En vacker sommardag i ett grönskande Sverige – visst har vi det bra! I alla fall om vi kan blunda för nyhetsflödet om kriget i Ukraina, nöden i Gaza, bränder, torka och översvämningar i allt fler länder och den ökande politiska polariseringen runt om i världen.
Många faktorer ligger bakom att de flesta i vårt land har förmånen att kunna ha ett gott liv. En central faktor är förstås att Sverige geografiskt ligger där det ligger. Golfströmmen gör klimatet här svenskt ”lagom” och vi slipper företeelser som jordbävningar, orkaner och sandstormar. Vi har skog, fält och malm för grundförsörjningen och vi har hamnar och annan transportinfrastruktur för att distribuera det vi behöver. Politiskt har vi (i en internationell jämförelse) varit väldigt stabila, hållit oss utanför de stora krigen och nu även blivit medlem av NATO – därmed del av en allians som ger ett nytt trygghetstillskott i en tyvärr alltmer orolig omvärld.
Men det geografiska läget utgör samtidigt en delmängd av vårt geopolitiska läge, där vi nu befinner oss väldigt nära den fysiska och politiska riskzonen för verkligt obehagliga skeenden. Sverige är ett väldigt exportberoende land och därmed mycket känsligt för externa blockader av råvaror, tekniska komponenter, transporter och specialistkompetens. Under de två decennier som inledde 2000-talet fanns en naivism hos våra (och många andra länders) folkvalda, med en tro på att globaliseringen skulle skapa ömsesidiga beroenden som ingen part ville bryta. Det närmast brutala uppvaknandet har nu skapat behov av grundliga analyser av de förutsättningar som krävs för att vi i Sverige ska kunna bevara det välstånd vi så gärna vill unna även våra barn och framtida generationer.
Men Sverige har byggt sitt välstånd inte bara på de gynnsamma faktorer jag tidigare nämnt, utan i hög grad på vårt teknologiska och tekniska kunnande samt ett positivt företagsklimat med en tro på individens roll i helheten (en mindre hierarkisk attityd än i många andra länder) med förtroende och delaktighet som kännetecken. Det har lett fram till många patenterade uppfinningar på det tekniska området, av vilka flera har genererat urstarka svenska storföretag med global spridning. Andra faktorer är ett åtminstone tidigare bra skolsystem, satsningar som ”hemdatorreformen” (viktigt som grund för IT-baserat småföretagande i flera branscher) samt det faktum att i en ganska liten befolkning måste var och en ta ansvar för flera delar i en helhet. Min egen bedömning är att det sistnämnda varit en viktig grogrund för den kreativitet som lett till att Sverige sedan starten 2007 legat bland topp-fem (2023 på andra plats) i FN-indexet[1] för mest innovativa länder.
I två av Kungl Krigsvetenskapsakademien utgivna böcker[2] har jag tillsammans med likasinnade utvecklat tankar och fakta kring digitaliseringens betydelse för Försvarsmakten respektive kring den snabba utvecklingen av teknik och förmågor som nu pågår avseende drönare/UAS. Jag är övertygad om att även om vi som individer vill tro att vi utvecklar och använder teknik så att den passar redan identifierade behov, det oftare är så att teknikens utveckling går språngvis och att vi skapar behov utifrån de teknologiska rön och den teknik som erbjuds.
När innovativa krafter genererar smarta lösningar som kan bidra till samhällets digitalisering, finns samtidigt en risk för bakslag. Svårigheten att navigera, t ex mellan regelverk för LOU kontra behov av cybersäkerhet, har många beslutsfattare i offentlig förvaltning blivit varse, ibland med helt oacceptabla konsekvenser för såväl nationens som individers säkerhet. Det har skett i tider av en tro på avspänning i världen – nu skärps läget och riskerna ökar ytterligare. Det krävs att regeringens olika politikområden samverkar för att hitta hanterbara vägar att balansera vidare, baserat på ökad insikt.
Även bristerna i våra, under kalla kriget mycket välutformade, beredskapsplaner och beredskapslager har blivit uppenbara under de granskningar som krävts i det nya säkerhetsläget och i och med NATO-inträdet. De åtgärder som nu initieras kommer att kosta mycket skattepengar. Men vi behöver försäkringslösningar på alla nivåer, från hemmet och familjen (privata lösningar) via kommuner och regioner upp till nationell nivå och högst upp de gemensamma lösningarna inom EU och Nato.
Nu tillbaka till rubriken för detta inlägg!
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari sa så här vid en konferens på IVA i juni: ”Svensk ingenjörskonst är något vi kanske har tagit lite för givet, och här måste vi politiker vara med och driva på från vårt håll”.
Bra uttryckt, men det medföljde tyvärr inga löften. Jag vill nu utveckla detta resonemang vidare, med fokus på behovet av svenska satsningar på forskning och utveckling (FoU) och kompetens.
Om vi är överens om att teknik är en drivkraft för samhällets utveckling, att digitaliseringen är en nödvändig process i samhällets fortsatta transformation, att artificiell intelligens (AI) kommer ingå i utformningen av samhällsbyggnad, produkter, kultur och politik samt att Sverige inte vill hamna på efterkälken, då är det nödvändigt att vi själva (vår nation) tar ansvar för resan framåt. Det krävs politiker och andra beslutsfattare med förståelse för att:
- De flesta lyckade innovationer startar med forskning och teknikutveckling, vilket ställer krav på en stabil grundfinansiering. På låg teknikmognadsnivå är det nödvändigt med statlig finansiering. Svenskt näringsliv satsar väldigt stora belopp på FoU, men de bör få fokusera på behoven när teorierna prövats och det är dags att bygga prototyper och senare produktifiera lyckade idéer.
