Inbördeskriget i Syrien tilltar i styrka. Dödlighetstalen ligger på 150-200 döda per dag just nu med strider i Damaskus och Aleppo. På den långa linjalen ohållbart för regimen som med felaktigt agerande i början av konflikten missade möjligheten att desarmera oppositionen.
FN-observatörerna har lämnat landet, och ett nytt sändebud har utsetts i form av den tidigare algeriske utrikesministern, Lakhdar Brahimi. Han är en veteran i FN-systemet och ett bra val. Han verkar hamnat rätt initialt, sedan han sagt att det inte är givet att Assad måste lämna presidentposten, vilket utlöste stark kritik från olika oppositionsgrupper. Därefter lyckades han irritera regimen med sina hänvisningar till termen inbördeskrig.
Att kalla saker vid sitt rätta namn och inte låsa fast sig i fördefinerade villkor är den enda möjliga vägen för en medlare som Brahimi, men oddsen talar kraftigt emot honom.
Vi kan se hur omvärlden pumpar in stöd till sina respektive ombud. Ju mer vapen de olika motståndsgrupperna får, desto mindre överlevnadschanser för regimen. Det börjar dyka upp rapporter om leveranser av luftvärnsrobotar och pansarvärnsrobotar. Hittills har vi inte sett konkreta bevis för detta, men om de börjar att använda dessa, så kommer det att få en effekt för utgången av kriget. På kort sikt därför att enbart ett tiotal luftvärnsrobotar skulle förändra regimens lufttaktiska uppträdande. På längre sikt, eftersom regimen antagligen skulle vara tvungen att eskalera kriget för att tvinga fram ett avgörande. Tecken på detta finns redan i form av direkta, urskillningslösa flyganfall mot stadsbebyggelse.
Syrien for häromdagen ut mot väst när talesmän hänvisade till det underrättelsestöd som rebellerna får från väst. I helgen förekom artiklar i Sunday Times och Bild am Sonntag om brittiskt respektive tyskt stöd. Den senare artikeln har startat en diskussion i Tyskland om vem som ska fatta sådana beslut, Förbundsdagen eller regeringen.
En annan eskalering som kommer av den oförsonliga kampen i Syrien, är aktioner i grannländerna. I helgen har vi sett rapporter om syriska raketer som slagit ned i Jordanien, kidnappningsepidemi i Libanon och strider i norra libanesiska hamnstaden Tripoli mellan sunniter och alawiter. Dessutom dödades häromdagen <a href="åtta människor i sydöstra Turkiet, då en bilbomb exploderade. Genast startade spekulationer om att det var syriskt baserade PKK eller syrisk säkerhetstjänst som låg bakom attacken. Som vanligt vid dessa situationer, så tar ryktesspridningen överhanden, eftersom få har tålamod att vänta på utredningar. PKK förnekar idag att organisationen skulle ligga bakom dådet.
Därför är det inte så konstigt att den turkiske utrikesministern igår uttalade att Turkiet inte klarar mer än 100000 flyktingar från Syrien, och att landet därför kommer bli tvunget att skapa en buffertzon i Syrien. Här blir det intressant att följa hur den syriska ledningen reagerar på detta. Kommer den att dra ned på tempot i norr eller kommer den att öka operationerna för att de hittills 65000 flyktingarna ska nå Turkiets gräns för tålamodet?
Eller kommer detta turkiska ultimatum i praktiken att försvinna i andra skeenden?
President Obama varnade Syrien (Edit kl 18:54 – och andra aktörer också, enligt de direkta citaten. Låg kvalitet på mediernas referat. – Slut edit) igår för att använda eller utgångsgruppera massförstörelsevapen. Detta skulle få presidenten att ompröva sin nuvarande hållning när det gäller konflikten. Det tolkades av omvärlden som en linje i sanden för USA, vilket skulle innebära ett amerikanskt ingripande militärt. Ryssland och Kina uttalade sig idag negativt om unilateralt militär agerande av omvärlden i konflikten.
Mycket talar alltså för en fortsatt eskalation med möjliga väpnad konflikt mellan Syrien och något av grannländerna liksom risken för överspridning av själva inbördeskriget, främst till Libanon.
Men det kommer att komma en dag, då vapnen tystnar eller i varje fall hörs mindre. Vid regimens fall måste omvärlden vara beredd att stötta det nya Syrien som ska ta sina första andetag. Det kan ta flera år, men det kan också komma att krävas under senhösten. För Sverige som deltagare i Syriens vänner och där statsministern i helgen annonserade att Syriens nationella råd ska beredas möjlighet att träffas här, så skulle det vara väldigt svårt att backa ur vid en förfrågan om att bidra med militära förband för övervakning.
Och möjliga uppgifter saknas inte i så fall. Att säkra förråd för massförstörelsevapen är ett exempel som skulle kräva en snabbhet vid en plötslig kollaps. I praktiken bara SOG som skulle klara detta.
Andra möjliga behov är patrullering i Damaskus och Aleppo för att administrationen skulle börja fungera, övervakning av gränserna till främst Irak och Libanon för att försvåra smuggling av vapen och människor, övervaka kurdiskt dominerande områden ifall en överenskommelse görs om långtgående självständighet för dessa.
Skydd av alawitiska befolkningscentra i framförallt västra Syrien skulle också kunna vara aktuellt liksom behovet att fungera som en buffert mellan den delen av Syrien och Libanon, så att inte omvärlden kan hålla igång ett alawitiskt motstånd militärt. För alla dessa uppgifter behövs underrättelse- och/eller skytteförband. Den senare uppgiften kan också utföras till sjöss, varför insats med fartyg eller flygplan i östra Medelhavet för övervakning också skulle kunna vara aktuella.
En svensk militär insats efter detta krig skulle vara en väldigt svår uppgift, som inte får underskattas. Dels är Syrien ett stort land, så omvärldens bidrag skulle vara tvunget att vara substansiellt. Syrien är också ett mångfacetterat land, vilket skulle ställa krav på stor kunskap om kultur, historia och religion. Med tanke på den instabilitet som ligger latent i flera grannländer, så skulle också risken för nya utvecklingar vara svåra att förutse. Detta gäller i synnerhet om konflikten blivit hastigt nedkyld och hatet efter uppemot 30000 döda (inkl regimens trupper) fortfarande lever starkt. Allt detta talar för ödmjukhet samt realistiska målsättningar och medel.
Som det heter i ett syrianskt ordspråk:
Räkenskaperna hemma är inte desamma som på torghandeln.
Intressant inlägg. Men finns det inte en möjlighet att landet splittras och alawiterna skapar sin egen stat.
Tack Lars! Det tror inte jag heller, men mer eller mindre självständiga enklaver kan inte uteslutas.
Om vi ser till historien, så finns det tre möjliga resultat av inbördeskrig:
1. Landet splittras. Detta är relativt ovanligt, de enda moderna exempel jag kommer på är Jugoslavien, Korea, Pakistan och Sudan.
2. Den ena sidan krossas totalt, och en stark statsbildning bibehålles. Resultatet för civilbefolkningen på den förlorande sidan är förödande, men efter några decennier försonas befolkningarna. Exempel – Finland, Grekland, Spanien, Nigeria (Biafra), Sri Lanka, Viet Nam, USA, Nicaragua.
3. Ingen sida är tillräckligt stark för att skapa en förkrossande seger. Landet förblir enat men med en mycket svag statsbildning och uppdelat i enklaver. Exempel är Irak, Libanon, Yemen, Libyen, Somalia.
Jag tror att Syrien kommer att hamna i grupp tre. Som det ser ut nu är de etniska motsättningarna i landet betydligt starkare än de olika rebellgruppernas sammanhållande krafter.
Kan då utländsk intervention ändra resultatet och stabilisera landet? Tyvärr finns det inga exempel, så sannolikheten att det skall ske i Syrien är liten. I bästa fall har utländsk intervention stabiliserat regionen efter att landet splittrats, exempelvis i Jugoslavien. Några exempel där utländsk närvaro inte lyckats stoppa ett inbördeskrig är Irak, Libanon, Afghanistan, Somalia.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
http://www.tikotzinsky.com
Under inbördeskriget i Libanon, för att få ett slut, diskuterades det ibland att landet skulle delas upp enklaver. Eller för att vara mer korrekt, de kristna skulle få sitt eget land, skämtsamt kallat Maronitstan. Det hade varit ganska enkelt eftersom inga stora folkomflyttningar skulle ha behövts. Emellertid fanns det ett starkt motstånd i omvärlden mot en sådan lösning av konflikten.
Under Balkan-krigen tillät omvärlden att Jugoslavien delades upp i självständiga stater, men önskade inte en delning av Bosnien eller Kroatien. Så frågan kan ställas om det internationella samfundet tillåter en delning av Syrien.
Beroende vilket läger man tillhör (och vilken sida man stöder i Syrien), är man antingen rädd för shia halvmånen, som sträcker sig från Iran till Libanon, eller så är man rädd för att bli omgärdad av ett hav av sunniter.
Genom en uppdelning av Syrien, och skapandet av att Alawitstan, så blir inte sunnidominansen total, och shia halvmånen har blivit bruten.
G. Tiko-nånting:
Det scenario du ”tror” är mest sannolikt är väl också det dina landsmän så ivrigt och febrilt arbetar för. Bevisen för detta är för starka för att bortse ifrån.
Ditt lands underrättelsetjänst är högst aktiv i Turkiet och andra arabländer för att ständigt underminera fredsansträngningarna som pågår, genom att träna och beväpna islamisterna.
Det bästa för ditt land är ju att samtliga länder i regionen slits sönder av inbördeskrig för att på så sätt inte utgöra något hot för ditt land.
Krigen i Libanon, Egypten, Somalia, Libyen bär alla klassiska signum av Mossad, CIA och MI6. De andra länderna har ditt land redan kontroll över så där behövs inga artificiellt skapade ”färg-vår-revolutioner”.
”Härska genom att söndra”, tror jag visst det var någon klok människa som sade.
/
Tri Prista