Syrien – inte vårt krig

Häromdagen flög Storbritannien sina första flyguppdrag mot Islamiska staten, eller QSIS som en betydelsefull avdelning (Dar al-Ifta) inom det mäktiga egyptiska justitiedepartementet anser är den rätta benämningen, och som jag också anser är en betydligt bättre benämning än dess egen propaganda eller omgivningens öknamn. QSIS står för Al-Qaidaseparatister i Irak och Syrien.

Här hemma har kriget mot QSIS fått stor uppmärksamhet efter de förfärliga och inspelade morden på några av organisationens försvarslösa fångar. Två avrättade amerikanska gisslan blev för mycket för USA och sedan ett par veckor flygs nu nästan kontinuerliga flyguppdrag mot området, där organisationen utövar kontroll.

En annan uppmärksammad vinkel är risken för att människor återvänder med ett hat riktat mot Väst/Sverige och begår terrorattentat här. I gårdagens Expressen har en av våra mest kunniga journalister på området, Kassam Hamadé, en kort artikel med några citat av jihadister han har träffat.

Enligt de som han träffat, så har ungefär 200 från Göteborgsområdet och ett 50-tal från Stockholmsområdet rest för att deltaga i kriget. Detta är ju naturligtvis obekräftade uppgifter som kan ha inslag av viss tendens. Det ligger klart över de 85 som SÄPO-chefen senast uppgav i Aktuellt nyligen, och mera i paritet med det försök till bedömning jag gjorde för fyra veckor sedan.

En av anledningarna jag bedömer förklarar SÄPO:s försiktiga antal, förutom att de bara räknar med bekräftade uppgifter, är att myndigheten i alltför stor utsträckning arbetar med självrapportering. I många fall krävs det alltså att anhöriga, oftast föräldrar, ska kontakt med myndigheterna för att dessa ska få kunskap om krigsdeltagande. Ett mer offensivt användande av källdrivning skulle med största säkerhet leda fram till mer korrekta bedömningar över tid.

………………………..

Då är frågan: Ska vi delta i operationen mot QSIS?

Ja, naturligtvis, men följdfrågan är sedan: Hur ska vi deltaga?

Jag anser att den avgående regeringen har agerat mycket klokt så här långt med humanitärt stöd som primära åtgärd, utan att utesluta militärt deltagande senare.

Det krävs nämligen lite eftertanke för detta. Den som följt F&S minns kanske min försiktiga linje när det gäller Libyen och jag tillämpar en liknande här.

…………………..

Det första argumentet är likadant som i Libyen – Vi vet inte vem som vi egentligen inte stöder med ett militärt ingripande. En del fakta talar nämligen för att den syriska grenen av QSIS till delar drivs eller manipuleras av Assadregimen.

Under Irakkriget tillät och skyddade regimen i Damaskus resor för islamiska extremister till Irak. En av de högsta avhopparna från den syriska regimen, ambassadören Nawaf Fares, gav för två år sedan en exklusiv intervju i the Telegraph, där han vittnade om hur han hjälpt till med detta och dessutom hur Al Qaida och den syriska underrättelsetjänsten samarbetade med varandra under attentat mot de senare, för att lägga skulden på rebellerna.

En högt uppsatt, anonym avhoppad underrättelseofficer, berättade i the National i början av året om regimens aktiva åtgärder för att släppa ut fängslade jihadister under 2011 för att skapa ytterligare kaos i landet.

Denna typ av åtgärder är för svenska öron så cyniska att de är nästintill ofattbara, men vi känner till minst två underrättelse/säkerhetstjänster som använt sig av samma strategi i modern tid för att bokstavligen ta livet av sina opponenter, nämligen jugoslaviska UDBA och algeriska DRS.

Dessutom är det så att Damaskus är uppbackade av Iran som råkar ha A/ kanske de effektivaste underrättelse- och säkerhetstjänsterna i Mellanöstern (MOIS och Quds) vid sidan av de israeliska och B/ band till Al Qaida sedan före 11. september 2001. Så släpptes exempelvis den mycket initierade och kvalificerade ledaren Muhsin al Fadhli från sin ”husarrest” i Iran 2011, och han har nu tagit en av ledarbefattningarna i Syrien. Just nu pågår ett arbete med att försöka fastställa om han dödats i de flygattacker som skett hittills.

Här ett vittnesmål från den renommerade experten och redaktören vid Long War Journal, Thomas Joscelyn, för den amerikanska kongressen förra året om banden mellan Iran och Al Qaida. Passande nog protesterar Iran mot bombningarna i Syrien, men inte i Irak.

