Författaren förespråkar regionala bataljoner med allsidig förmåga. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I veckan startade Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Många frågor hanteras under denna konferens men en viktig beståndsdel i ett framtida försvar – de regionala förbanden – kommer sannolikt inte att behandlas så utförligt. Kanske p g a att Försvarsmakten initialt varit otydlig hur dessa förband passar in i sannolika hotbilder och scenarios men också att Försvarsberedningen kraftigt sänkte ambitionsnivån och utformningen av dessa förband i Värnkraft. I Försvarsmaktens svar från oktober 2019 nedprioriteras förbandstypen  ytterligare till att inte ens realiseras förrän 2030.

Vi bör kraftigt höja ambitionsnivån avseende regionala förband då de kan bli en viktig komponent i totalförsvaret och är kostnadseffektiva, således ger ”pang för pengarna”. Min artikel kan också läsas tillsammans med Jacob Fritzons artikel kring regionalförsvar (https://kkrva.se/regionalforsvar) som i mycket är överlappande med min argumentation.

Bakgrund

Redan i Försvarsmaktens Perspektivstudie från 2018 nämns behov av så kallade MR(Militärregion)-skyttebataljoner. I Försvars­beredningens Värnkraft vidareförs detta koncept som då benämns Lokalförsvarsbataljoner där man fastställer att det bör upprättas en bataljon i varje Militärregion samt en bataljon på Gotland under perioden 2021-2025. Uppgiften i Värnkraft anges till att ”försvara, skydda och bevaka viktiga områden och objekt”. Produktionen av lokalförsvarsbataljonerna vill man ska genomföras i ett nytt utbildningsspår som skiljer sig från övrig förbandsproduktion, men där rekryteringen ska ske från den årliga kullen av värnpliktiga.

Parallellt med detta fastställer Värnkraft att säkerhetsförband i plutons- eller kompanis storlek ska organiseras i varje Militärregion samt på Gotland under samma period.

I Försvarsmaktens svar på Värnkraft från oktober 2019 flyttar man produktionen av dessa förband från perioden 2021-2025 och anger att man först mot 2030 kan ha dessa bataljoner redo. Dessutom att av säkerhetsförband ska det enbart finnas en pluton i varje Militärregion.

Detta ska ses med bakgrund av att den s k gråzonen är den mest troliga konfliktnivån som följs av snabba och fokuserade angrepp på strategiska platser i Sverige.

Ambitionsnivå och förmåga

Ambitionsnivån måste sättas mot den typ av relevanta konfliktscenarier som Sverige mest troligt kan hamna i. Att försvara och bevaka områden och objekt i de bakre områdena vid en konflikt är föga realistiskt om volymen utgörs av en bataljon per Militärregion. Ett förband som ska skydda andras uppmarsch kan inte rimligen vara pliktade förband som själv ska mobiliseras på samma sätt som övriga.

Förbandsproduktionen

Varför upprätta ett helt nytt utbildningsspår som inte är beprövat? Vilka officerare eller värnpliktiga skulle vara attraherade av att genomföra 9 månaders utbildning med en förmåga som kanske inte ens når över redan befintliga Hemvärnsförband? Det är inte effektivt användande av skattemedel.

Tidplanen

Att vi skulle ha regionala bataljoner och säkerhetsförband eventuellt klara först om 10 år duger inte. Vi måste snarast möjligt få dessa förband på plats. Varje Militärregion måste ha denna resurs tillgänglig samordnat med den uppbyggnad som nu sker regionalt av övriga regionala totalförsvarsförmågor.

Lösningen – Regionala Insatsbataljoner initierade innan slutet 2023

Försvarsmakten och Försvarsberedningen är överens om att de mest sannolika scenarier som Sverige kan utsättas för är kopplade till olika variationer av gråzons-scenarier som kan övergå till  överraskningsanfall mot ett antal geografiskt avgränsade områden.

Regionala förband som både kan verka i gråzonen men också möta initiala luftlandsättningar eller amfibieoperationer är en avgörande komponent i den samlade försvarsförmågan. Således en förbandstyp som kan verka tillsammans med andra regionala funktioner inom totalförsvaret för att möta icke-linjära hybridhot.

