrig logistik, om utredarens förslag antas.
5. De internationella insatserna. Dessa är svåra för oss, eftersom vi till stor del blir beroende av andra aktörers göranden och låtanden. Med Afghanistan på väg mot ett inbördeskrig (?) och Libyen mot en politisk lösning, så måste ett par frågor besvaras redan nu. I vilka situationer är den politiska nivån beredd att gå ur Afganistan före 2014? Vilka villkor ställer regeringen för att ingå en politisk lösning om Libyen? Jag sätter inte att vi ska gå ut ur Afghanistan, men det kan vara bra att ha tänkt igenom dessa saker i lugn och ro. För plötsligt är verkligheten här. I denna fråga ligger också NBG:s framtid. Under sex månader av trettio har vi denna stora styrka i hög beredskap. Detta gjorde bland annat att vi kunde knoppa av delar av EAW för att bilda stommen i FL01 för Libyen. Men det innebär också en mycket lägre beredskap övriga perioder. När specialförbanden löser uppgiften som bordningsstyrka, så återstår ett transportflygplan och ett skyttekompani i 10 dagars beredskap, de flesta andra system har 90 dagar. Inte mycket till handlingsfrihet för ett användbart insatsförsvar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Delar din analys till fullo.
Bra analys!
När det gäller beredskapssystemet behöver det en rejäl översyn. Jag ser inte varför man skiljer på internationell och nationell beredskap, åtminstone inte för sjöstridskrafter. De har ständigt 48 timmars materielberedskap för nationell insats, men 90 dagar för internationell dito. Varför tar det 88 dygn längre tid för att börja röja minor utanför Rotterdam än utanför Brofjorden?
/ Commander
Beredskapen för de olika förbanden är besynnerlig. Försvarsministern och den militära ledningen menar att vi numer har stående, bemannade förband i hög beredskap, vilket vi ju har till stor del i FV och Marinen. Trots detta svarar MTS efter Socialdemokraternas förslag om marina inslag till Libyen, att marina förband har 90 dagars beredskap och därför kan nyttjas först efter tre månader. Oavsett vilken beredskap regeringen krävt av Försvarsmakten, så måste det väl vara möjligt att få iväg flera av förbanden på kortare tider. Om viljan funnits är min bedömning att fartyg skulle kunnat skickas efter veckor snarare än månader.
”Go Navy Go!”
Delar era tankar.
Det är värt att påpeka som tidigare gjorts att förbanden har olika beredskap för nationell och internationell insats. Detta har inte alla förstått.
Ett förband som står i R10 beredskap har all sin materiel nerpackad för att snabbt kunna skickas iväg. Detta får till följd att förandet knappt kan övas under beredskapstiden. Om materielen packas upp för att övas med är det ett hästjobb att inventera, packa och plombera igen. Detta är något som får tas i beaktande när man argumenterar för att alla förband skall ha R10 beredskap för internationella insatser..
/H
@H. Helt riktigt. Själv skulle jag vilja ser mer R30 beredskap generellt över tiden samt ett väsentligt bättre nyttjande av beredskapsförändringar. Från R30 till R10 resp. R 90.
Ja fast problemet uppstår ju bara för att de inte finns en uppsättning utrustning för träning och en för insats. Ja jag vet att viss utrustning borde va samma tex vapen det är inget hinder.
Officer
Det är också riktigt. Problemet att såväl kompletterande utrustning som högre beredskap kostar mer pengar som vi inte har. Om vi inte istället sänker beredskapen på andra ställen genom att exvis dra ned på NBG.
För FV del är det betydligt mycket mer än bara en division eller flygstyrka som ska skickas. Flygunderhåll, samband, stabsfunktioner osv, beroende på host nation-stöd. Det krävs en hel del logistik för att få allt på plats. Av den anledningen tar det ett antal dagar att plocka ihop något liknande – såvida man inte nyttjar ett registerförband som EAW. Tyvärr måste man nog säga att det blir inte mycket bättre för nationell del. Ska man stå på något annat än en flottiljflygplats måste man mönstra samma saker som för det internationella fallet. Man har ju under 00-talet med stor omsorg rivit upp all infrastruktur på krigsbaserna.
En nationell beredskapshöjning nu med två parallella internationella insatser för FV skulle bli mycket intressant.
Steg 1 måste bli att kunna nyttja samma organisation och förband nationellt som internationellt. XX. Bataljon till Afghanistan, YYY. sfdiv till Sicilien osv. Det är hopplöst att hela tiden lägga ett nationellt pussel där minsta gemensamma nämnaren är löjtnant Z och kapten W eftersom de har specialistkompetenser ingen annan har och därför måste ingå i varje förbandsrotation.
Utrustningen är ett problem, men nyckelpersonal är som sagt ytterligare ett. Alla känner vi nog ett antal personer som samtidigt bemannar 3 eller flera befattningar i olika förband.
Jag begriper ändå inte varför ett välövat fartyg med sin fast anställda besättning INTE kan skickas på insats med några dagars/veckors framförhållning. Det är ju detta de tränas och peppas inför.
”Go Navy Go”
@GoNavyGo. Jag förstår inte det heller.
Commander, visst är det väl så att 90 dags beredskap inte innebär att förbandet skall vara i OP-området dag 90. Det är väl så att losskastning kan ske dag 90 och därefter kan det ta veckor att komma till OP-området?
I övrigt delar jag ”Go Navy Go”:s förvåning över beredskapstiden och dess konsekvenser.
Nu står väl inte en svensk bordningsstyrka överst på NATO:s önskelista, så alla spekulationer om vem som åker blir mest av akademiskt intresse.
Om det nu är meningen att just Flottans personal måste vara beredda på att bli utkallade på en längre internationell insats med 24h förvarning när som helst på året borde det kanske kommuniceras ordentligt med personalen innan?
Någon form av enklare ersättning kanske?
@ Sumatra: det stämmer för internationell beredskap, vad nu det är… Systemet är smått verklighetsfrämmande. Det har väl aldrig tagit mer än några timmar att få ut ett fartyg till grytan?
@ Nicke: du slår huvudet på spiken. Flottan har alltid haft (obetald) beredskap för att åka på insats med några timmars varsel, men då har det handlat om någon eller några veckor. En del av problemet är de onödigt långa rotationstiderna. Hade dessa varit två-tre veckor hade den korta beredskapstiden varit helt OK. Återkomme trol. med ett inlägg inom kort.
/ Commander
Det behövs ingen beredskap längre. För inte så länge sedan förhandlade facket fram det så stolta skyddas talet som säger att om du skickas på insats med mindre än 90 dagars förvarning får individen hela 2000sek brutto per insatt månad.
Det borde betyda att med det instiftade obligatorumet och fackets skyddsavtal att vi kan skickas när som. Me andra ord finns det ingen anledning för FM att sätta folk i annat än 90 dagars beredskap. De skall bara börja nyttja det så behöver man inte betala ut beredskapsersättning, skyddsavtalet blir mycket billigare.
Officer med 90 dagars beredskap, men som ändå skickas regelbundet.