Under kalla kriget var målet att Sverige samtidigt skulle kunna möta en kust- och en gränsinvasion där tyngdpunkten låg på att möta en kustinvasion. Efter kalla krigets slut avvecklades förmågan till nationellt försvar och Försvarsmakten inriktades helt på att genomföra internationella insatser. Natomedlemskapet ställer andra krav, nu ska territoriellt försvar kunna genomföras både i Sverige och utanför Sverige, samt att vi fortsatt ska kunna genomföra internationella insatser.

Grunden

Grundläggande är att Försvarsmakten kan säkra svenskt territorium. Varor och förnödenheter ska kunna transporteras genom Sverige till Finland och norra Norge, från västkusthamnar till ostkust- och norrlandshamnar för vidare transport. Förnödenheter måste kunna föras fram till förband, marin- och flygbaser i Sverige. Allierade förband som förflyttar sig, grupperas, eller genomför verksamhet i Sverige måste kunna stödjas – värdlandsstöd, en ny uppgift som måste lösas.

Ett krig med Ryssland innebär ett stort transportbehov som måste hanteras. En del transporter kan säkerligen genomföras av civila företag (k-företag), men erfarenheterna från Ukraina visar på behovet av militära transportförband, vilket saknas. För att säkerställa att transporter når fram krävs en rikstäckande transportledningsförmåga. Det ställer krav på fler trafik och transportledningsförband. Dessutom behövs förbindelseförband som kan ersätta utslagna broar och luftvärnsförband för skydd av knutpunkter.

Det finns i Sverige personer som sympatiserar med Ryssland, ett antal ”terrorresenärer” och kriminaliteten är på en hög nivå. Personer ur dessa grupper kan rekryteras för att tillsammans med ryska specialförband genomföra verksamhet i Sverige. Därför finns det behov av eskortförband som kan skydda transporter.

Ska svenska förband verka utanför Sverige i en högintensiv konflikt ställer det nya krav på logistiken. Vad kan värdlandet erbjuda i stöd och vad måste medföras från Sverige. Ska förnödenheter lagras i värdlandet eller i Sverige. För markstridsförband kommer det att finnas behov av att flytta logistikförband som under kalla kriget fanns på milonivå och var mer eller mindre fasta, som tyngre reparationsförband, till värdlandet. Förmågan att stödja förband utanför Sverige behöver utvecklas.

Fungerande logistik är grunden för att stridande förband ska kunna lösa sina uppgifter. Försvarsmaktens logistikförmåga är inte dimensionerad mot de behov som Natomedlemskapet ställer, den behöver ökas. Minst ett trängregemente till krävs och det bör av operativa skäl ligga i Norrland. Det vore bra om befintlig infrastruktur i Umeå eller i Boden kan utnyttjas.

Östersjön

Natomedlemskapet innebär att Östersjön blir ett Nato innanhav, vilket stärker den västliga försvarsalliansens position betydligt gentemot Ryssland. Både Finland och Estland anskaffar moderna landbaserade sjömålsrobotar som väl täcker finska viken. Basområden i St: Petersburgs området kan nås av raketartillerisystem från Finland och Estland. Det blir svårt för den ryska marinen att agera från S:t Petersburgsområdet.

Polen har landbaserade sjömålsrobotar och Sverige anskaffar sådana, vilket gör det svårt för den ryska marinen att verka från Kaliningradområdet. Skulle även Litauen anskaffa landbaserade sjömålsrobotar blir det ännu svårare för Ryssland.

