Den kommersiella massmarknaden som grund för en ny våg av militära förmågeskapande materielsystem. Det är bedömningen från ett av de mest kända amerikanska forskningsinstituten, MIT, som ser utvecklingen av små kommersiella eller ”hembyggda”, modifierade och anpassade drönare som en av de viktigaste teknologitrenderna år 2023.
Vi matas dagligen med rubriker i dagspressen kring ”de 10 bästa tipsen hur vardagsekonomin ska fungera”, ”listan över årets 10 bästa semlor” etc. En ganska ovetenskaplig journalistik kan man tycka. Men ibland kommer det listor även från institutioner som ansedda MIT, dvs Massachusetts Institute of Technology, som i januari presenterade en värdering[1] avseende ”de 10 viktigaste genombrottsteknologierna 2023 som i hög grad kommer påverka våra liv”, där man också beskriver varför de är viktiga.
Ganska väntat finns där fördjupningar om artificiell intelligens (AI) med bedömningen att 2023 slår AI-tillverkad konst igenom på allvar. Ett annat exempel är en ytterligare förfining av tekniken med gensaxen CRISPR, för att förbättra möjligheten att bota allvarliga sjukdomar. Andra exempel på 10-listan handlar om organtransplantation, elektriska fordon, nya upptäckter genom det i världsrymden utskickade James Webb-teleskopet, analyser genom DNA-sekvensering, nya sätt att producera avancerade mikrochip samt batteriåtervinning till stöd för den ständigt växande elektrifieringen.
Alla dessa kan komma att påverka vardagen för de flesta av oss. På en kompletterande lista utöver de tio tar man också upp bl a kvantkryptering, extremt snabba datorer samt utveckling av fossilfri flygtrafik genom bränsleceller och vätgas.
Men det finns ännu en teknologi på huvudlistan, med en tydlig militär tillämpning och därför passande att fördjupa sig i här på bloggen ”Försvar och säkerhet”. Teknologin i fråga är vad MIT benämner ”Mass market military drones”, något som förhoppningsvis inte behöver ”påverka våra liv” (rubriken för teknologivalen) i fredliga länder i världen, men i hög grad gör det i dagens krigszoner. Den innebär också att tröskeln har sänkts för mindre nationer och paramilitära utbrytargrupper att inleda krigföring och skapa förödelse hos en motståndare.
I den väldigt snabba utvecklingen av civila små drönare dominerar Kina och de säljer årligen tiotusentals sådana runt om i världen. Kombinerat med innovativ förmåga hos människan och möjlighet att med 3D-skrivare producera ”skräddarsydda” detaljer av metall eller plast, modifieras sådana drönare för militära ändamål och används idag bl a i Ukraina. Därtill har framför allt Turkiet och Iran producerat kvalificerade ”stridsdrönare” i stora antal, som säljs till den som betalar. Allt detta är en utveckling som MIT uppfattar så kraftfull att den hamnar på deras lista över genombrottsteknologier.
Först något om de industriella ”stridsdrönarna”: I sin analys pekar MIT på det faktum att tillgång till kvalificerade militära drönare tidigare var begränsat till de militära stormakterna (utöver de s k supermakterna återfinns här nationer som Turkiet, Israel, Iran samt UK, Frankrike och några till, alla med egen förmåga att konstruera, bygga och driftsätta sådana system). P g a sin stora militära effekt har de hos t ex USA varit belagda med exportförbud. Läsaren är säkert bekant med de amerikanska Predator och Reaper (tillhör kategorin MALE – Medium Altitude Long Endurance) som USA i ett par decennier använt vid internationella insatser, för spaning såväl som för precisionsinsats med vapen. De har inte varit till allmän försäljning. Nu säljer däremot Turkiet sin inhemskt tillverkade Bayraktar TB2 till bl a Ukraina, med en angiven kostnad av ca 5 milj dollar per system, medan en motsvarande amerikansk Reaper kostar upp mot 30 milj dollar. Skillnaden i kapacitet och förmåga motsvarar inte prisdifferensen.
Nästa drönare som väckt uppmärksamhet är den iranska Shahed-136, samt den något mindre Shahed-131, som är precisionsstyrda s k ”kamikaze-drönare” eller patrullrobotar, som utrustade med en sprängladdning flygs ner i målet och förstörs tillsammans med detsamma. De innehåller all nödvändig utrustning för att navigera och identifiera mål. Shahed-136 kan bära en vapenlast av mer än 30 kg, vilket är fullt tillräckligt för att förstöra en mindre kraftstation, sambandscentral, bostadshus e dyl. Priset för sådana system, som enligt amerikanska underrättelsetjänster levererats av Iran till Ryssland i hundratal, är bara 20-30 tusen dollar. Det är hittills Iran och Ryssland samt enligt uppgift även vissa milisgrupper i Jemen som använt dessa Iran-tillverkade drönare. Men oroande uppgifter har kommit på senare tid[2] om att Ryssland slutit avtal med Iran om att bygga flera fabriker för produktion av tusentals drönare av denna typ, att sättas in i kriget mot Ukraina. Det är en mångmiljardsatsning som Ryssland hoppas ska ge dem övertag genom ännu mer kapacitet att demolera infrastruktur, med syfte att nöta ner den ukrainska motståndsviljan.
Men MIT bedömning grundar sig ännu mer på möjligheten att modifiera små kommersiella massproducerade drönare, särskilt från världens dominerande tillverkare som är kinesiska DJI. Redan 2016 användes quadrocoptern (vertikalstartande drönare med fyra rotorer) DJI Phantom av terrororganisationen ISIS, som utrustade dem med granater som kunde fällas mot utsedda mål. Ombyggnad av alla möjliga kommersiella små farkoster har accelererat under Ukrainakriget, inte minst genom innovativa ukrainska ingenjörstrupper som lyckats bygga stora antal av dessa relativt små och svårupptäckta drönare. De kan från nära håll flygas in över posteringar, skyttegravar eller dåligt skyddade fordon och där släppa sina handgranater eller motsvarande last. Utrustade med kamera med fjärrsändning kan de sedan erbjuda direkt skadeutfallsanalys. Effekten har varit påtagligt, inte minst i att påverka moralen hos de ryska fronttrupperna.
DJI beslutade redan förra våren, grundat på nyheter att deras drönare användes i krigföringen i Ukraina, att upphöra med all försäljning till båda sidor. Men principen tillämpas nu i stor skala och amerikanska analytiker menar att såväl DJI-drönare som olika hemmabyggen, utrustade med granater och släpp-anordningar, idag finns i varje konflikthärd i världen. Även de stora och mycket ”potenta” turkiska Bayraktar TB2 finns numera i arsenalen hos flera små stater i Afrika, som för något decennium sedan inte hade tillgång till några vapenbärande drönare.
Även utan vapenlast kan olika små, billiga drönare ge en avsevärd förmågeökning. Utrustade med kvalificerade kameror och kommunikationsutrustning kan de användas för målspaning samt invisning för andra stridskrafter. Man ska heller inte underskatta effekten av drönarnas surrande för att skapa osäkerhet och rädsla hos stridströtta, dåligt utbildade och utrustade förband, vilket Ryssland anses ha skickat i stora antal till fronten i Ukraina.
Ett privat svenskt initiativ, drones2ukraine[3] samarbetar med en ukrainsk organisation som utbildar ukrainska specialister i hantering, modifiering och anpassning av den nämnda typen av drönare. Man har nu utbildat över 3 000 drönarpiloter och den svenska organisationen stöder utbildningsverksamheten samt samlar in och skickar drönare och därtill utrustning för att förbättra hanteringen i vinterkylan. Man har också satt i gång en insamling i Sverige för s k crowd-funding av nya drönare, och avser anskaffa och skeppa minst 25 sådana i närtid. Man vill förse de ukrainska styrkorna med ett tillflöde så att pressen mot de ryska förbanden kan fortsätta. Många enheter förloras naturligtvis, men innovationsförmågan är stor.
En beskrivning av detta initiativ och övrig drönaranvändning i Ukraina, liksom av drönare/UAS som företeelse civilt och militärt, deras historia, användning och utvecklingstrender inom området ges i den bok, ”Drönare/UAS – teknik och förmågor” som nu är under slutredigering med avsikt att ges ut av Kungl Krigsvetenskapsakademien i slutet av mars. Boken har ambitionen att ge en helhetsbild av drönarområdet och kommer att annonseras på akademins hemsida när det är dags.