Tänk om kring produktionen

Idag finns tusentals före detta värnpliktiga liksom heltids- eller deltidsanställda soldater (GSS K/T) mellan 25-38 år Många av dessa har erfarenhet från skarpa konflikter. Att rekrytera/krigsplacera denna kompetenta reserv är ett bra sätt att skapa den personella grunden för dessa förband.

Försvarsmakten anger att man ska omsätta nuvarande brigader vart 10:e år och då erbjuda denna personal plats i Hemvärnet. Författaren till denna artikel hävdar att de bästa soldaterna inom fältförbanden efter 10 år istället får en fortsatt krigsplacering i de regionala bataljonerna som tidvis anställda och övriga erbjudas plats i Hemvärnet.

På detta sätt finns det begränsad nyproduktionskostnad för detta förband och de kostnader man har haft för att producera och vidmakthålla förmågan i de övriga förbanden hämtar man hem under minst ytterligare 10-15 år.

Tänk om kring förmågan

Med den låga kvantitet som Försvaret kommer ha också efter 15-20 år så måste varje förband vara en avgörande komponent i den totala försvarsförmågan. Därför föreslås att regionala bataljoners uppgifter ska ha fokus på att genomföra insatser i gråzonen tillsammans med andra delar av totalförsvaret samt när konflikten blir ”öppen” kunna möta luftlandsättningar, förhindra att brohuvuden upprättas samt fördröja och aktivt störa en fiende som etablerat sig inom regionen.

Bataljonen bör innehålla minst 3 skyttekompanier med förmåga att möta en initial luftlandsättning, amfibieoperation, urban strid och strid i avgränsande terrängavsnitt med fokus på fördröjning.

Till detta krävs ett reducerat säkerhetskompani så att man inte bara kan agera mot subversiv verksamhet utan även ha resurserna för att genomföra eskorter och liknande säkerhetsrelaterad verksamhet. En pluton är för lite.

I bataljonen bör också en ny förmåga. En jägarskvadron med uppgift att bedriva underrättelseinhämtning i regionen, förstärka skyttekompanierna vid avgörande stridssituationer samt för strid på djupet mot fiendens lednings- och logistikfunktioner.

Förmåga till bekämpning av stridsfordon med granatgevär, understöd med granatkastare samt ett buret luftvärnssystem är angelägna resurser. Användning av mindre drönare kommer att vara viktigt för att bataljonen ska kunna maximera sina insatser inom regionen.

Fordon bör matchas med den upphandling FMV har kring Light Multi-Purpose Vehicles (LMPV). Det finns även stora fördelar med att i många scenarier nyttja civila bilar.

Förbandstypen bör inte vara kopplat till politiska mobiliseringsbeslut som gör att förbandet inte kan verka när det behövs d vs tidigt i en konflikt. Personalen bör i huvuddel vara tidvis anställd med beredskapskontrakt så att cheferna för Militärregionerna har mandat att avgöra när och hur bataljonen ska kallas in. Här bör man kunna ta erfarenhet av hur beredskapspolisen tidigare fungerade.

Styrkan, därest lokalrekrytering tillämpas, är att soldaterna lever och verkar i regionen vilket gör att bataljonen därmed får större möjlighet att verka i ett totalförsvarskoncept som särskilt i en gråzon kan kräva fler kompetenser än direkt militära.

Mot en icke-linjär motståndare är det författarens starka övertygelse, efter 8 år i ett tidvis anställt förband, att kombinationen militär kompetens och en civil dito en stor tillgång i denna typ av scenarier.

Dags att agera

Genomförs ovanstående så kommer vi att väsentligt öka antalet gripbara förband tidigt i en konflikt utöver de resurser som vi disponerar idag. Under ett senare skede innebär också en bataljon med skisserad förmåga att övriga fältförband är friare att agera och kraftsamla där de behövs.

Ovanstående är ett förslag som ökar vår totalförsvarsförmåga och nyttjar resurserna på ett bättre sätt än det befintliga förslaget. Och det kan börja initieras redan under 2021.

En lågt hängande frukt som både politiker och Högkvarteret snabbt borde plocka

Författaren är försvarsdebattör (s) samt tidvis anställt gruppbefäl på K3 i Karlsborg.

Mer av samma författare