Teknik och tekniska tillämpningar har i alla tider varit centrala faktorer i utvecklingen av vapen, ledningssystem och annat vi kopplar till traditionell militär krigföring. På senare tid har mycket fokus hamnat på digitaliseringens effekter och teknikens möjliggörande av sådant som cyberangrepp, obemannade system, rymdsystem m m. Därtill har kopplingen mellan geopolitik och teknik seglat upp som en maktfaktor, där tillgång till spetskunskap om teknik utgör ett nytt vapen.

Tekniska lösningar som möjliggjort disruptiva förändringar i krigföring har man kunnat se exempel på genom århundraden. Olika tekniska innovationer har på ett dramatiskt sätt kommit att förändra metod, taktik och inte minst skydd och motmedel. Armborst gav stora fördelar framför långbåge, maskingeväret blev katastrofalt för anfallande soldatgrupper till fots och till häst, flygplan gav fördelar i hastighet och möjlighet att anfalla ovanifrån, stridsvagnen innebar stora förändringar vid markoperationer och ubåten medgav dolt uppträdande på ett avgörande sätt. Det finns många fler exempel att lyfta fram och de senaste decenniernas fokus på teknikutveckling har inneburit en allt snabbare och även billigare tillgång till ny teknik som beståndsdelar i plattformar, vapen och annan utrustning.

Men krigföring innehåller inte bara våldsam kinetisk verkan utan även mera subtila metoder. Gråzonstaktik, cyberattacker, psykologisk krigföring och teknikembargo är begrepp och varianter som numera ingår i verktygslådan och som alla i hög grad har möjliggjorts, eller i alla fall förstärkts, genom implementering av olika teknologiska framsteg.

Utvecklingen på mikrochipområdet, kopplat till den miniatyrisering som ständigt tycks kunna ta ett steg till, möjliggör att det som tidigare ansågs vara superdatorprestanda nu kan inrymmas i små obemannade farkoster, mikrosatelliter och i handburna utrustningar av känt eller hittills för oss okänt slag. Genom att kombinera sådana kraftfulla beräkningsenheter med pyttesmå minnen med kapacitet att lagra många Terabyte och lägga till artificiell intelligens (AI) med skräddarsydda algoritmer, skapas nu förmågor som förr endast kunde förväntas tas fram av supermakter med mångmiljardbudgetar.

Att få kontroll över sådan kunskap och därtill ta positionen att kunna leda utvecklingen framstår allt tydligare som strategiska resurser av högsta betydelse.

Kanske är det inte ett paradigmskifte i sträng mening, men jag vill peka på några företeelser som kan anses visa på en delvis förändrad syn på hur förmågeutvecklingen bör inriktas.

