Inbördeskriget i Syrien tilltar i styrka. Dödlighetstalen ligger på 150-200 döda per dag just nu med strider i Damaskus och Aleppo. På den långa linjalen ohållbart för regimen som med felaktigt agerande i början av konflikten missade möjligheten att desarmera oppositionen.

FN-observatörerna har lämnat landet, och ett nytt sändebud har utsetts i form av den tidigare algeriske utrikesministern, Lakhdar Brahimi. Han är en veteran i FN-systemet och ett bra val. Han verkar hamnat rätt initialt, sedan han sagt att det inte är givet att Assad måste lämna presidentposten, vilket utlöste stark kritik från olika oppositionsgrupper. Därefter lyckades han irritera regimen med sina hänvisningar till termen inbördeskrig.

Att kalla saker vid sitt rätta namn och inte låsa fast sig i fördefinerade villkor är den enda möjliga vägen för en medlare som Brahimi, men oddsen talar kraftigt emot honom.

Vi kan se hur omvärlden pumpar in stöd till sina respektive ombud. Ju mer vapen de olika motståndsgrupperna får, desto mindre överlevnadschanser för regimen. Det börjar dyka upp rapporter om leveranser av luftvärnsrobotar och pansarvärnsrobotar. Hittills har vi inte sett konkreta bevis för detta, men om de börjar att använda dessa, så kommer det att få en effekt för utgången av kriget. På kort sikt därför att enbart ett tiotal luftvärnsrobotar skulle förändra regimens lufttaktiska uppträdande. På längre sikt, eftersom regimen antagligen skulle vara tvungen att eskalera kriget för att tvinga fram ett avgörande. Tecken på detta finns redan i form av direkta, urskillningslösa flyganfall mot stadsbebyggelse.

Syrien for häromdagen ut mot väst när talesmän hänvisade till det underrättelsestöd som rebellerna får från väst. I helgen förekom artiklar i Sunday Times och Bild am Sonntag om brittiskt respektive tyskt stöd. Den senare artikeln har startat en diskussion i Tyskland om vem som ska fatta sådana beslut, Förbundsdagen eller regeringen.

En annan eskalering som kommer av den oförsonliga kampen i Syrien, är aktioner i grannländerna. I helgen har vi sett rapporter om syriska raketer som slagit ned i Jordanien, kidnappningsepidemi i Libanon och strider i norra libanesiska hamnstaden Tripoli mellan sunniter och alawiter. Dessutom dödades häromdagen <a href="åtta människor i sydöstra Turkiet, då en bilbomb exploderade. Genast startade spekulationer om att det var syriskt baserade PKK eller syrisk säkerhetstjänst som låg bakom attacken. Som vanligt vid dessa situationer, så tar ryktesspridningen överhanden, eftersom få har tålamod att vänta på utredningar. PKK förnekar idag att organisationen skulle ligga bakom dådet.

Därför är det inte så konstigt att den turkiske utrikesministern igår uttalade att Turkiet inte klarar mer än 100000 flyktingar från Syrien, och att landet därför kommer bli tvunget att skapa en buffertzon i Syrien. Här blir det intressant att följa hur den syriska ledningen reagerar på detta. Kommer den att dra ned på tempot i norr eller kommer den att öka operationerna för att de hittills 65000 flyktingarna ska nå Turkiets gräns för tålamodet?

Eller kommer detta turkiska ultimatum i praktiken att försvinna i andra skeenden?

President Obama varnade Syrien (Edit kl 18:54 – och andra aktörer också, enligt de direkta citaten. Låg kvalitet på mediernas referat. – Slut edit) igår för att använda eller utgångsgruppera massförstörelsevapen. Detta skulle få presidenten att ompröva sin nuvarande hållning när det gäller konflikten. Det tolkades av omvärlden som en linje i sanden för USA, vilket skulle innebära ett amerikanskt ingripande militärt. Ryssland och Kina uttalade sig idag negativt om unilateralt militär agerande av omvärlden i konflikten.

Mycket talar alltså för en fortsatt eskalation med möjliga väpnad konflikt mellan Syrien och något av grannländerna liksom risken för överspridning av själva inbördeskriget, främst till Libanon.

Men det kommer att komma en dag, då vapnen tystnar eller i varje fall hörs mindre. Vid regimens fall måste omvärlden vara beredd att stötta det nya Syrien som ska ta sina första andetag. Det kan ta flera år, men det kan också komma att krävas under senhösten. För Sverige som deltagare i Syriens vänner och där statsministern i helgen annonserade att Syriens nationella råd ska beredas möjlighet att träffas här, så skulle det vara väldigt svårt att backa ur vid en förfrågan om att bidra med militära förband för övervakning.

Och möjliga uppgifter saknas inte i så fall. Att säkra förråd för massförstörelsevapen är ett exempel som skulle kräva en snabbhet vid en plötslig kollaps. I praktiken bara SOG som skulle klara detta.

Andra möjliga behov är patrullering i Damaskus och Aleppo för att administrationen skulle börja fungera, övervakning av gränserna till främst Irak och Libanon för att försvåra smuggling av vapen och människor, övervaka kurdiskt dominerande områden ifall en överenskommelse görs om långtgående självständighet för dessa.

Skydd av alawitiska befolkningscentra i framförallt västra Syrien skulle också kunna vara aktuellt liksom behovet att fungera som en buffert mellan den delen av Syrien och Libanon, så att inte omvärlden kan hålla igång ett alawitiskt motstånd militärt. För alla dessa uppgifter behövs underrättelse- och/eller skytteförband. Den senare uppgiften kan också utföras till sjöss, varför insats med fartyg eller flygplan i östra Medelhavet för övervakning också skulle kunna vara aktuella.

En svensk militär insats efter detta krig skulle vara en väldigt svår uppgift, som inte får underskattas. Dels är Syrien ett stort land, så omvärldens bidrag skulle vara tvunget att vara substansiellt. Syrien är också ett mångfacetterat land, vilket skulle ställa krav på stor kunskap om kultur, historia och religion. Med tanke på den instabilitet som ligger latent i flera grannländer, så skulle också risken för nya utvecklingar vara svåra att förutse. Detta gäller i synnerhet om konflikten blivit hastigt nedkyld och hatet efter uppemot 30000 döda (inkl regimens trupper) fortfarande lever starkt. Allt detta talar för ödmjukhet samt realistiska målsättningar och medel.

Som det heter i ett syrianskt ordspråk:

Räkenskaperna hemma är inte desamma som på torghandeln.

Mer av samma författare