……………..

Nästa område är vilken strategi som tillämpas. I och med att Väst/Gulf-koalitionen inte slår mot den syriska regimen samtidigt ökar risken för att jihadisterna legitimeras i den sunnitiska befolkningens ögon. I synnerhet gäller detta om regeringen i Bagdad inte klarar av att leverera säkerhet och hopp för dessa människor, och dit verkar vi ha en bra bit till.

Det finns också en uppenbar risk att bombningarna driver tidigare extremiströrelser mot varandra. I går kväll talade QSIS rivaler, Jabhat al-Nusra om ”krig mot islam” och varnade andra grupper för att luta mot västvärlden. Detta kan vara ett indirekt tecken på att QSIS håller på att vinna i popularitet. Det gäller att försöka stoppa flödet av rekryter till dessa för konkurrenade grupper.

De flesta av grupperingarna i Syrien har tagit avstånd från attackerna mot QSIS, vilket inte är så konstigt då det grundläggande militära motståndet utgår från det hårdföra syriska Muslimska Brödraskapet, en helt annan fågel än det egyptiska.

Den syriska häxkitteln består av en extremt brutal regim, mer och mer radikaliserade rebellgrupper och ett helt kvävd civilt motstånd, där få ledande överlevt. Det krävs en allomfattande strategi att gripa in i denna konflikt, och då är ensidiga bombningar av QSIS utan marktrupper inte tillräckligt, utan kan snarare förvärra problemet. Konfliktens komplexitet och bristen på strategi är det starkaste argumentet mot en militär insats.

…………………

En tredje sak att överväga är folkrätten. På den irakiska sidan är den solklar, en legitim regering har bett om militärt stöd. FN har varnat för folkmord. På och över syriskt territorium är det litet besvärligare. Där finns ingen begäran från Damaskus, även om regimens talesmän gör allt för att framhålla att den haft kontakter med den USA-ledda koalitioner före bombningarna startade.

I Syrien är dessutom Kina och Ryssland emot detta. Nu är ju dessa inga söndagsskoleelever och helst skulle jag vilja lägga dem åt sidan. Men realia är att vetorätten finns, och att små stater bör hålla hårt på folkrätten. Det innebär att det är möjligt att deltaga militärt från svensk sida, så länge som insatserna håller sig på och över irakiskt territorium.

Men, enskilda svenska medborgare borde väl kunna åka dit för att försvara mänskliga rättigheter och människor mot QSIS? Ja, idag är det möjligt med hänsyn till lagstiftningen, men i morgon kan det vara annorlunda. FN:s säkerhetsråd kräver att staterna kriminaliserar resor till konfliktzoner i avsikt att strida med terroristgrupper.

Här hemma har det väckt viss debatt kring frågor i kölvattnet av det lagligt bindande beslutet. Får man inte åka och slåss med Peshmerga mot QSIS? Hjärtat säger ja, och man frestas därför att säga ja. I verkligheten är det lite mer komplicerat. Här är det min mening att Socialdemokraterna har en klok hållning, även om de hade lite svårt i valrörelsen att kommunicera den.

Som jag förstår det handlar förslaget egentligen om att staten skall tillerkännas våldsmonopolet fullt ut, vilket innebär att bara staten kan göra avsteg från detta monopol. En rimlig ordning, menar jag och skulle ge våra framtida regeringar möjligheter att fatta övertänkta beslut om det rättfärdiga och risker med olika typer av beslut. Det skulle kunna innebära att det skulle vara lagligt att strida med Peshmerga mot QSIS eller så är det inte det beroende på vad en sådan prövning ger vid handen. I det första fallet skulle det därför också i praktiken bli ett aktivt politiskt stöd för ett deltagande, vilket skulle stärka handlandet.

…………………….

När det är så många oklarheter är det bäst att tills vidare hålla sig till den nuvarande linjen med ekonomiskt och diplomatiskt bistånd. Ett eventuellt militärt deltagande ska givetvis undersökas och kanske också förberedas, men då i första hand för insats i Irak.

Denna konflikt i Mellanöstern kommer att hålla på minst ett decennium och vi har dessutom en potentiell motståndare i närområdet att hålla ögonen på , medan vi eldar på i den egna försvarsreformen som går på en motor. Att sedan inte politiken och folket eldar på i den takt som en militär alliansfrihet kräver gör inte saken bättre.

Därför gäller det också att hålla krutet torrt.