När man känner till avstånden i Östersjön så förstår man vad som kan åstadkommas med landbaserade sjömålsrobotar. Från södra Gotland till norra Polen är det ca 270 km, från norra Gotland till Åland är det ca 270 km och från Gotland till Lettland är det ca 180 km. Från Södertörn till Dagö är det ca 250 km. Från östra Blekinge till södra Polen (Gdynia) ca 250 km[1]. Östersjön är inget stort hav och det kan domineras av landbaserade sjömålsrobotar som t ex SAAB Gungnir som har en räckvidd på 300+ km. Att fartyg i Östersjön kan bekämpas av landbaserade system är en ny situation och konsekvenserna behöver analyseras noggrant. Under kalla kriget planerade Försvarsmakten för fyra kustrobotförband, idag borde det räcka med ett i Stockholmsområdet, ett på Gotland och ett i södra Sverige.

Den polska anskaffningen av HIMARS gör det möjligt att bekämpa mål, som flygbaser, hamnar, radarstationer m m i hela Kaliningradområdet. Det kommer att vara mycket svårt för Ryssland att utnyttja området för offensiva operationer. HIMARS är ett effektivt vapensystem, utrustat med PrSM (Precision Strike Missile) kan Kaliningradområdet nås av HIMARS grupperade i södra Sverige.

Noterbart är att kommersiella satellitsystem klarar av att följa enskilda ryska fartyg i Svarta havet. Genom att få tillgång till underrättelseinformation från olika sensorer som militära satelliter, signalspaning, flygburna radarsystem (Global Eye) drönare, konventionella radarsystem och från fartyg kommer det att vara möjligt att kontinuerligt följa den ryska marinens fartyg. Natomedlemskapet möjliggör en samordning som ger ett överlägset underrättelseläge i Östersjön.

Således en överlägsen underrättelseförmåga, förmåga att bekämpa den ryska marinen i Östersjön med sjömålsrobotar från land, från stridsflyg och från stridsfartyg. Dessutom förmåga att hindra ryska fartyg att komma ut från finska viken. Förmågan att bekämpa den ryska marinens och det ryska flygvapnets basområden med långräckviddig eld innebär att Ryssland inte kan genomföra en kustinvasion i Östersjön. Överhuvudtaget kommer det att bli svårt för Ryssland att uppträda med ytstridsfartyg i Östersjön.

När hotet om kustinvasion försvinner behöver marinens uppgift ändras till att bidra till att säkra Nato:s kontroll över Östersjön för att kunna föra fram förstärkningar till de Baltiska staterna och säkerställa att förnödenheter kan transporteras till Finland och de Baltiska staterna.

För att säkerställa samordning och effekt bör en gemensam operativ ledning organiseras för Östersjön. Den ska vara aktiv i fred och kunna leda armé-, marin- och flygförband inom området från Åland till Öresund.  Det säkerställer att strandstaternas resurser kan samordnas och gör det möjligt att agera tidigt vid en konflikt, vilket ökar sannolikheten att lyckas.

Den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön. Försvaret av ön måste därför vara starkt och ha hög beredskap. Frågan är hur Sverige bäst bidrar till försvaret av Baltikum? Är det genom att bidra med förband till de styrkor som Nato har i Baltikum eller är det genom att ha förband i hög beredskap på Gotland. Min uppfattning är att det sistnämnda gäller. Eftersom Sverige säger nej till allierade förband i fredstid så är det endast Sverige som kan säkra Gotland.

Många framhäver svenska ubåtar som en nyckelförmåga i Östersjön. Under kalla kriget användes ubåtar för underrättelseinhämtning, för minering och för att angripa kustinvasionsstyrkan. Om underrättelseinhämtningen kan lösas utan ubåtar och om hotet om kustinvasion försvinner – vilka uppgifter ska då ubåtar lösa i Östersjön? Vi får inte vara främmande för att det kanske är viktigare att svenska ubåtar uppträder i norra Atlantens tillsammans med andra Natoenheter för att t ex säkerställa sjötransporter över Atlanten.

Vi vet att det finns en hög undervattenskompetens i Ryssland. Det är inte osannolikt att Ryssland som en konsekvens av den förändrade situationen i Östersjön ökar satsningen på undervattensförmågan.  Vad innebär det? Ska t ex de nya amfibiebataljonerna ges förmåga mot undervattensmål?

Nordkalotten

1930 publicerades boken ”Antingen – Eller” som förordade att försvaret av Sverige skulle tas upp i Finland, bl a av moraliska skäl. Natomedlemskapet gör att svenska förband inte kan sitta och vänta vid svenskfinska gränsen, förbanden måste kunna ta upp strid i Finland.

Nordkalotten är ett mycket stort område[2] som ger manöverutrymme för en angripare.

För att i kunna genomföra en defensiv strid måste därför tänkbara angreppsriktningar kunna täckas upp, och det kräver förband. Som exempel på behov kan nämnas att MB ÖN under kalla kriget tilldelades tre divisionsstaber, sju brigader, ett antal fältbataljoner av olika slag, och en territorialförsvarorganisation motsvarande tre brigader[3], en styrka på mer än tio brigader!

När försvarsmakten genomför internationella operationer finns alltid alternativet att dra ur ett insatt förband och lämna området. Det alternativet finns inte vid territoriellt försvar. För att behålla stridsvärdet på ett förband måste det kunna avlösas för återhämtning/reorganisation. Kan det inte göras förlorar förbandet snabbt sitt stridsvärde. För att lyckas med försvaret av Nordkalotten krävs därför betydligt fler markstridsförband än de tre brigader som idag finns i området.

Det finska markförsvaret består i huvudsak av förband som saknar splitterskyddade fordon. Förbanden stöds av en mycket stark artillerikomponent som behöver moderniseras. Det kommer inte vara möjligt att ersätta en äldre pjäs med en ny. Flera av pjäserna som avvecklas är dessutom av sovjetiskt ursprung och har en annan kaliber än pjäser från väst. När nya pjäser köps in måste även ammunition anskaffas. Det kommer att ta tid att bygga upp ammunitionslager för en högintensiv konflikt. Försvagningen av det finska artilleriet innebär att den finska försvarsmakten blir svagare. Till detta ska läggas att det är få Natoländer som har förband lämpade för strid året om på Nordkalotten, därför behövs svensk trupp på Nordkalotten.

För att kunna strida effektivt året om krävs förband med splitterskyddade fordon som kan förflytta sig i terrängen och långräckviddig bekämpningsförmåga. Försvarsmakten behöver moderna Norrlandsbrigader.

De nordligaste delarna av Norge, Sverige och Finland är ett sammanhängande operationsområde och bör därför, precis som Östersjön, ha en gemensam operativ ledning som är organiserad redan i fredstid. Naturligtvis blir det upp till Norge, Sverige och Finland att bemanna ledningen. En av de stora fördelarna med att ha en stab organiserad i fredstid är att allierade kan erbjudas stabsplatser inom de områden de har förband som de kan verka med inom området, det bygger kompetens.

Luftstrid

Under kalla kriget var de viktigaste uppgifterna för flygvapnet jaktförsvar av Sverige och bekämpning av sjömål. Dessa uppgifter kvarstår. Genom Natomedlemskapet tillkommer främst behovet av jaktförsvar över Baltikum, en förmåga som kommer att vara avgörande för att försvaret ska lyckas.

Frågan är hur markmålsbekämpningen skall hanteras i framtiden. Det finns i princip tre skilda sätt som markmålsbekämpning genomförs på; CAS (Close Air Support), vapen avfyras inne på ett lands territorium eller vapen avfyras utanför ett lands territorium (luftvärns räckvidd).

Genomförandet av CAS innebär anfall mot mål som skyddas av luftvärn vilket gör uppdragen riskfyllda. Det är mycket som talar för att CAS, i en högintensiv konflikt, ska lösas av raketartillerisystem som HIMARS och UCAV. Fördelen med en sådan lösning är att flyg frigörs för andra uppgifter. Ska angrepp genomföras som kräver att vapen ska avfyras på ryskt territorium så kräver det även förmåga att bekämpa ryskt luftvärn. Det är mycket tveksamt om försvarsbudgeten medger anskaffning av sådana vapen. Angrepp med vapen som avfyras utanför ryskt luftvärns räckvidd är genomförbart och har lägst risk.

I en konflikt med Ryssland kommer jaktförmågan att vara viktig för att vinna tid så förstärkningar kan föras fram och angreppet hejdas. Noterbart är att antalet mål i luften som ska bekämpas ökar. Förutom ryskt flyg är det även UAV/UCAV och kryssningsrobotar. Initialt är det de nordiska ländernas flygstridskrafter som måste stå för jaktförsvaret innan allierade flygstridskrafter anländer. Flera av de större länderna i Nato har förmåga att bekämpa mål på djupet. Natomedlemskapet innebär att frågan måste ställas, räcker det med att allierade har markmålsförmåga, eller ska även Sverige ha en sådan förmåga? Vad ger mest effekt, att flygvapnet anskaffar markmålsvapen, eller fler jaktrobotar?

Sverige anskaffar två Global Eye som blir en bra underrättelseresurs, för mer än flygvapnet. Men två plan räcker inte för att täcka behovet av övervakning av Nordkalotten och Östersjön/Baltikum samtidigt. Minimibehovet torde vara sex Global Eye. Frågan är, går det att skapa ett gemensamt nordiskt/nordeuropeiskt förband genom att andra länderna även anskaffar Global Eye. T ex ett svenskt, ett norskt och ett finskt plan skulle kunna vara en grund för en enhet inriktad mot Nordkalotten. En stor fördel med flygburen radar är att den möjliggör att F-35 stealth förmåga kan utnyttjas bättre. Det finns AWACS inom Nato men det är inte självklart att dessa alltid kan stödja verksamhet i Nordeuropa. Ett nordiskt/nordeuropeiskt förband kommer alltid att finnas i området.

Det förs ofta fram att svenska baser kan öka djupet och ge större flexibilitet för det norska och finska flygvapnet. Ska det vara trovärdigt att F-35 ska kunna T-baseras på svenska baser måste det minst finnas klargöringstroppar med personal som är certifierade att hantera F-35 vid aktuella baser.  För att kunna agera tidigt i en konflikt behöver därför materiel och vapen lagras i Sverige så att betjäning kan påbörjas när personalen är på plats. Ska förband tillföras kommer det att ta längre tid. Motsvarande gäller om svenskt flyg ska kunna T-baseras i t ex Finland.

Insats av Natoflyg i Nordeuropa underlättas om det kan stödjas med resurser som finns i området som jakt, underrättelser (GlobalEye) och lufttankning. Jaktstöd finns och om ett gemensamt GlobalEye förband organiseras finns även det stödet. Lufttankning finns inte, det skulle kräva att de nordiska flygvapnen har plan som Embraer KC-390 som kan växla mellan transport och tankning, men där är vi inte.

Avslutningsvis, Natomedlemskapet innebär att Sverige måste planera för insatser utanför den mentala gräns som sedan flera hundra år satts av riksgränsen. Även om försvarsbudgeten höjs till 2% av BNP kommer den inte att räcka till för att alla behov ska kunna täckas nationellt. Därför är det viktigt att alliansen fungerar så att stöd med nödvändiga förmågor som inte finns nationellt kan fås av allierade. Det bästa vore om de nordiska/nordeuropeiska länderna genom samordning kommer så nära full förmåga som möjligt.

Författaren är överste och har bl a varit chef för Göta Trängregemente och försvarsattaché i Indien.

Fotnoter

[1] Alla avstånden är beräknade med avståndskalkylatorn på https://sv.distance.to
[2] Underlag till bilden är hämtade från http://thetruesize.com
[3] De Svenska Brigaderna under kalla kriget sid 162

Mer av samma skribent