- Vi behöver skapa attraktiva forskningsmiljöer, som lockar även utländska toppkrafter att söka sig hit. Därvid behövs regler för uppehållstillstånd och finansiering som inte är sämre än våra konkurrentländers.
- Det ligger stora ekonomiska värden i teknologisk kunskap och idéer för innovation. Dessa behöver skyddas och det är ett ansvar även för samhället, genom stöd till säker infrastruktur och anpassade regelverk. Enligt SÄPO, vilket nyligen belysts bl a av SOFF, ökar nu utländskt industrispionage och även fysiska hot mot svensk högteknologisk industri.
- Värdet av tekniska lösningar i spetsnivå är stort även ur självförsörjningssynpunkt. Svensk försvarsindustri ligger i verklig framkant inom flera områden. Ett sätt att bevara sådana värden är att staten – vilket är vanligt i länder som USA och Frankrike – säkerställer grundbeställningar, ger vissa subventioner och i vissa fall är delägare. Indirekt finns detta även i Sverige genom att staten kan lägga kompetensbevarande tilläggsbeställningar i avvaktan på större materielbeställningar, men det är av en mindre formaliserad natur. Vi har visserligen formatet med ”väsentliga säkerhetsintressen” där tre primära teknikområden är listade (stridsflygförmåga, undervattensförmåga och viss kritisk ledningssystemförmåga), men det var först genom Rysslands angreppskrig i Ukraina som synen på behovet av svensk försvarsindustri svängde hos allmänheten.
Avseende nämnda spetsteknologier är det min uppfattning att det för Sverige är värt merkostnaden att ha en nationell förmåga att utveckla och tillverka stridsflygplan och ubåtar i absolut toppklass. Det går naturligtvis att påvisa en del fördelar om Sverige t ex skulle ha valt samma flygplanstyp som Norge, Finland och Danmark, d v s amerikanska F-35, vilket några akademikolleger har hävdat främst utifrån ekonomiska skäl. Det är dock lätt att framhålla motsatsen och peka på den operativa risken att ha ett enhetssystem, där såväl eventuella upptäckta brister som utformningen av en angripares motmedel och taktik kan vara till vår nackdel om alla allierade agerar med samma systemlösning. Kostnader måste dessutom ses ur ett livscykelperspektiv och man bör även beakta aspekten med ”spill-over” till andra sektorer i samhället och möjligheten att erbjuda kvalificerade ingenjörsjobb i Sverige.
Några starka industrier med spetsteknologisk tillverkning drar med sig möjligheter för små och medelstora företag som underleverantörer. Detta skapar ett utökat behov av kunniga medarbetare. För en ung person som ska välja utbildningsväg är det definitivt mer lockande om det efter examen finns många spännande företag att söka jobb hos.
Kompetens av rätt sort kommer att vara en grundbult men också en utmaning för varje land som självständigt vill kunna anpassa och utveckla avancerad teknologi. De strategiska innovationsprogram som regeringen etablerade för nu tio år sedan har varit en väg att gå, men de står inför förändringar och reduceringar. Ett framgångsrikt sådant program, där Triple Helix[3] har tillämpats i stor omfattning, är Innovair – det strategiska innovationsprogrammet för flygområdet. Förutom ett flertal myndigheter ingår där Saab och GKN Aerospace, flera SMF (små och medelstora företag) som är organiserade i ett kluster (Aerospace Cluster Sweden) och ett väl fungerande samarbete med akademin. Ett exempel är etableringen av SARC (Swedish Aerospace Research Center) där t v fyra universitet samarbetar med varandra, med myndigheter och industri.
Det är utmärkt att diskussionen förs brett och att SOFF och fristående debattörer argumenterar för behoven. Den säkerhetspolitiska grunden för regeringens kommande FoU-satsningar behöver förstärkas. Regeringen har redan uppmärksammat behovet av att snabbare omsätta civil teknologi in i systemutveckling för försvarssektorn, men hela den svenska forskningsfinansieringen är under luppen och signalerna i utredningsdirektiven har snarare varit besparingar än nya satsningar. Ett med flyg närbesläktat område där framtiden känns lite tvetydig är rymdsektorn. Sverige har goda förutsättningar, med tekniskt kunnande, en bra företagsmix och en unik tillgång för satellituppskjutningar i form av Esrange. Men det krävs mer än berömmande ord från regering och riksdag – som alltid gäller att ”money talks” och det behövs att Sverige hänger med konkurrentländerna som i flera fall avsevärt ökar sina statliga finansiella satsningar, vilket nyligen belystes i Almedalen.
Glädjande är dock att intresset att studera till ingenjör tycks ha ökat i Sverige. Den 11 juli kom antagningsbeskeden för landets högskoleutbildningar och generellt ökade antagningarna med ca 6%. Flera av de tekniska högskolorna ökade ännu mer (KTH upp drygt 20%). Kanske man vågar tro att det är utslag av en ökande insikt och vilja att medverka till att Sverige kan bibehålla en teknikbaserad ekonomi med många blomstrande företag. För med satsningar på utbildning, forskning och teknikutveckling, ihop med framgångsrika företag som gör attraktiva produkter, har Sverige förutsättningar att bibehålla en toppförmåga att självständigt skapa innovativa lösningar även för framtida behov. Utan sådana satsningar riskerar vi att hamna i bakvatten och äventyra vår långsiktiga säkerhet och välstånd.
