Foto: Task group 31 (ur 3. och 4.sjöstridsflottiljerna) tillsammans med fregatten HNoMS Otto Sverdrup och tankern FGS Rhön under SWENEX 20. Foto: Försvarsmakten.

I ett blogginlägg här på Försvar & säkerhet den 25 maj gjorde ledamoten Mats Olofsson ett nedslag i kunskapen om påverkansoperationer. Han kom till slutsatsen att vi formligen bombarderas med budskap som har till syfte att få oss att göra olika val, konsumera eller agera på det ena eller andra sättet. Även Försvarsmakten arbetar genom sin strategiska kommunikation med att påverka allmänheten samt både vänligt och fientligt inställda beslutsfattare. Nedan görs ett försök att beskriva hur en strategisk kommunikation kan genomföras genom att använda vårens marinövning SWENEX 20 som exempel.

På grund av rådande coronapandemi beslutade ÖB att flytta fram försvarsmaktsövningen Aurora 20. De relevanta grunderna var att inte störa ett redan påfrestat samhälle och fokusera resurser mot att stödja civila myndigheter i behov av transporter, sjukvårdsmateriel och personal. Vid de grundutbildande förbanden skulle istället mindre lokala övningar genomföras med huvudsyftet att göra rekryterna krigsplaceringsbara. Så skedde också i marinen, men man gick även en annan väg genom att använda sina stående förband och många av de planerade Auroramomenten i en egen övning, SWENEX 20. Argumenten för att genomföra en marinövning i nästan samma omfång och komplexitet som vad som var tänkt under Aurora 20 var att pandemin har skapat större osäkerhet och oförutsägbarhet i världen. Marinen måste snabbt kunna hantera det oväntade och för att klara av sitt uppdrag måste den öva. Ergo: marinen utnyttjar planerad verksamhet och redan avdelade resurser för att genomföra SWENEX 20. Rent militärt är det rätt att öva så mycket som det går, men vilka signaler var det som egentligen sändes av att genomföra övningen och hur gick det?

Innan vi går in på övningen i sig så vill jag göra några reflektioner kring påverkansoperationer och strategisk kommunikation i allmänhet. Att det finns stor kraft i att sända signaler blir vi mer och mer medvetna om, trots att människan sedan urminnes tider har använt normer, propaganda och sockrade erbjudanden för att föra fram sitt budskap. Några exempel är att skolan inte bara lär oss att tänka fritt utan även rätt, att Sun-Tzu byggde all krigföring på vilseledning och att media ibland gör hönor av fjädrar. Gemensamt för dessa avsändare är att de använder ett annat fält än det rent fysiska för att förklara, förstärka, förenkla eller möjligen förvanska verkligheten.

Även i staten finns det andra metoder än skolan för att påverka. Ett aktuellt exempel är de dagliga coronauppdateringarna från Folkhälsomyndigheten. Genom dessa presskonferenser försöker staten ge sin bild av den pågående smittspridningen. Avsikten är att informera medborgarna och få oss att agera på ett visst sätt, men kanske framför allt att motverka spridning av desinformation. I coronakrisens svallvågor förs diskussioner om att återinrätta en styrelse för psykologiskt försvar med samma syfte, som Mats Olofsson nämner.

I samma anda har Försvarsmakten sedan några år tillbaka lagt mer vikt på det som kallas militärstrategisk kommunikation. Kortfattat innebär det en ökad vikt på samordning av budskap och att ord och handling ska hänga ihop. Vi ska säga det vi gör och göra det vi säger. På så sätt uppfattas man som mer trovärdig i egna och andras ögon. Ett exempel är de återkommande rekryteringskampanjerna, vilka syftar till att ge en bild av en modern, ungdomlig, jämställd och framåtriktad myndighet. Budskapen backas upp genom handling bland annat av att chefer på alla nivåer uppmanar sin personal att vara korrekt, artig och respektfull. Vi vet om att vi har ett särskilt uppdrag som kräver mycket av oss och dessutom är vi beredda att axla ansvaret, tycks vi vilja säga. Ett annat exempel är hur flottans personal är klädd när politiker kommer på besök. Förr i tiden bar vi finuniformen, numera är det sjöstridsdräkt som gäller. Vapenslaget består inte längre av cocktailofficerare eller av gubbar med slips, kanske budskapet kan tänkas vara. Vi klär oss för att understryka att omvärldsläget försämrats och att det är mer allvar nu. Ett tredje exempel är när vi kommunicerar att Sveriges militära förmåga växer trots att de flesta av oss anser att Försvarsmakten i grunden är fortsatt gravt underfinansierad. Anledningen till dessa kanske motsägelsefulla budskap är att vi de senaste fem åren fått tillskott till framför allt ökad övningsverksamhet, men det stora behovet av underhåll och nyanskaffning puffas framför oss. Om vi inte kommunicerade att förmågan ökar trots de ekonomiska tillskotten skulle många frågor ställas från politiskt håll.

