Ryssland har överraskat genom att plötsligt tvinga fram förhandlingar om säkerheten i Europa. För EU-ländernas del aktualiseras plötsligt frågan om sanktioner har ett pris, som är värt att betala.

Ryssland har under de senaste månaderna samlat över 100 000 man i närheten av gränsen till Ukraina i vad som förefaller vara beredskap för ett anfall. Den 17 december överlämnades en text till överenskommelser med Nato och USA, där Ryssland ställde ett antal krav för att enligt sin uppfattning få till stånd en bättre säkerhet i Europa. Nato och USA uppmanas upphöra att betrakta Ryssland som en rival, upphöra med militär eskalering och sluta expandera. Som ett resultat har man kommit överens om förhandlingar i Génève den 10 januari och i Bryssel den 12.

Den 30 december hölls ett telefonsamtal mellan president Joe Biden och president Vladimir Putin varvid Biden enligt Pravda, https://english.pravda.ru/news/world/149995-putin_biden varnade för att Väst skulle komma att införa storskaliga sanktioner av en icke tidigare skådad omfattning, om Ryssland skulle eskalera krisen i Ukraina. Putin svarade enligt Pravda med att försäkra Biden om att Ryssland då skulle helt avbryta alla förbindelser med USA.

På amerikansk sida var det först under veckan innan förhandlingarna, som man närmare började offentligen kommentera hur man tänkte sig att de skulle gå till. Man deklarerade dock att USA inte skulle acceptera att diskutera neddragningar av sin truppnärvaro i Europa eller de amerikanska styrkornas struktur i Nato-länderna.

Enligt tidningen The Guardian uttalade till sist en talesman den 8 januari att USA är berett att diskutera inskränkning av militära manövrar och utplacering av missiler i Europa. Hotelser om sanktioner upprepades i gengäld med emfas, https://www.theguardian.com/world/­2022/jan/08/ukraine-us-russia-talks-­military-exercises-missile-deployments

Situationen väcker plötsligt frågor om sanktioners verkan och konsekvenser och vem som ska tillämpa dem. USA:s handel med Ryssland är jämförelsevis så blygsam att de sanktioner som man är beredd att hota Ryssland med bara kan få kännbar verkan om de också tillämpas av övriga Nato-medlemmar och EU. Det har gett anledning till följande frågeställningar, som redovisas utan försök till systematisering.

Är möjligen planen rentav att försöka locka Ryssland att överge sitt partnerskap med Kina genom att minska USA:s stöd för Europa och ge Ryssland en egen säkrad bakgård – eller försöker USA nu med egna eftergifter mot Ryssland att skrämma sina europeiska partners till att stärka den gemensamma fronten?

Det förstnämnda alternativet verkar orealistiskt med tanke på de ideologiska förutsättningarna och det övertag Kina och Ryssland har uppnått gemensamt genom att båda nu förfogar över kärnvapenbärande hypersoniska missiler, medan varken USA eller Europa har motmedel eller motsvarande förmåga.

Realistiskt kan det dock möjligen vara för USA att gå in i en period av så långdragna förhandlingar att man under tiden hinner framställa egna hypersoniska vapen och uppgradera sitt missilförsvar.

För Europas del kan det te sig befogat att ge ett europeiskt bidrag till att stärka USA:s förhandlingsposition genom att också hota med kännbara sanktioner i händelse av ett ryskt anfall mot Ukraina. Det förutsätter dock att Europa själv vill fortsätta att satsa helhjärtat på den transatlantiska länken.

På amerikanskt håll talar man om att Ryssland skulle åsamkas betydande svårigheter genom att utestängas från SWIFT och andra dollarbaserade betalningsmekanismer. Att Kina skulle kunna ersätta dessa mekanismer med Yuan-baserade sägs vara orealistiskt, men det bör påpekas att en sådan process faktiskt redan har påbörjats i fråga om gränshandeln mellan Kina och Ryssland.

Av utrikeshandelsvaror är det inte många för vilka Ryssland är särskilt beroende av USA för sin försörjning – för all del med undantag för delar till civila flygplan och motorfordon. Inte heller är USA en storkund för Rysslands export, som till cirka 60 procent består av olja och gas. Att vägra köpa olja och gas skulle vara smärtsamt för EU-ländernas ekonomi och svårt att genomföra vad gäller gasen. För EU är Ryssland den femte största handelspartnern medan det bara är nummer 22 för USA. Värdet av EU:s export var enligt preliminära siffror 2020 cirka 2,5 gånger större än värdet av USA:s och värdet av importen från Ryssland cirka 10 gånger större.

Det blir alltså huvudsakligen Europa, som får betala priset för att Ryssland ska kunna drabbas av kännbara sanktioner.

Frestelsen att i stället för att satsa på den transatlantiska länken satsa på europeisk strategisk autonomi – som har förordats på franskt håll – ter sig å andra sidan som ett vanskligt alternativ med tanke på att Europa saknar egna hypersoniska vapen eller ens enighet om att satsa på att framställa dem. På lång sikt ter det sig överlag vanskligt att inte ha ett eget försvar som är kapabelt att stå emot den vilja att dominera den eurasiska kontinenten och avskaffa västerländska former av demokrati och mänskliga rättigheter som Ryssland och Kina uppvisar idag.

Det är inte rimligt att en nödvändig satsning på ett gemensamt europeiskt försvar ska behöva strida mot intresset av att behålla den transatlantiska länken så stark som möjligt.

Hade det funnits tydliga tecken på att Putin möter en växande opposition, som kan bli stark nog för att ändra Rysslands kurs hade det kunnat vara ett realistiskt alternativ för Europa att ensamt satsa på fredlig samlevnad och förtroendeskapande åtgärder med Ryssland, men sådant är inte läget idag.

Europa förefaller verkligen ha ett eget intresse att fortsätta satsa på den transatlantiska länken och hjälpa USA med att hota med kännbara sanktioner och vara berett att även betala priset för att tillämpa dem, om Ryssland skulle gå till angrepp mot Ukraina.

En grundläggande fråga är om sanktioner kan ha en tillräckligt avskräckande verkan mot Ryssland över huvud taget. Det finns inte något vetenskapligt stöd för den tesen. Kan däremot hot om sanktioner vara tillräckligt för att i nuläget få Ryssland till ett förhandlingsbord där det är möjligt att vinna tid kan det dock vara värt försöket. Putin har knappast råd att hålla hundratusentals man stående vid gränsen i beredskap att anfalla särskilt länge.

Kan förhandlingarna sedan bli inledningen till en så lång process av samtal så att Väst hinner återställa förlorad militär konkurrenskraft är det vunnet oerhört mycket för Väst – och Sverige hör till Väst, så låt oss undvika att inta någon avvikande ståndpunkt i en redan komplicerad förhandling.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent