I vår ger Riksteatern på ett 20-tal orter runt om i landet pjäsen Veteranerna i regi av Martin Rosengardten. Pjäsen, som hade premiär i Boden för ett par veckor sedan, är skriven av Andreas Norman och baserad på samtal med svenskar som deltagit i militära insatser utomlands. Alltså utlandsveteraner. Den är värd att se. Säkerligen för veteraner, men inte minst för oss andra som här ges en inblick i ett liv nära döden. Pjäsen gör det möjligt att bättre förstå.
Här får man följa en sjukvårdare, en skyttesoldat, en svensk tolk och ett gruppbefäl som tillsammans ger en inblick i en verklighet långt från den svenska vardagen. Intensiteten och närvaron är stark i berättelsen om de sammansvetsande förberedelserna i fyra månader inför avfärden till Afghanistan, sex månader i fält på Camp Monitor och återkomsten till Sverige efter fullgjord insats.
Alla fyra reser tillbaka med delvis olika bagage, men svårigheten att komma hem har de gemensamt. Alltså när de ska ställa om sina liv igen. Det handlar om att hemkomsten till nära och kära inte funkar för alla; att vaksamheten sitter i, att fyrverkerier kan ge flashbacks och att väl hemma kommer rädslan. Post-Afghanistan kan livet i Sverige verka trivialt – och i perspektiv av att den internationella insatsen slutade med talibandiktaturens återkomst finns förstås frågor om insatsens värde.
I perspektiv av veteranpolitik är delen om hemkomsten särskilt intressant. Det dröjer fyra år innan den hårdast drabbade får en psykolog som ställer frågan: har du genomgått en debriefing? Svar, nej. Och så börjar den. Och vägen tillbaka.
Pjäsen berör erfarenheten från de mer än 53 000 levande svenska män och kvinnor som tjänstgjort militärt i utlandet. Och förstås deras nära anhöriga, släkt och vänner.
Veteranpolitiken bestod länge allra mest av ett tack och adjö efter avslutad insats.
Så är det inte längre.
De första stapplande stegen på vägen togs 2010 men tog verklig fart först 2014 efter riksdagsledamoten Allan Widmans utredning ”Svensk veteranpolitik – ett ansvar för hela samhället”. Ytterligare ett viktigt steg i politikutvecklingen var regeringens lansering av Sveriges veteranstrategi 2024–2030. Det handlar ju om de soldater och sjömän som kommer att ställa livet till nationens förfogande i framtiden, inte minst dem som ska tjänstgöra på marken, i luften och till sjöss inom Nato-ramen.
Och det finns åtskilligt att göra.
En efterhängsen fråga som snarast borde lösas ut är status för civilister som har tjänstgjort i internationella insatser, till exempel poliser och biståndsarbetare. De bör räknas som utlandsveteraner och därmed få samma rättigheter till uppföljning.
Försvarsmakten bedömer att utlandsveteranerna på många sätt mår bättre än vad resultaten från kontrollgruppen visar. Det är förstås bra. Men det betyder inte att allt är bra. Att döma av larm från de frivilliga veteranorganisationerna finns det brister i systemet. Stödet från Försvarsmaktens samordnare på garnisonsorterna varierar, vårdutbudet skiljer sig åt mellan regionerna och Försäkringskassans bedömningar följer inte en enhetlig praxis.
Kort sagt finns det ett behov av ökad kunskap om hur systemet fungerar. Till saken hör att ingen heller vet hur stora mörkertalen är. Det vi vet är att ”styrkekulturen” inom Försvarsmakten kan hålla tillbaka öppenhet om svaghet. Eller för den delen att man inte har ord för att tala om det, när det inte gäller ett vedertaget problem som post-traumatisk stress.
Det kan bara beklagas att förslaget från 2014 om att bilda ett veterancentrum med medicinsk och juridisk expertis dit det skulle gå lätt att vända sig till, inte har förverkligats.
En sak som regeringen nu i alla fall snabbt kan göra, är att göra verklighet av utredningsförslaget (också det signerat Allan Widman) om inrättandet av en ”veterangård” för vila och återhämtning. Det är en gåta varför Försvarsmakten inte tycker sig se något behov av en sådan och definitivt inte vill ta ansvar eller betala för den.
Det vore ju annars det naturliga, såsom det norska Forsvaret har gjort sedan lång tid tillbaka. Tanken är nu i stället att veterangården ska ha status som stiftelse och med statliga medel drivas av de frivilliga veteranorganisationerna.
En viktig del av veteranpolitik handlar om att statsmakten offentligt uttrycker sin erkänsla för de insatser som soldater och civila gjort i internationella insatser. De som med risk för det egna livet har gjort jobbet åt oss andra. Veterandagen högtidlighölls första gången den 29 maj 2010 och året efter fick dagen statsceremoniell status. Sedan 2018 är den officiell flaggdag.
Sedan 2013 har den årliga ceremonin ägt rum vid minnesmärket Restare vid Sjöhistoriska Museet på Djurgården. Bakom monumentet finns tre bänkar, alla med inskriptioner. På en av dem står skrivet:
För att demokratin är skör.
För att medmänsklighet måste hävdas.
För Dig som gör skillnad.
För anhöriga som lämnas.
För att frihet kostar.
Högtidlighållandet syftar också till att skapa förståelse bland allmänheten både för veteranerna och för behovet av att skicka soldater i strid för freden.
Verkligheten har satt sina spår. Rysslands sedan 2022 pågående fullskaliga invasion av Ukraina och det generellt hotande omvärldsläget har ändrat synen på professionen. Skällandet på militär personal i uniform om stridspittar är borta.