Låt oss återgå till SWENEX. Huvudbudskapen inför övningen var att Försvarsmakten har förmåga att upprätthålla beredskap i syfte att skapa trygghet i landet och stabiliteten i närområdet även under påfrestningar, som nu under spridningen av coronavirus. Dessutom är SWENEX en nationell övning där försvaret av det egna territoriet och våra svenska intressen står i fokus. Övningen syftar till att vidmakthålla och utveckla förbandens förmåga till väpnad strid. Dessutom är de marina enheterna ständigt insatsberedda. Tillsammans med andra stridskrafter och myndigheter bidrar marinen till att skapa stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet.

Den effekt som marinen ville att kommunikationen skulle uppnå var ökat förtroende för Försvarsmaktens och marinens förmåga samt bred medial spridning med positiv tonalitet och hög budskapsförståelse.

Några övningsmoment lyftes särskilt i den egna kommunikationen för att stödja huvudbudskapen. Några av dessa var mobilisering av Amfibieregementet, samordnad sjömålstrid tillsammans med flygvapnet, sjöfartsskydd på västkusten och försörjning av kvalificerade vapen (robotar/torpeder) till stridsfartygen. Ett viktigt underliggande budskap var att övningen anpassades för att inte belasta den civila sjukvården och minimera smittspridningen.

Genomförandet av en större övning mitt under en samhällelig kris skapar reaktioner. Reaktioner som är starkare än vad militära övningar brukar leda till. Vissa, varav några inom marinen, tycker att det var oförsiktigt att genomföra SWENEX 20. Även om det militärepidemiologiska minnet är ganska kort, skulle man kunna dra parallellen till 1918-års rekrytkull och dess delaktighet i spridningen av den spanska sjukan över Sverige. Bara i Östersund ligger hundratals av dessa rekryter från hela landet begravda. Så här en månad efter SWENEX borde ett eventuellt bidrag till utbredningen av coronaviruset ha märkts, men vad hade hänt om det var vår marina övning som hade satt igång smittspridningen i det relativt sett lindrigt drabbade Blekinge? Sannolikt hade det påverkat anseendet rejält.

Betydligt mer positivt är att marinen visade att den snabbt kunde ställa om. Marinens eget planeringsmaskineri gick igång med full kraft så snart som beslutet om att genomföra övningen var fattat. Cheferna för de övade förbanden fick själva fatta beslut om de åtgärder som skulle vidtas för att minimera riskerna för smittspridning. Exempelvis undveks i möjligaste mån blandning av personal från olika landsändar i staber och besättningar. Dessutom leddes inte sjöstyrkorna från de trånga korvetterna utan istället från de mer spatiösa stödfartygen.

Andra tyckte att det var slöseri med resurser att genomföra övningen. Förmodligen gäller denna ståndpunkt främst de som även vanligtvis inte ser nödvändigheten av ett försvar, men alla de miljoner kronor som lades på ammunition, drivmedel och lönetillägg under övningen sticker vissa i ögonen.

Det internationella deltagandet i SWENEX 20 bestod endast av en norsk fregatt med ett tyskt bunkerfartyg vilka vid tillfället ingick i Natos stående marina styrka SNMG1. Den norska fregatten integrerades i styrkan och tillsammans genomförde ytstridsfartygen ett flertal både svåra och komplexa övningsmoment. Dessutom fanns ett övergripande intresse från Nato som verkade handla om vår förmåga att öva även under press. Även örlogsfartyg från andra flottor följde under stundom övningen.

En verksamhet kan som synes ha många betraktare och i den ovanstående uppräkningen ingår bara några utrerade exempel. Oavsett om dessa bedömare uppfattade oförsiktighet, slöseri med resurser eller förhoppningsvis snabbhet, beslutsamhet och disciplin, är observationen mer beroende av förutfattade meningar än på vad som egentligen hände. Som nämnts finns en tydlig inriktning för Försvarsmaktens strategiska kommunikation. Under SWENEX 20 försökte chefer och kommunikatörer profilera marinen i samma anda.

Hur gick det då för marinen? Lyckades man använda SWENEX 20 för att visa sin snabbhet, beslutsamhet och disciplin eller var det snarare oförsiktighet och slösaktighet som uppfattades? Efter varje större övning gör Försvarsmakten en analys av hur budskapen spritts och hur väl de tagits emot. Svaret blev att medieinnehållet om SWENEX hade en räckvidd på nästan fem miljoner potentiella mottagare. Så många hade alltså möjlighet att nås av rapporteringen. De budskap marinen försökte sända återberättades i hög grad av media vilket är ett annat mått på kvalitet. Rapporteringen kring SWENEX var också dominerande positiv (82%).

Påverkade övningen allmänhetens och omvärldens syn på Försvarsmakten och marinen och då särskilt vår förmåga att lösa vår huvuduppgift, att försvara Sverige i krig? Att påverka människors attityder och värderingar är något som tar lång tid. Det är ett ständigt pågående och enträget arbete. SWENEX 20 var en framgång för marinen när det gällde att framföra sina budskap, men jobbet med att kommunicera måste hela tiden fortgå.

Författaren är kommendör, chef för 3 sjöstridsflottiljen och ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet.