Snart har det gått ett år sedan revolten mot den syriska regimen inleddes. Ursprungsbedömningen i Syrien – Fly eller illa fäkta? har överlevt. Bashar al-Assad och hans trogna håller fortfarande stånd med besked. Nästa söndag väntar en folkomröstning om en ny konsitution, vilken säkert delar av oppositionen kommer att bojkotta.

Revolten har övergått i ett inbördeskrig, där regelrätta anfall med artilleri och stridsfordon genomförs mot barrikaderade delar i flera städer. Konflikten har hårdnat och består av fem olika aktörsgrupper. Förutom regimen och den ursprungliga, fredliga oppositionen, så har det kampvilliga islamistiska inslaget blivit starkare. Detta ökar risken för att revolten kidnappas och att andra grupper dras in på Assads sida som exempelvis kristna grupper. Omvärlden är också där med sina långa fingrar. På ena sidan väst och gulfstaterna som ser en möjlighet att kraftigt reducera Irans inflytande i området. På andra sidan Iran och Ryssland samt Kina i viss mån. Dessa vill bevara status quo i Syrien så långt som möjligt för att skydda sina egna intressen.

Inbördeskriget eldas numera med religiöst och geopolitiskt bränsle utöver det ursprungliga politiska och sociala faktorerna. Alawiternas resa från den sociala stegens nedersta delar till toppen hade slagit över i förtryck av majoriteten. För nästan hundra år sedan fick alawiter inte bo i städer, om de inte var anställda som tjänstefolk. Genom att enrollera sig i både armén och det framväxande Baathpartiet fick dessa utdelning genom de två militärkupperna på 60-talet. Baathpartiets betoning på sekularisering och pan-arabism passade denna grupp väl. Alawiterna, vars trosutövande är ytterst måttfullt och tolerant med andra trosinriktningar, blev nu de nya herrarna på täppan. Den gamla sunnitiska eliten var chockad av att styras av barnen till städerskorna som någon beskrivit det. Den mäktige Hafez al-Assad spann snabbt ett nät med den sunnitiska affärseliten och Baathpartiet svällde till närmare två miljoner medlemmar. Alawiterna gick från att vara fundamentet i ett parti med ökande makt till att bli en makt med ett parti istället.

Med tanke på att konflikten har ökat/förvärrats under det gågna året, så talar det mesta för att regimen tvingas avstå från makt så småningom. Det kan ske hastigt eller genom en överenskommelse. Jag ser två fundament som makten vilar på just nu. Det ena är just alliansen med den sunnitiska affärsklassen i de största städerna. Den hotas över tid av de sanktioner som omvärlden infört stegvis. Motvikten till detta är hotet om kaos i landet. De bilbomber som sprängts i Damaskus och Aleppo är en bild av hur det skulle kunna bli i Syrien de närmaste åren. När bandet mellan Assad och affärsmännen brister, så kommer arméns sammanhållning att hotas, vilket är det andra fundamentet. Trogna alawiter styr armén och hittills håller den samman inför de påfrestningar som den stått inför under 2011.

Ett intressant scenarie att studera för framtiden är att Syrien desintegreras till två stater eller ett land med en autonom region. Alawiterna har en realistisk chans att driva igenom en sådan lösning. I nordvästra delen av landet finns det möjlighet att dra sig tillbaka till den bergsrika terrängen och Medelhavskusten med centrum kring städerna Latakia-Baniyas. En liknande konstruktion existerade under olika namn mellan 1920-1936. Om oppositionen skulle ta över Damaskus och Aleppo, så är frågan är vilken aptit som finns att med våld inta den besvärliga terrängen i den nordvästra delen av landet. De flesta aktörsgrupper skulle kunna acceptera en sådan lösning. Ryssland också, om landet fick behålla sin ”tekniska assistans” i flottbasen Tartous.

Det kan förstås gå på andra hållet också. En spännande utveckling inför mötet i Tunis för ”Friends of Syria” i veckan är en nyhet från Paris-London i fredags. Premiärminister Cameron och president Sarkozy kom med det överraskande beskedet att de bägge länderna har för avsikt att sätta upp ett gemensamt ledningscentral som ska kunna leda olika militär operationer. Med tanke på det sextioåriga brittiska motståndet att duplicera NATO:s militära förmåga är det förvånande att det tydligen fungerar i denna konstellation. Innebörden måste vara att den ska kunna göra jobbet när det av olika skäl inte blir tal om att använda NATO:s ledningsresurser, vilket generalsekreterare Rasmussen deklarerat är fallet när det gäller Syrien.

Även om det inte finns på pränt eller avtalat, så kan det leva kvar mentala kartor som efter det berömda, hemliga Sykes-Picotavtalet mellan Storbritannien och Frankrike som reglerade deras inflytande i mindre Asien efter Ottomanska rikets kollaps. Med tanke på bakslaget för Assads motståndare i FN:s säkerhetsråd ska det bli intressant att följa vad mötet i Tunis kommer fram till. Jag har predikterat att omvärldens ansträngningar kommer att öka för att få till stånd en lösning, där Assad lämnar över makten. Hur det ska gå till kommer vi snart bli varse.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare