Det mesta har sagts om Syrien de senaste veckorna. I takt med att oppositionen avancerade söderut, ökade intresset. Journalist- och analytikerkåren som tills nyligen hade ansett att Assad vunnit kriget fann ny energi i att ge säkra och självklara bedömningar. Vid osäkerhet kan man försöka överträffa varandra att repetera vad andra uttrycker, det är säkrast så. Det finns dock ett par dominerande narrativ som sticker ut och som är problematiska.
Ryssland och Iran har ”låtit” Syrien falla
Ett narrativ är att Assad är en ”offrad diktator”[1] som Ryssland ”lät falla”[2] och som ”övergivits”[3] av sina tidigare allierade Ryssland och Iran. Detta är ytterst problematiskt och en nästintill kolonial analys. Det är ett mysterium att man tillåter sig sådana bedömningar. Man förringar den syriska oppositionen, det syriska folket och de 100 000-tals som dödats. Man fråntar syrierna deras agens[4] och vem som äger händelserna. Det är precis som om det bara var upp till Ryssland och Iran att bestämma sig så måste Assad lämna. Om dessa hade velat annorlunda så hade Assad varit kvar. Det är budskapet. Inte bara fråntar man syrierna sin agens och egna kraft, man tillskriver dessutom Ryssland och Iran förmågor som de inte har.
De flesta kan vara överens om att Ryssland lidit enorma förluster i Ukraina och prioriterar sitt anfallskrig före Assad. Likaså kan man enas om att Irans kavalleristyrka Hezbollah och shiamiliser från Irak, Afghanistan och Pakistan kraftfullt decimerats av israeliska bombningar. Men därefter brister analysen. Förutom att man i åratal ansett att Assad vunnit, har man också missat hur diktaturerna Ryssland och Iran båda lider av positiv rapportering i sina system. Ryska och iranska generaler rapporterar generellt goda nyheter uppåt och utåt. Man överskattar egen förmåga och materiel, och underskattar motståndarens. Med hjälp av kraftfull propaganda kan journalister och analytiker mycket enkelt förledas att tro att situationen är under kontroll.
Problemet med agens råder även i Ukraina. När Trump med flera i väst söker finna lösningar på kriget är det precis som om den ukrainska viljan och drömmarna inte fanns. Det blir nästan självklart att en ”deal” ska nås över huvudet på Ukraina. Dessa fråntas också sin agens. Liksom Ryssland försökte med syrierna i alla år i Astana-formatet. När man okritiskt återrapporterar den typen av subversion och förringande, och tillskriver aggressorn Ryssland och Iran förmågor de inte har, bidrar man även till deras propaganda. Så är det. En försvarsanalytiker ska veta att Clausewitz treenighet gör gällande att armén, de styrande och folket samspelar och att alla tre har agens. Det sista prioriterar vi själva då vi försöker bygga upp vår egen motståndskraft.
Mellanösterndiasporans konspirationsteorier[5]
Diasporagrupper med olika ursprung försöker bräcka varandra i att fantisera fram den ena konspirationen efter den andra. Plottarna får skjuts av algoritmer och i vissa fall kanske även Rysslands och Irans propagandamaskiner. I sociala medier går det fort. Om en konspiration visar sig felaktig (sic!) kan man snabbt komplettera med nästa. Det skrämmande med detta är att även diasporan fråntar sina fränder fri vilja och förmåga. Det pågår en strategisk diskvalificering och subversion av syrierna. Flera grupper i diasporan verkar finna det omöjligt att syrierna själva åstadkommit detta. Israel och USA måste ligga bakom.[6] Det är precis som att man fastnat i en evig konspiration. Inte ens när en diktator omkullkastas lyckas man frigöra sig.
Föreställningen om ”stabilitet”[7]
Omkring 2017-18 började vissa i diplomat-, journalist- och analytikerkåren, inklusive ett riksdagsparti[8], bedöma att Assad hade vunnit kriget. [9] Syrien glömdes bort. Assad började sakta rehabiliteras i Arabförbundet med sponsring av Förenade Arabemiraten. Inom EU hade Österrike, Tjeckien och Italien en relativt god relation med diktatorn över tid.[10] Syrien stod för ”stabilitet” och man köpte Assads och de rysk-iranska narrativen att regimen bekämpade terrorister. Flyktingfrågan skulle få en ”lösning”.
Nu har Assads fängelser öppnats, massgravar hittats och vissa öden har spårats fram i arkiven. Det är ohyggliga berättelser. Kemvapenprogrammets hemligheter har ännu inte till fullo exponerats. Israel har bombat vissa institut och depåer kopplade till Assads påstått avvecklade program. Som bekant lyckades Ryssland lura USAs president Obama 2013 till en uppgörelse om att avveckla kemvapnen någon timme innan USA, Storbritannien, Frankrike och Turkiet skulle angripa Assads regim. Vissa flygplan var redan i luften. Stod en torterande och avrättande kemvapenregim som i decennier sponsrat al-Qaida i Irak och andra terrorgrupper för ”stabilitet”?
Paradoxerna fortsätter. Syrien agerade brohuvud för Rysslands och Irans destabiliserande verksamhet i Mellanöstern, Afrika och Europa. Regimen var ett stabilt brohuvud för subversion ända bort till Mali. Samtidigt medförde Rysslands och Irans verksamhet att Assads stat urgröptes och underminerade sig själv. Assads partners ville inte ha en för stark och självständig stat. En av Assads främsta (nåja) generaler, Suhail Hassan, hade ryska livvakter. Iran kunde härja fritt i Damaskus, Aleppo och nära Iraks och Libanons gränser. En stabilt svag stat alltså.
I takt med att de ryska och iranska ekonomierna försämrades minskade även penningflödena. Captagon, en populär drog i framförallt gulfstaterna, blev en lösning. Syrien förvandlades till en narkostat. Fabrikerna och logistikens knutpunkter hittas nu runt om i Damaskus i anslutning till regimens absoluta spetsenheter: fjärde divisionen, flygvapnets underrättelsetjänst och till och med i regimledningens privata bostäder. En stark hypotes är att Assad använde Captagonsmugglingen som en hävstång för att få sin vilja fram i gulfstaterna. Hypotesen innebär att Captagon skapar instabilitet och man behöver komma överens med Assad för att få ”stabilitet”. Ett gammalt ryskt trick alltså. Först skapar man ett problem, och sedan erbjuder man lösningen (nåja).
Ytterligare en paradox med den iranska och libanesiska Hezbollahs närvaron i Syrien är att den å ena sidan köpte Assad tid, kilade in honom stadigt i den så kallade ”motståndsaxeln” och räddade hans regim. Å den andra drog den till sig Israels intresse. Israels bombningar och lönnmord i Syrien var så besvärande för Assad att han tidvis delade underrättelser med Israel för att minska det iranska inflytandet och blidka Israel.[11] På motsvarande sätt fanns alltid en så kallad hotline mellan Israels flygvapen och den ryska flygbasen i Syrien i syfte att undvika att man besköt varandra.[12] Med andra ord kunde Israel informera Ryssland, som är/var en strategisk partner till Assads och Irans regimer, strax innan Israels flygvapen bekämpade syriska, iranska eller libanesiska Hezbollah-mål i Syrien. Sådana upplägg innebär stabil instabilitet.
Die Dolchstoßlegende (dolkstötslegenden)
Ryska, iranska och Assad-propagandister försöker finna svar på hur Syriens regim fallit. Det dominerande narrativet är att de svikits med en dolkstöt i ryggen.[13] Det är alltså någon annans fel att regimen omkullkastades. Ryssarna skyller gärna på USA, Storbritannien och NATO. Både ryska och iranska företrädare skyller också på Assadregimens militär som inte ville slåss. Iranska shiaradikala skyller på sin egen regim för att inte ha varit tillräckligt hårdför. Den extreme domedagsfilosofen Aleksandr Dugin, som har Putins öra, har i en tweet anklagat Turkiet för förräderi. Dugins tweet raderades senare men hade redan hunnit spridas av globala pro-ryska konton och botar hela vägen till södra Afrika. Dugin har varit en nyckelperson att skapa narrativ avseende det ryska samarbetet med både Turkiet och Iran. Hans ord väger tungt trots sina extrema åsikter. Ryssland-Turkiet relationen har definitivt fått en ny dynamik. Ryssland och Iran kommer antagligen bli mer beroende av varandra i takt med att deras inflytande minskar och isoleringen ökar.
Föreställningen om ett svek rimmar dock illa med att Ryssland lät Assad gå eller att Ryssland övertygade Assad att lämna Syrien, d v s att man aldrig tappade initiativet. Självbilden är att å ena sidan sveks Ryssland men samtidigt hade man någon form av kontroll (sic!).
Avslutning
Ryssland och Iran vill gärna påskina att de hade kunnat rädda Assad om de velat och om Assads armé hade kämpat. Deras egen svaghet, tillkortakommanden och utsatthet är något som bör uppmärksammas mer. Ryssland och Iran har försvagats i egna och andras ögon. Det är värt att lyfta ytterligare. Inte att de avgjorde Assads öde.
Det är möjligt att Syrien kommer att utvecklas i Iraks eller Libyens riktning. Det skulle skapa större instabilitet. Men man kan inte kalla Assadregimens upplägg med Ryssland, Iran och Hezbollah för något som skapade stabilitet. Vi kan heller inte beklaga oss avseende syriska flyktingar och sedan darra på manschetten när Assadregimen omkullkastas. Ett fritt, livskraftigt Syrien kan avlasta länder som varit värdar för miljoner syriska flyktingar – i synnerhet Libanon, Jordanien och Turkiet.
Det nya Syrien har i dagsläget en kraftigt Iran-fientlig inställning. Det innebär att Iran och Hezbollah kommer att famla i månader.[14] Det öppnar möjligheter för ett Libanon fritt från Assads, Irans och Hezbollahs dominans, dock inte utan skuggor från Libanons förflutna och viss risktagning.
Hittills har man låtit ryssarna evakuera ostört från sina baser. Ryssarna förbereder sig på att lämna samtidigt som man hoppas på en ny relation med Damaskus. Det spekuleras vilt om detta. Tills vi får klarhet kommer Ryssland antagligen att söka etablera sig i Libyen och kanske Port Sudan. Det löser vissa ryska kortsiktiga logistikproblem, men inte alla.
Israel har tagit mer syrisk mark och fortsätter att bomba gamla syriska militärbaser. Detta riskerar störa de nya relationerna. Netanyahu inledde den nya ockupationen med att uttrycka det var tillfälligt. Det har ändrats till att eldupphöravtalet har kollapsat, Israels armé stannar under överskådlig framtid och att bosättningarna ska fördubblas.[15] Symboliskt tillkännagavs det uppe på Jebel ash-Sheikh (Mount Hermon). I bästa fall är det en förhandlingslist i syfte att få ett syriskt erkännande av israelisk suveränitet över resterande Golan. I sämsta fall innebär det på sikt en ny konflikt. Syriens nye ledare Ahmed al-Shaara (Jolani) härstammar från Quneitra, Golans epicentrum, därav hans nom de guerre Jolani (från Golan).
Ryssland kommer att kunna kraftsamla ytterligare till Ukraina men det är samtidigt inga enorma volymer Ryssland kan omdisponera från Syrien. Föreställningen om rysk överhöghet och styrka nöts stadigt ned. Putins och Assads öden är sammankopplade på flera sätt. När Putin räddade Assad 2015 var det en källa till rysk stolthet. Nu är det ytterligare ett bevis på misslyckande och en medioker rysk strategi. Berättelsen om detta behöver göras med noggranna ordval.