  1. I höstens krig om Nagorno-Karabakh använde Azerbajdzjan ett antal små s k ”Kamikaze­drönare” av typ Harop – en israelisk liten och relativt billig drönare med minimal radarsignatur, som kan slå ut stridsvagnar, lv-enheter etc, samt även turkiska attack-drönare. Detta blev förödande för de armeniska styrkorna. Att dessa vapen plötsligt fanns tillgängliga för en nation som Azerbajdzjan blev en obehaglig insikt för många även långt från konflikthärden, eftersom sådana skulle utgöra en stor fara i vilket krig som helst. Denna typ av vapen kan erbjuda en liten nation en potent ”Air Power” till en bråkdel av kostnaden för traditionella flygvapenresurser. Att dessa drönare går att handla på den internationella marknaden ökar dessutom oron för att de kan anskaffas och användas av terrorister. Tidigare har vapenverkan från drönare ofta beskrivits med exempel från USA:s användning av stora fjärrstyrda Predators bestyckade med robotar, som attackerat IS-styrkor i Afghanistan och Pakistan. Men nu är storleken på drönarna såväl som priset på dem avsevärt mindre.
  1. I försvarsberedningens rapport och det nyligen beslutade kraftigt utökade försvarsanslaget beskrivs visserligen den snabba teknikutvecklingen som pådrivande och anslagen till FoU ökas. Men det är inget stort fokus på nytänkande utan främst handlar det om ”more of the same”. Det var därför välgörande att vid årets webbsända Rikskonferens (Folk & Försvar) höra såväl ÖB som Chefen Ledningsstaben tydligt uttala sig om nödvändigheten att inkludera rymd, obemannat, cyber och AI i kommande studier och satsningar. Det finns påtagliga behov att förbättra övervakning och förvarning och alla dessa tre teknikområden svarar mot sådana behov. Eftersom dagens och framtidens hot blir alltmer diffusa avseende uppdelningen civil-militär, så måste satsningarna inom nämnda områden måste göras med ett totalförsvars­perspektiv. Kompetens finns i Sverige, men den måste fokuseras, sammanlänkas och nya aktiviteter finansieras. Jag hoppas mycket på att de nämnda generalsorden omsätts till verklighet.
  1. Det tredje förhållandet jag vill belysa är tillgången till högteknologi som maktfaktor. Vi har i ökande omfattning hört diskussioner om geopolitik kopplat till klimat, vattentillgång, migration etc. Men geopolitik och teknik har också blivit begrepp med allt tydligare koppling till säkerhetspolitik. Detta har på förtjänstfullt sätt beskrivits t ex i forumet Säkerhetsrådet samt i olika inlägg på denna blogg. Framför allt är det därvid Kinas satsningar som måste följas. Kina har deklarerat att teknik och inte minst AI (artificiell intelligens) är avgörande för framtida maktbalans och att de själva ska vara ledande 2030. Den starka statsapparaten i Kina har möjlighet att styra resurser, utbildning och inte minst sin underrättelsetjänst så att utvecklingen går väldigt snabbt. Till skillnad mot situationen i EU och även USA utgör behov av finansiering inte några problem eftersom det är statligt prioriterade satsningar.

    Jag vill dock framhålla att det, efter ett sent uppvaknande, nu sker avsevärda satsningar på AI-området även i Sverige. Dels genom statligt finansierade AI Sweden, dels genom det Wallenbergfinansierade WASP-programmet. Kompetensen är hög i Sverige, men volymerna ännu blygsamma och Kina har därtill lyxen av en ”testanläggning” som utgörs av alla medborgare (samt andra individer man anser sig kunna styra över). Med sin uttalade avsikt att bli världsledande och med ett redan välutvecklat övervakningssamhälle kan Kinas uppträdande för att nå sina mål nog förväntas bli mera, snarare än mindre, i konflikt med värderingar i EU och USA.

    För att nå fortsatt framgång behöver man dock tillgång till den senaste spetsteknologin inom IT, vilken fortfarande i stor utsträckning utvecklas och tillverkas i USA. Men USA har under några år försökt sätta allt tydligare restriktioner avseende export av spetsteknologi kopplad till elektronikkretsar, processorer, AI m m. Ett resultat är att USA och flera andra länder, bl a Sverige, nu stänger ute de kinesiska företagen Huawei och ZTE för att bygga de nya nationella 5G-nätverken m m. Bakgrunden är, vilket detaljerat beskrivits i media på sistone, att den kinesiska staten kan ställa krav på alla kinesiska företaget att dela med sig av sina data om det är av nationellt underrättelseintresse.

    Behoven av ökade insatser mot cyberkriminalitet och industrispionage (teknik) även i Sverige underströks f ö, vid ovan nämnda Rikskonferens, av cheferna för MUST och SÄPO.

    Vi ser nu också den gryende medvetenheten om risken med totaldominerande teknikjättar, som Amazon, Google, Facebook och Apple. Röster höjs, i den tillträdande amerikanska kongressen liksom i EU, om att de bör brytas upp. Med företag som har en kassa större än många EU-länders BNP (Apple redovisade häromdagen ett kvartalsresultat med intäkter på 111 miljarder US$ och deras likvida tillgångar hösten 2020 angavs som ca 200 miljarder US$. Som jämförelse kan nämnas att Finland har en BNP av ca 250 miljarder och Estland ca 40 miljarder US$.)

Som en avslutande fundering vill jag, med en upprepning från flera av mina tidigare inlägg i denna blogg, understryka vikten av att Sverige som ett innovationsstarkt och exportberoende land satsar än mer på FoU och kunskapsutveckling och samtidigt anstränger sig för att begränsa sitt i sammanhanget ofta alltför senfärdiga och naiva politiska agerande.

Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent